måndag 20 oktober 2014
Ingen rädder för ryssen är
måndag 13 oktober 2014
Skratta bort tråkhösten
torsdag 18 september 2014
72 000 FB-likes har oftast inte fel
26 608
reaktioner idag

Iran har inte ändrat sig angående Förintelsen

Foto: Hasan Jamali / AP / SCANPIX

Foto: Hasan Jamali / AP / SCANPIX

 

Igår skrev jag om att hopp om förändring i Iran är naivt. För detta fick jag en pessimiststämpel. Förvisso målade jag upp en rätt trist och hopplös bild av den aktuella situationen. Men den är på intet sätt pessimistisk, snarare realistisk. Vad jag inte fick med i gårdagens text är Irans utrikespolitiska policy. Även den exemplifierar mullornas riktiga natur. Rouhani skapade rubriker världen över, även i svenska medier, efter sitt tal inför FN:s generalförsamling.

På nytt antydde rubrikerna efter Rouhanis tal att Iran kan komma att ändra kurs tack vare den nya presidenten. Tillåt mig att rasera detta hopp med verklighetens bittra faktum.

I sitt tal sade Rouhani bland annat att Iran står för “fred och stabilitet” i regionen (mellanöstern). Samtidigt exporterar och finansierar Iran terrorism, både i regionen och Nordafrika. För att inte tala om dess aktiviteter i Europa – förföljelse och kartläggning av exiliranier och politiska motståndare (kurder, balocher, mm.). Men jag ska inte uppehålla mig vid detta tydliga faktum. Under sin vistelse i New York har Rouhani gett en exklusiv intervju till CNN och journalisten Christiane Amanpour. Då intervjun var på persiska översattes den så klart till engelska. Under intervjun ska han, enligt CNN:s översättning, ha sagt att han (och därmed Iran) fördömer förintelsen – dock lät han det vara upp till historiker och forskare att redogöra dess omfattningen.

Detta skapade av förklarliga skäl rubriker, både hemma i Iran och runtom i världen. Inte minst pga. att hans företrädare, Ahmedinejad konsekvent förnekat förintelsen (för att inte tala om hoten om att sudda ut israel från jordens yta). Efter intervjun konstaterades det på nytt att Iran verkligen har satt ny kurs, tack vare Rouhani. Men riktigt så enkelt var det ju inte.

Samma dag (igår onsdag) rapporterade bl.a. politico.com nyheten om att det Rouhani har sagt har översatts fel. Det hävdar i alla fall den statliga iranska nyhetsbyrån (Fars News Agency (FNA). Dvs. att Rouhani inte alls fördömt förintelsen. Så här rapporterar FNA om “händelsen” och dess felaktigheter:

 

CNN’s Translation: “I’ve said before that I am not a historian and then, when it comes to speaking of the dimensions of the Holocaust, it is the historians that should reflect on it. But in general I can tell you that any crime that happens in history against humanity, including the crime that Nazis committed towards the Jews as well as non-Jews isreprehensible and condemnable. Whatever criminality they committed against the Jews, we condemn, the taking of human life is contemptible, it makes no difference whether that life is Jewish life, Christian or Muslim, for us it is the samebut taking the human life is something our religion rejects but this doesn’t mean that on the other hand you can say Nazis committed crime against a group now therefore, they must usurp the land of another group and occupy it. This too is an act that should be condemned. There should be an even-handed discussion“.

FNA NOTE: The Red parts have been added or completely altered. The Yellow parts are the product of conceptual, and not precise, translation.

Yet, the underlined parts are the worst parts of the fabrications which totally change what President Rouhani has said.

 

Det är alltså fabricerade ord från CNN:s sida, menar FNA. Artikeln från FNA kan läsas i sin helhet här. Till en början valde CNN att inte kommentera anklagelserna men återkom senare med en lite notis: översättaren under intervjun var utsedd av Rouhanis egen stab. Och det är hens översättning som återgetts i CNN. De kommer även publicera intervjun i sin helhet för att klargöra det hela.

Det är inte rimligt att Rouhanis personliga översättare ens skulle komma på tanken att göra en feltolkning. Men oavsett om det var en feltolkning eller inte är FNA:s reaktion i detta fall en tillrättavisning från högsta hönsen i Iran till Rouhani. Låt oss tala klarspråk; den islamiska republiken i Iran kommer aldrig att erkänna förintelsen. Det hat de har ingjutit bland befolkningen de senaste 34 åren kommer de inte bara att vända ryggen till.

Men FNA:s reaktion kan även ses som karaktäristiskt för iransk utrikespolitik. Den har konsekvent gått ut på att uppvisa två motstridiga fronter mot omvärlden. Men hur det är förhåller sig med den saken kan vi vara säkra på att Rouhani inte har något att säga till om vad gäller landets utrikespolitik. Även inrikespolitiskt har har väldigt lite makt. Allt sker med godkännande från “högre makter” (Khamenei).

 

 

 

Hopp om förändring i Iran är naivt

Foto: Ebrahim Noroozi / AP / SCANPIX

Foto: Ebrahim Noroozi / AP / SCANPIX

Omvärldens reaktioner efter presidentvalet i Iran har till större delen varit samstämmig – Irans nya president  kan bana väg för förhandlingar. Detta sades även om två av hans föregångare, Khatemi och Rafsanjani. Vilka, med facit i hand inte lyckades förändra någonting alls. Snarare lyckades de göra mullaväldet mer långlivat. Under FN-mötet i New York kan det mycket väl bli ett historiskt möte mellan USA och Iran. Men mer än ett möte lär det inte bli. All form av hopp om förändring medan den islamiska republiken lever kvar är obefogade och naiva.

Det finns en avgörande faktor vad gäller Iransk politik som hindrar alla former av försök till demokratisering. Det politiska systemet, inom vilket samtliga politiska krafter verkar vare sig de kallar sig för reformister eller konservativa, tillåter inte förändringar som banar väg för demokratisering, dvs. dess upplösning. Alla inom systemet upprätthåller det. Mycket av omvärldens hopp härrör från misstaget att blanda ihop maktkamp inom systemet med motstridande politiska idéer.

Många Iran-kännare talar gärna om hur den reella makten ligger i den högste ledaren Khameneis händer. Förvisso är det en bra beskrivning av den politiska strukturen i Iran. All makt utgår från Khamenei och presidenten är en minimal maktfaktor. Men utan stöd från det revolutionära gardet (IRGC) skulle han inte kunna utöva sin makt.

Den islamiska republikens väktare

Efter revolutionen 1979, vilken Khomeini kapade, bildades Revolutionära gardet (IRGC, vilka i Iran går under namnet Pasdaran). IRGC bildades dels i syfte att skydda revolutionens ideal och förhindra en kupp (likt den 1953) och dels som en motpol till den konventionella armén. Sedan dess bildande har IRGC kommit att bli mer än detta. Idag är IRGC en politisk, ekonomisk och militär maktfaktor i Iran. Den har tagit sig in i maktens korridorer och den finansiella sektorn. Men dess makt sträcker sig långt utanför Irans gränser för att tjäna teokratins intressen.

Många bedömare menar att IRGC tog plats i iransk politik som en motvikt till reformistiska krafter, bl.a. Khatemi. Någon opposition i form av “reformister” inom iransk politik existerar inte alls. I själva verket har IRGC använts för att konsolidera den högste ledarens makt. Den slår vakt om den islamiska republiken och skyddar den mot allt som anses vara ett hot, både inhemska och utländska hot. Många ledare inom IRGC har klivit in i iransk politik (i senaste presidentvalet fanns två kandidater med kopplingar till IRGC). Men det är som sagt inte enbart inom politiken IRGC tagit plats. Flera befälhavare inom IRGC har betydande poster inom institutioner som i princip täcker samtliga aspekter av det iranska samhället. Ansvarig för “Islamic Republic of Iran Broadcasting Corporation” (IRIB) är Ezzatollah Zarghami (f.d.  befälhavare), medlem i högsta nationella säkerhetsrådets är Saeed Jalili (f.d. befälhavare), för att ta två exempel. Listan är givetvis väldigt lång.

Under IRGC:s tillsyn finns en elitstyrka (Quds styrkan), en paramilitär grupp – består av 10 000 till 15 000 personer (kombattanter) – som opererar långt utanför landets gränser. Quds styrkans aktiviteter påbörjades under Iran-Irak kriget, då den började exportera revolutionens ideal främst i mellanöster. Sedan dess har den paramilitära styrkan understött främjat terrorism i och bortom regionen. Det handlar om pengar, vapen, kombattanter  och allt däremellan. På hemmaplan är det en annan paramilitär grupp som sätter skräck i befolkningen i Iran, Basijmilisen som sedan 2007 lyder direkt under IRGC. Syftet var att man mer effektivt skulle kunna kuva civil olydnad – som man ju gjorde 2009 i väldigt stor utsträckning tack vare Basijmilisen.

En ekonomisk aktör

I efterdyningarna av Iran-Irak kriget fick IRGC ansvaret för återuppbyggnad i landet. En situation som gruppen (IRGC) tog fasta på. Under 2007 rapporterade Los Angeles Times om gruppens ekonomiska makt i Iran. Enligt LA Times har gruppen kopplingar till över 100 företag inom byggbranschen som uppskattas till ett värde av 12 miljarder dollar (!). Men byggbranschen är inte det enda området. I princip har gruppen ekonomiska intresse inom varje bransch – vapentillverkning, forskning, resor, etc. – och växer med tiden. Ingenjörsfirman Khatam al-anbia, direkt eller indirekt ägd av IRGC, har fått över 750 statliga kontrakt som gäller bl.a. oljeprojekt och infrastruktur. Gruppen kontrollerar även den svarta marknaden – man står för en stor mängd insmugglad alkohol (som är förbjudet i Iran).

Även om det på ytan inte kan ses är det en stegvis förflyttning av makt, från mullorna till IRGC, som sker i Iran. Väktarna av revolutionens ideal har med tiden (tack vare politisk, ekonomisk och militär makt) blivit härskarna. På lång sikt kan det mycket väl gå ännu längre.

Man mistar sig om man låter hoppet gro efter årets presidentval. Även om två andra kandidater hade kopplingar till IRGC är Rouhani en “vinst” för gruppen. Han tjänar dess ekonomiska syften som tog stryk under Ahmedinejads era till följd av hårdare sanktioner som hans aggressiva inställning gentemot väst (främst USA) framkallade. Således är det obefogat och naivt att tänka i termer av förändring och tala om att Iran börjar respektera mänskliga rättigheter. Frisläppandet av politiska fångar är enbart i syfte att finslipa landets image efter Ahmedinejads alla år som president. Att regimen meddelade att fångarna släppts efter att ha “benådats” av Khamenei (och inte för att de är oskyldiga och anklagelserna löjliga och obefogade) säger en del om mullornas välde.

 

 

 

 

Halef Taks fall får inte gå obemärkt förbi

När Turkiet blir medlem i EU (för det är bara en tidsfråga) ställs EU och således dess medlemsstater inför nya utmaningar, i synnerhet de medlemsstater som gett uppehållstillstånd till politiska flyktingar från just Turkiet.

Halef Tak har av politiska skäl, likt många andra som delar hans livsöde, sökt sig till Sverige för att kunna fortsätta leva. Idag är det en tuff dag för Halef i bulgariskt fängelse med en överhängande risk att utlämnas till Turkiet där han av allt att döma kommer att sitta fängslad ett bra tag framöver. Men det finns en chans att han får komma hem till Sverige eller fortsätta vara häktad för att enbart skjuta upp ett beslut.

Till Aftonbladet säger UD att man hjälpt Halef att skaffa en advokat men hänvisar samtidigt till att Halef är efterlyst via Interpol. Varför har Sverige inte lämnat ut Halef till Turkiet om det finns en efterlysning via Interpol? Varför fick han stanna i Sverige? Varför begär inte Sverige att Halef utlämnas till just Sverige? Förvisso har han inte begått några brott för att det ska generera en efterlysning via Interpol. Men nog måste han som Svensk/EU medborgare ha vissa grundläggande rättigheter?

Vad kommer att ske när Turkiet blir en del av EU på riktigt? Innebär det att de många människor som av politiska skäl tvingats fly från Turkiet måste leva under rädsla och hoppas på att de inte åker till “fel” medlemsstat inom unionen?

Byråkrstiska bortförklaringar hjälper inte i Halefs fall. Sverige bör göra sitt yttersta för att han ska få komma hem till sin familj, i Sverige. Det måste bli så för att visa att EU:s medlemsstater inte agerar lakejer åt auktoritära stater.

Vad kommer ske om EU inte längre visar sig vara en fristad för politiska flyktingar som flytt från auktoritära stater för att rädda sitt liv?

Detta får inte gå obemärkt förbi.

Obama satsar på medelklassen

Bill Clinton, Barack Obama Foto: J. Scott Applewhite ( SCANPIX

Bill Clinton, Barack Obama Foto: J. Scott Applewhite ( SCANPIX

När var det senast vi såg en ex-president buga för en sittande president? Tillsammans – det var budskapet som Clinton sände.

The Clinton Factor

Vanligtvis tröttnar man på ett tal/anförande relativt snabbt. Redan efter 10-15 brukar en vanlig åhörare stänga av och bara försöka härda ut – dvs. om det inte är Bill Clinton som står på scen och talar. Hans tal i natt på Demokraternas konvent (DNC) varade i hela 52 minuter – 52 humoristiska, fartfyllda, kraftfulla och samtidigt simpla minuter. Han lyckades som få att fånga intresset hos tittare och lyssnare, både på palts och hos de som satt hema i TV-soffan. Så här sade en Republikan strax efter Clintons tal:

Jag önskar att vi Republikaner hade någon på vår sida som kunde göra detta [som Clinton], men det har vi inte.

Men Clinton är inte bara en skicklig talare. Han har även en bra meritlista, inte minst som president. Är Obama nya Clinton? Det är i alla fall vad Demokraterna försöker få folkamassorna att tro. Kommer det att gå hem? Till en betydande del kommer det att stärka det redan existernade stödet för Obama men det kommer inte gå hem i sådan stor utsträckning som man vill. Å andra sidan är nog Demorkaterna väl medvetna om att Obama+Clinton inte är lika med ökat stöd för Obama. Det är nog därför som Clinton är endast en faktor i en större plan att nå ut till väljarna. Men den viktigaste signalen som Demorkaterna skickar ut genom att låta Clinton tala på bästa sändningstid (i 52 minuter) är att de är enade. Att det finns en kontinuitet mellan de demokratiska presidenterna, en strävan efter att bygga upp en stark medelklass som både gynnar deras politiska ambitioner och medelklassen i sig. Clintons satsningar på medelklassen under sitt presidentskap framställs  som vore den ärvd av Obama – Will be continued…!

The Michelle Factor

Mor, hustru och USA:s första dam, Michelle Obama. Under sitt tal var hon ingen “First lady” utan en mor och hustru, som de flesta andra kvinnor är. Ann Romney framstår som en vaxdocka i jämförelse med Michelle Obama som var på högvarv. Just i detta val (trots att det är 2012) har frågor som jämställdhet på arbetsmarknaden mellan män och kvinnor och inte minst abortfrågan bidragit till att fokus hamnat på kvinnor, deras rättigheter. Under de två dagar som DNC har pågått har Demokraterna varit skickliga på att föra fram kvinnor och måla upp en bild av Obama som en förkämpe för allas lika rätt och Michelle Obama som kvinnornas röst i vita huset. De är där, i Vita huset, de får gehör. Den bilden av Michelle lyckades hon själv förmedla genom sitt tal väldigt bra, men även de andra kvinnor som tilläts tala – vanliga amerikaner, politiker, etc. – förstärkte denna bild.

Inatt kan vi nog väntas oss ytterligare försök från Obama att nå ut till kvinnliga väljare. Och det är i stor utsträckning kvinnor i medelklassen (nästans uteslutande) som Obama försöker nå. Man är medveten att de som kan relatera till Michelle Obama är kvinnor ur grupper som återfinns inom medelklassen. Kanske blir satsningen på medelklassen den avgörande faktorn i valet – en stark medelklass kommer att gynna Obama och stjälpa Mitt Romney’s chanser att bli president. Faktum är att Romney inte ens ansträngt sig för att nå ut till medelklassen.

Syrien – På fredsfronten intet nytt

För första gången sedan Arabförbundets observatörer släpptes in i Syrien kom förbundet med en uppmaning till Bashar al-Assad – “Lämna över makten till vicepresidenten”. En uppmaning som Assadregimen ser som en kränkning av Syriens suveränitet. Vidare sade man från regimens sida att det pågår en konspiration mot det syriska folket, något som Assadregimen hävdat från början och alltså håller fast vid.

Arabförbundets nya initiativ innebär att den nuvarande syriska regeringen lämnar över makten till en samlingsregering och därefter skall val hållas tidigare. Planen liknar den som gick igenom i Jemen där den tidigare presidenten Ali Abdullah Saleh fick lämna över makten och lämna landet. I gengäld fick han immunitet och kan därmed inte ställas inför rätta.

Qatar som har varit ett av de mest drivande länderna inom Arabförbundet vad gäller Syrien är också det land som är mest drivande för att inkludera FN:s säkerhetsråd i den fortsatta processen. Förbundet har således efterfrågat stöd från säkerhetsrådet för detta förslag och hoppas på att dess medlemmar ställer sig bakom den.

Samtidigt kräver förbundet att våldet i Syrien upphör, att militären drar sig tillbaka från städerna och tillåter folket att demonstrera fredligt samt att politiska fångar släpps fria. Första steget är dock att få slut på våldet och de väpnade striderna mellan militären och rebellerna. Qatars premiärminister Sheikh Hamad bin Jassim Al Thani tillade dock att man inte ställer sig positiv till en militär intervention i och med att man söker stöd från FN:s säkerhetsråd. Han vidhöll att förbundet eftersöker en “arabisk lösning” – dvs. att Arabförbundet lyckas nå en överenskommelse med Assadregimen.

Oppositionen rapporterar att antalet döda sedan observatörerna kom in i landet den 23 december uppgår till 840 personer. Vidare säger man i ett brev till Al Jazeera att dödandet inte avtagit sedan observatörerna kom in i landet och inte heller har de lyckats implementera den fredsplan som antogs, något oppositionen ser som ett misslyckande.

Den sudanesiska generalen Mohammed Ahmed Mustafa al-Dabi som leder delegationen i Syrien sade emellertid att observatörernas uppgift är “att övervaka inte att stoppa dödandet eller förstörelsen eller dylikt”. Dabi sade även att våldet hade minskat sedan observatörerna gick in i Syrien. Observatörernas mandatperiod kommer att förlängas och ytterligare resurser skall stå till deras förfogande för att få en bättre översikt av situationen i Syrien, menar Arabförbundet.

Att Arabförbundet nu söker stöd för sitt förslag hos FN:s säkerhetsråd kan innebära en öppning för en internationell intervention i Syrien. En militär intervention är dock inte något som förbundet kommer att gå med på i dagsläget. Däremot är det möjligt att man inför en flygförbudszon i Syrien likt den i Libyen. Det gick till exakt på samma sätt i Libyens fall, att Arabförbundet banade väg för NATO. Frågan är dock om det är lika enkelt i Syriens fall. Även om det finns länder inom förbundet som gärna ser att Assadregimen försvinner så är situationen långt ifrån lika enkel som i Libyens fall.

Vad gäller Arabförbundets uppmaning till Assad, att han ska lämna över makten och bana väg för en samlingsregering och därefter tidigare val, väger den inte mycket alls, om ens något. Som sagt, även om gulfstaterna gärna ser ett slut på Assads styre finns det även krafter som gärna vill ha kvar densamma. Dessutom skulle en militär intervention i Syrien, ledd av NATO, röra om i hela Mellanöstern. Iran, som gärna ser att Assadregimen sitter kvar, skulle föra omfattande proxykrig mot NATO-styrkor. Direkt militär inblandning från Irans sida vore osannolikt.

I bästa fall lyckas rebellerna försvaga Assadregimens militär till den grad att de inte längre kan garantera regimens säkerhet och att Assad då går med på en kompromiss med Arabförbundet och oppositionen. Men det är inte möjligt i dagsläget då militären är överlägsen oppositionsstyrkorna. Det ter sig vara oundvikligt att en förändring skall komma genom fredliga medel. Frågan är dock om Assadregimen är villig att använda fredliga medel? För man ska inte glömma att väpnat motstånd under dessa tio månader har underminerat regimens ställning.

Vid ett eventuellt slutskede av de väpnade striderna bör man därför inte utesluta att Assadregimen kommer att slå till hänsynslöst och brutalt, liksom hans far gjorde i staden Hama för drygt 30 år sedan efter en revolt, då över 10 000 Syrier hänsynslöst dödades.

Republikanernas nomineringsval – Santorum inte vass nog

Det var ett oerhört jämnt nomineringsval i Iowa natten till onsdagen. Endast åtta röster skilde mellan de två kandidater som fick flest röster - Mitt Romney och Rick Santorum. Romney lämnar Iowa segrande, med åtta rösters marginal. Förvisso vann han – men frågan är om det faktiskt spelar någon roll?

Redan 2008 var Mitt Romney en av de kandidater som hoppades på att få utmana Obama (som det senare visade sig) om presidentposten. I likhet med 2012 fick Romney även då 25 procent av rösterna i nomineringsvalet i Iowa. Den gången hjälpte det inte. Han var inte tydlig med sin politik, vilket lämnade dörren öppen för andra kandidater både på höger och vänster sida – John McCain utnyttjade detta och seglade upp som republikansk presidentkandidat.

Samma väljargrupp som röstade på Romney 2008 röstade på honom 2012. Skillnaderna är marginella. Anledningen till att han vann i år och ingen kandidat fick fler röster än honom beror på att rösterna var utspridda denna gång. 2008 lyckades Mike Huckabee fånga upp “anti-Romney” rösterna, något som Santorum inte lyckades med i år. I stället spreds dessa röster bland de andra kandidaterna – Michele Bachmann, Newt Gingrich, and Rick Perry.

I Iowa röstade 75 procent emot Romney – de så kallade “anti-Romney” rösterna. 2012 lyckades McCain fånga upp dessa röster, frågan är om Santorum kan göra en McCain och faktiskt gå om Romney. Med Bachmann ute ur bilden finns en väljarskara på ca. 5 procent som kommer att tänka om – vem ska de lägga sina röster på? Förvinner även Perry efter nästa nomineringsval återstår ännu fler röster att fånga upp. Om Santorum har en taktik för att dra till sig de nästan 75 procent “anit-Romney” rösterna är Romney illa ute.

Mitt Romney har egentligen inte utökat sitt väljarstöd, snarare beror hans framgång i Iowa på motkandidaternas svaghet. På bara 24 timmar efter Iowa samlade Santorum in 1 miljon dollar till sin kampanj. Många har fått upp ögonen för honom, men frågan är om det är tillräckligt. Han verkar inte vara vass nog.

Med Iowa i åtanke ser det inte ut som att Romney kommer att få det lätt. Men ingen ska räknas ut – Ron Paul fick hela 21,4 procent av rösterna, drygt 3 procent efter Santorum och Romney. Men det ska tilläggas att Romney än så länge ser ut att vara den hetaste kandidaten. I de senaste opinionsmätningarna i New Hampshire har Romney legat stabilt över 40 procent.

1 januari låg Romney på 41%, Santorum på 3%, Paul på 15%. 5 januari låg Romney på 41%, Santorum ökade till 8% och Paul till 18%. Det ser inte ut som att Santorum har en chans i New Hampshire, men det brukar inte alltid visa sig vara betydande.

Vad som kanske talar emot Romney är att han endast fick 13 procent av rösterna från väljare under 30 år medan Santorum fick 23 procent. Santorum drar även till sig de väljare som är “väldigt konservativa” – i Iowa fick Santorum 34 procent av denna väljargrupp medan Romney endast fick 14. Å andra sidan fick Romney 33 procent av väljargruppen “något konservativ” medan Santorum fick 18. Frågan är hur många som ingår i de olika väljargrupperna i exempelvis New Hampshire.

—-

Efter Iowa valde Michele Bachman att dra sig tillbaka, vilket var det enda rätta. Hon hade aldrig en chans, inte bara på grund av hennes otydliga – för att inte säga helt obefintliga – politiska ställningstaganden. Rick Perry såg ut att dra sig tillbaka men valde att inte göra det. Går det lika illa i New Hampshire kommer även han att dra sig tillbaka. Newt Gingrich är en joker, han kan göra en McCain och segla upp, men det är å andra sidan tveksamt då Romney verkar ha större stöd bland republikanerna – McCain gick faktiskt ut dagen efter Iowa och visade sitt stöd för Romney – “endorsed Romney” – som amerikanarna benämner det. Lite ironiskt då de smutskastade varandra i valet 2008 – politik med andra ord.

Länkar: DN, DN,  SvD, SvD, SVT, SVT

Egypten – vad väntar?

Intervju med Golala Ruhani idag om valet och situationen i Egypten. Detta är fortsättningen på intervjun med kommentarer.

Golalas avslutande ord:

- Spelar ingen roll vem som vinner valet, Brödraskapet eller Salafisterna, så länge alla minoriteter får vara delaktiga.

Detta borde vara eftersträvansvärt. Egypten har dels en shiitisk minoritet som länge varit utsatta för trakasserier liksom den kristna befolkningen i landet – de kristna tillhör dels katolska dels Koptiska kyrkan. De kristna ledarna uppmanade de egna att inte ge sig ut för att protestera under revolutionens inledande fas. Uppmaningen var en tydlig rädsla för vad som kan drabba de kristna efter Mubaraks styre. De räds ett islamistiskt styre som kan leda till att kristna utsätts för trakasserier.

Golala beskrev stämningen i Kairo, en stämning som inte alls framkommer i den internationella medierapporteringen. Människor har återgått till sin vardag. Men det hon också berättade var att folk är vaksamma och kan inta gatorna i Kairo om övergången till ett nytt Egypten inte går som önskat. Det visar att folket inte intar gatorna efter islamisternas framgångar i första valomgången eftersom de har stöd bland folket. Brödraskapet och Salafisterna har varit organiserade sedan länge och är förankrade bland befolkningen, bortsett från shiiter och kristna. Islamisternas framgångar kommer förmodligen fortsätta i den andra valomgången. De områden som nu går till val är landsbygden där man är starkt konservativa. Alltså fördel islamister.

Att analfabetismen är utbredd i Egypten är även det till fördel för islamisterna.

Till parlamentsvalet är lagen utformad på så sätt att minst en kvinna måste vara med på partiets lista. Golala berättar att islamisterna går fram till kvinnor på måfå och frågar om de vill vara med på foto för att pryda deras kampanj, dvs. för utfyllnadens skull. Någon reell plats får kvinnorna inte.

Analfabetismen har också lett till att man i kampanjerna kommunicerar med symboler istället för text, för att kunna nå ut till just de som är analfabeter.

Vad som väntar kan vi inte med säkerhet veta, men vad som kanske ger en fingervisning om var landet kan vara på väg är uppdelning av vallokaler – män och kvinnor röstar i separata lokaler.