De senaste veckorna har allt fler hängningar skett offentligt, ofta i parker och dylika platser. Att verkställa ett dödsstraff genom hängning är ingen nyhet när det kommer till Iran. Dock sker majoriteten av alla hängningar, liksom samtliga verkställda dödsstraff, innanför fängelset portar, utan insyn. Men varför har offentliga hängningar ökat så drastiskt den senaste tiden?

Varje år verkställs flera hundra dödsstraff i Iran, således är nyheten om verkställda dödsstraff i sig inget nytt. Egentligen bör man säga att avrättningar sker, för att i många fall torteras människor till döds, utan att för den delen vara dödsdömda – för att inte säga hur inhumant både dödsstraff och avrättningar av alla slag är. Men det som är nytt är den ökning av offentliga hängningar som har skett. Vi kommer till det.

Under 2009 chockades Iranska makthavare av den upprorsstämning som en följd av ännu ett iscensatt val (i detta fall presidentval). För att göra det kort; i Iran så måste man godkänns för att få ställa upp i val, lägg därtill det omfattande valfusk som förekommer. I år, 14 juni är det åter dags att “rösta” fram en ny president (Ahmedinejad har suttit två mandatperiod och kan därför inte ställa upp en tredje gång). Även om regimen lyckades stävja det missnöje som yttrade sig i form av bland annat kravaller, lever tankarna och missnöjet i sig kvar. I och med det uppkommande presidentvalet försöker regimen ingjuta rädsla bland folket. De gör allt för att förhindra liknande kravaller som de efter presidentvalet 2009. Hur gör man då, för att ingjuta rädsla, skräck, etc.?

Det är här dessa offentliga hängningar kommer in i bilden. Även om detta inte är något nytt fenomen i Iran är det inget man vänjer sig vid. Genom att, nu som senast, avrätta två unga killar i in park i Tehran vill regimen uppenbarligen statuera exempel. Enligt myndigheternas agna utsago menar man att bland andra den senaste offentliga hängningen – två unga killar i 20 års ålder, dömda till döden efter att ha bestulit någon på 20 dollar och knivhuggit denne – är ett sätt att statuera exempel på vad som sker med tjuvar. Något som enligt myndigheterna har ökat. 

Förvisso kan det mycket väl vara på så vis att myndigheterna verkligen tror att dödsstraff och därmed offentliga hängningar avskräcker. Men att tro sig ha funnit en lösning på ett problem genom att offentlig avrätta människor är varken humant eller konstruktivt, på något sätt. Men det är ändå rimligt att anta att myndigheterna inte är så pass retarderade att de verkligen tror på detta.

För att komma till saken; dessa offentliga hängningar är helt klart ett sätt att avskräcka människor från något. Men jag betvivlar starkt att det rör sig om stöld. Snarare tror jag att denna ökning av hängningar i det offentliga (det är möjligt att även andra sätt att verkställa ett dödsstraff kan komma att utföras offentlig) är i avskräckande syfte inför presidentvalet i juni. Om stöld innebär dödsstraff, vad kan vi då förvänta oss om någon motsätter sig regimen, och därmed hela systemet? Hängning är (hur hemskt det än låter) en mild form av avrättning, jämfört med stening eller tortyr. Efter att ha ingjutit skräck bland folket i Iran i över 30 år, har man samtidigt förmedlat vad man är kapabel till. Det som sker i det offentliga är endast en utskuren bit av verkligheten innanför fängelsernas portar i Iran. 

Det ter sig möjligen som en enkel analys att koppla ihop ökningen av dödsstraff och det kommande presidentvalet. Dock är det inget argument mot att det inte är på så vis. Tvärtom är det just genom sådana primitiva och förutsägbara metoder som regimen biter sig fast vid makten.

Foto: Charles Dharapak / SCANPIX SWEDEN

Ibland, då och då vill man pausa, spola tillbaka och återuppleva en händelse av ren förvåning, bestörtning, etc. Nästan alltid önskar den som är i centrum av händelsen att detta inte vore möjligt. Men året är 2012 och att pausa, spola och spela upp en händelse igen (förutsatt att den fångats på film) är lika enkelt som att öppna en olåst dörr.

Denna gång är det Republikanernas presidentkandidat, Mitt Romney som innerligt önskar att detta inte vore möjligt. I en hemliginspelad video som publicerats av David Corn på MotherJones.com talar Romney inför donatorer att han i princip avskyr ca. hälften av USA:s befolkning. Det verkar vara ett av Romneys mest öppenhjärtiga tal hittills i valkampanjen:

“Oavsett vad kommer 47 procent av befolkningen att rösta för presidenten [Obama]. Det är alltså 47 procent som är med honom, som är beroende av staten, som anser sig vara offer, som anser att staten bör ta hand om dem, som anser att de har rätt till sjukvård, till mat, till bostad, till [allt möjligt]. Att detta är en rättighet de har. Och att staten bör förse de med detta. Och de kommer att rösta på denna president oavsett [...] Det finns människor som inte betalar inkomstskatt.” 

Efter denna bravad har han med stor sannolikhet på förhand förlorat valet – om nu inte ett mirakel sker, som att Obama gör något ännu värre. Det finns en rad andra hemliga videoinspelningar (här  och här) som avslöjar den riktiga Mitt Romney, hans hela essens som mänsklig varelse och syn på sin omgivning. 

Men faktum är att en betydande andel av de som inte betalar inkomstskatt betalar andra former av skatt i USA. Men om vi kollar närmare på den del av befolkningen som inte betalar inkomstskatt kan vi se att den till stor del består av pensionärer, studenter och de som har blivit av med jobbet – alltså människor som antingen har betalat skatt tidigare och/eller kommer att betala skatt i framtiden.

Vad som är desto mer iögonfallande är att Romney tar för givet att dessa människor utan vidare röstar på Obama. Vad han egentligen menar är att hans politik slår hårdast mot de som är mest utsatta, de som har det svårt, de som inte är arbetsföra men bidragit till samhället hela sitt liv. Att hans politik är utformad för den del av befolkningen som redan har sitt på det torra, de som redan har det bra och i synnerhet de som har det bäst. Vilket i sin tur innebär att Obama är den som skulle gynna de människor som ingår i kategorin som inte betalar inkomstskatt (för att de inte har någon inkomst att skatta), att alla bidrar efter förmåga och betalar -som Obama själv uttrycker det – “fair share”.  Att Obamas politik inte är gynnar de som redan har det bra utan ser till att alla får ett värdigt liv. 

Lyssnar man noga märker man att Romney i princip avslöjar sin kampanjstrategi – han vill satsa på den 5-7 procent av befolkningen som inte är “Obamafierade” och nå ut till de. De anser han vara resonabla människor.  Notera att han tar för givet att resten av befolkningen (ca. 46%) har han redan runt lillfingert. Viktigt är att inte glömma vilka ideologiska grunder Romneys människosyn vilar på. Något mer groteskt än detta och en mer nedvärderande, avskyvärd och inhuman syn på människor från politiskt håll i modern tid får man nog ta och leta efter, förslagsvis med förstoringsglas.

De finns även videomaterial som ännu inte släppts av David Corn – men väntas släppas framöver. Bland annat (se länkarna ovan) säger Romney i en annan snutt; ”Jag skulle ha haft bättre chanser att bli president om jag var en latino…” och att han “… faktiskt föddes med en silversked i munnen…”. Lycka till framöver då, Mitt (the-silverspoon) Romney. 

Men detta visar också hans karaktär som person – självupptagen och egenkär som ser ner på andra människor i samhället som inte haft samma möjligheter eller av annan anledning inte varit lika framgångsrik som honom. Kan Mitt Romney vara den värsta kandidaten genom tiderna?  Tror ett svenskt uttryck förklarar hela situationen rätt bra: När jakten är slut, då är den slut - i detta fall för Romney.

Protester i Indionesien. Foto: Dita Alangkara / AP / SCANPIX

I flera dagar har nu protester mot USA ägt rum i MENA, men numer även i Europa. Förvisso får man så klart protestera mot något man anser vara fel. Å andra sidan bör protesterna riktas mot den/dem man anser agera/yttrar fel(aktigheter) och vara fredliga och förnuftiga. 

Ponera att en svensk privatperson yttrar Islamofobiska åsikter och detta skulle resultera i häftiga protestaktioner. Att de som känner sig kränkta/förolämpade/illa behandlade agerar mot den svenska regeringen, att muslimer i Mellanöstern eller Nordafrika börjar attackera svenska konsulat. Skulle det vara i närheten av rättfärdigat agerande? Nej!

Varför? Varför skulle det vara rättfärdigat? Att en privatperson yttrar Islamofobiska åsikter har ju ingen som helst koppling till den svenska regeringen, än mindre de svenska konsulaten i de olika länderna. Man har så klart rätt att ta ställning i sådana fall där någon yttrar Islamofobiska åsikter. Frågan är om man inte bör göra det? Men att ge sig på den svenska regeringen och svenska konsulat är oacceptabelt. Att en ambassadör dödas till följd av att någon yttrat sig kritiskt och oförståndigt om Islam är alltid fel. Det skulle vara fel även om det gällde Kristna, Judar, Buddister, Hinduer, etc. varje människa med en gnutta vett är nog medveten om att det hela är fel. 

Vad man inte får glömma i sådana här fall är att trångsynta och extremistiska krafter inte tar hänsyn till landsgränser. De finns överallt, i alla länder och är i grunden av samma karaktär, om än riktade mot olika håll. Att någon i USA producerar en amatörfilm som svartmålar och demoniserar Muhammed och därmed Islam och muslimer har ingenting med USA som land att göra. Är den amerikanska ambassadören Chirs Stevens (som dödades) eller Vita huset skyldiga och bör de stå till svars för vad någon har gjort eller sagt? Ingen dag i veckan. Lika fel som det är att utkräva ansvar från muslim eller Islam i sig för vad olika extremistiska grupper runt om i världen just nu gör mot amerikanska ambassader och Chris Stevens död, lika lite bör USA ta ansvar för vad en amatörfilmare gör/säger. Att amatörfilmaren inte representerar USA eller den amerikanska befolkningen är lika uppenbar som att de extremister som attackerar amerikanska ambassader runtom i världen inte representerar muslimer eller Islam som religion.

Vad man mer inte får glömma är att det alltid finns krafter som vill hälla bensin på elden. Att liknande protester nu börjar äga rum i Europa (nu senast i Norge) är ett ypperligt bevis på att det finns krafter som önskar att spä på den anti-amerikanska retoriken och sätta den i verket runt om i världen. Att människor låter sig vilseledas och utnyttjas för andras ändamål är alla dagar i veckan sorgligt, men framför allt farligt. Att dessutom möta hat med hat sätter endast likhetstecken mellan en själv och den man hatar för att den hatar en. Var är förnuftet? Sådant bidrar endast till att infektera relationer mellan människor och kulturer. Idioti, med andra ord.

Läs även: Nyheter24.se - “Det här är den exakta motsatsen till vad Muhammed lärde ut” , DN 

Bill Clinton, Barack Obama Foto: J. Scott Applewhite ( SCANPIX

När var det senast vi såg en ex-president buga för en sittande president? Tillsammans – det var budskapet som Clinton sände.

The Clinton Factor

Vanligtvis tröttnar man på ett tal/anförande relativt snabbt. Redan efter 10-15 brukar en vanlig åhörare stänga av och bara försöka härda ut – dvs. om det inte är Bill Clinton som står på scen och talar. Hans tal i natt på Demokraternas konvent (DNC) varade i hela 52 minuter – 52 humoristiska, fartfyllda, kraftfulla och samtidigt simpla minuter. Han lyckades som få att fånga intresset hos tittare och lyssnare, både på palts och hos de som satt hema i TV-soffan. Så här sade en Republikan strax efter Clintons tal:

Jag önskar att vi Republikaner hade någon på vår sida som kunde göra detta [som Clinton], men det har vi inte.

Men Clinton är inte bara en skicklig talare. Han har även en bra meritlista, inte minst som president. Är Obama nya Clinton? Det är i alla fall vad Demokraterna försöker få folkamassorna att tro. Kommer det att gå hem? Till en betydande del kommer det att stärka det redan existernade stödet för Obama men det kommer inte gå hem i sådan stor utsträckning som man vill. Å andra sidan är nog Demorkaterna väl medvetna om att Obama+Clinton inte är lika med ökat stöd för Obama. Det är nog därför som Clinton är endast en faktor i en större plan att nå ut till väljarna. Men den viktigaste signalen som Demorkaterna skickar ut genom att låta Clinton tala på bästa sändningstid (i 52 minuter) är att de är enade. Att det finns en kontinuitet mellan de demokratiska presidenterna, en strävan efter att bygga upp en stark medelklass som både gynnar deras politiska ambitioner och medelklassen i sig. Clintons satsningar på medelklassen under sitt presidentskap framställs  som vore den ärvd av Obama – Will be continued…!

The Michelle Factor

Mor, hustru och USA:s första dam, Michelle Obama. Under sitt tal var hon ingen “First lady” utan en mor och hustru, som de flesta andra kvinnor är. Ann Romney framstår som en vaxdocka i jämförelse med Michelle Obama som var på högvarv. Just i detta val (trots att det är 2012) har frågor som jämställdhet på arbetsmarknaden mellan män och kvinnor och inte minst abortfrågan bidragit till att fokus hamnat på kvinnor, deras rättigheter. Under de två dagar som DNC har pågått har Demokraterna varit skickliga på att föra fram kvinnor och måla upp en bild av Obama som en förkämpe för allas lika rätt och Michelle Obama som kvinnornas röst i vita huset. De är där, i Vita huset, de får gehör. Den bilden av Michelle lyckades hon själv förmedla genom sitt tal väldigt bra, men även de andra kvinnor som tilläts tala – vanliga amerikaner, politiker, etc. – förstärkte denna bild.

Inatt kan vi nog väntas oss ytterligare försök från Obama att nå ut till kvinnliga väljare. Och det är i stor utsträckning kvinnor i medelklassen (nästans uteslutande) som Obama försöker nå. Man är medveten att de som kan relatera till Michelle Obama är kvinnor ur grupper som återfinns inom medelklassen. Kanske blir satsningen på medelklassen den avgörande faktorn i valet – en stark medelklass kommer att gynna Obama och stjälpa Mitt Romney’s chanser att bli president. Faktum är att Romney inte ens ansträngt sig för att nå ut till medelklassen.

Foto: David Goldman / SCANPIX

Överraskningstalare på Republikanernas nationella konvent var som känt ingen mindre än självaste Clint Eastwood. Det är i vanlig ordning att kändisar och framstående personligheter stödjer en kandidat och får utrymme för att fiska röster – dvs. “Like-me-by-association”. 

Men Eastwood var nog långt ifrån vad Mitt Romney behövde. Det blev bitvis pinsamt och bitvis sluddrigt och bitvis krystat. En gammal och grå Eastwood som skulle visa sitt stöd för Romney koncentrerade sig istället på att mobba Obama. Han hade till och med en tom stol som skulle föreställa Obama och han gjorde en monolog. Något som bara framhävde Eastwoods förvirring som kommer med åldern. Det var med andra ord en platt ballong som Republikanerna hade bjudit in.

Romneys viktigaste stund – “America, America, America…. and jobs, and America”

Romney verkade vara så saklig som en kandidat utan egentliga visioner kan vara. Men hans tal var i sin helhet en nationalistisk deklaration. Fokus låg på hur icke-amerikanskt Obama har agerat:

“President Obama has thrown allies like Israel under the bus, even as he has relaxed sanctions on Castro’s Cuba. He abandoned our friends in Poland by walking away from our missile defense commitments, but is eager to give Russia’s President Putin the flexibility he desires, after the election. Under my administration, our friends will see more loyalty, and Mr. Putin will see a little less flexibility and more backbone.”

Ett av många exempel i Romneys tal om att åter vara stolta Amerikaner. Lite som en hamster i ett hjul, en upprepning utan förändring.

Men man ska kanske också lyfta fram vad Romney sade konkret också. Bland annat sade Mitt att hans “plan” skulle skapa 12 miljoner nya jobb under hans första mandatperiod. Det komiska i detta uttalande är att det är sanning att 12 miljoner nya jobb kommer. Men att det skulle vara en följd av hans politik är inget annat än lögn. Han vill ta åt sig äran för något som inte han kommer att bidra till – snarare “ära-by-association” eftersom dessa jobb kommer under hans mandatperiod (dvs. om han blir president).

Romneys siffra (12 miljoner nya jobb) är inte hans egna och inget som kommer att vara följden av hans politik. Amerikanske bedömare har tidigare satt en prognos på 12 miljoner nya jobb de kommande åren. Bedömningen har inte utgått från Romneys tilltänkta politiska linje utan från det rådande läget. Tvärtom kan Romneys politik komma att stjälpa detta och slopa möjligheterna för dessa jobb snarare än att vara den bidragande faktorn. 

Republikanerna gjorde även allt för att “humanisera” Mitt Romney och bryta ned hans icke-karismatiska och icke-charmerande karaktär och förmänskliga Romney som person.

Bara en timme innan han skulle hålla sitt livs tal sändes en biografi om Mitt Romney, en väldigt emotionell sådan. Så till den grad att det nästan kändes lika framkrystad som Clint Eastwoods snöpliga framträdande. Den var tänkt att vara personlig och lyfte bland annat fram den tid då Romneys fru Ann genomgick en svår period under en tids svår sjukdom.  Strävan efter att förmänskliga eller ge en mer personlig och karismatisk bild av Romney har pågått en längre tid. 

Detta är väldigt talande för hur amerikanerna upplever Romney – en opersonlig fasad utan karisma eller karaktär. Något som Republikanerna har insett och försöker göra något åt. Framöver kommer detta vara en viktig ingrediens när Romney och Obama går in i slutspurten. Obamas karaktär… ja den talar nog för sig själv.

Muhammad Mursi, Muslimska brödraskapets kandidat till presidentposten, har segrat och är den första demokratiskt valda president någonsin i Egypten.  Detta medför såklart nya förutsättningar och en (rent politiskt) ny utmaning för Nordafrika och Mellanöstern.

I en intervju med iranska FARS News säger Mursi att han vill utöka och stärka banden till Teheran för att på så sätt skapa “strategisk balans” i regionen (dvs. MENA). I USA har man insett att man nu gått miste om en väldigt viktig allierad i arabvärlden. I västländerna, generellt, har man inga positiva förhoppningar om att Egypten kan komma att demokratiseras, just för att en islamist valt som president. Emellertid har Mursi även sagt att han nu lämnar Muslimska brödraskapet som ett tecken på att han är alla egyptiers president.

Å andra sidan har Egypten ingen konstitution och därmed vet varken folket eller Mursi själv hur mycket/lite makt han har/kommer att ha. I dagsläget är det fortfarande militärens högsta ledning som har den reella makten i Egypten, något Mursi kommer att få slåss om.  Innan landet får en konstitution kan vi endast spekulera kring presidentens roll och maktställning. Bortsett från att folket fick rösta fram sin president finns det i princip inga tecken på att Egypten kommer att demokratiseras inom överskådlig framtid, i alla fall inte med västerländska mått mätt. Militärens ständiga närvaro i politiken gör oss påminda om att demokratiseringen behöver en stor och stark hjälpande hand.

Hädanefter kommer Egypten tvingas att politiskt ompositionera sig internationellt och regionalt, vilket kommer att återspegla de nya och gamla makthavarnas intentioner.

Vad vi kan vara säkra på är att alla ögon kommer att vara på Egypten och egyptiernas ögon på Mursi, i synnerhet militärens. Men vem kommer egentligen att genomföra demokratiseringen i Egypten? Föga förvånande kommer troligen inget annat än väntande ögon att vara demokratiseringen trogen de närmaste åren.

Sedan 2002 har “Neo-Ottomanismen” använts för att beskriva och förklara Turkiets utrikespolitik under AKP partiets tid vid makten, med Erdogan vid rodret. Det är inte svårt att räkna ut var denna nya benämning har sin grund – nämligen Ottomanska Riket. Även om “Neo-Ottomanismen” fått spridning det senaste decenniet  för att beskriva Turkiets utrikespolitik myntades begreppet redan på 1970-talet av grekerna. Det var i samband med att Turkiet landsatte trupper på Cypern 1974 som grekerna kom att beskriva landets agerande som “Neo-Ottomanism”. Men grekerna var nog fel ute. Turkiets militarisering av norra Cypern kan snarare benämnas Ottomanism än Neo-Ottomanism.

För att förstå Neo-Ottomanismens effekter i Syrien måste man först och främst se det i en större kontext – nämligen Mellanöstern och Nordafrika (MENA).

Traditionellt har Turkiets utrikespolitik varit i enlighet med Kemalistisk ideologi, något som AKP-regeringen sedan 2002 försummat, mer eller mindre, till fördel för Neo-Ottomanismen. Uttrycket “zero problem with neighbors” är grunden för Turkiets nya utrikespolitiska riktning. Detta har medfört att Turkiet engagerar sig politiskt, ekonomiskt och kulturellt i regioner som landet historiskt haft kopplingar till, i detta fall regioner som varit en del av det Ottomanska riket, dvs.  MENA och Balkan.

Den Kemalistiska ideologin förespråkar en mer västvänlig utrikespolitik, värdesätter nationell identitet och sekularism. Emellertid förespråkar den Kemalistiska ideologin att det påstådda kurdiska hotet elimineras, som anses vara ett hot mot den nationella identitet. Därmed är kemalisterna förargade över västvärldens stöd för kurderna. Kemalisterna, liksom Neo-Ottomanisterna, förespråkar godare relationer mellan Ankara, Tehran och Damaskus – kemalisterna i syfte att förhindra kurdisk nationalism och i det långa loppet en kurdisk statsbildning i respektive land, och Neo-Ottomanisterna i syfte att öka landets regionala inflytande (ekonomiskt, kulturellt och politiskt).

Men det innebär inte att Neo-Ottmanisterna inte vill förhindra eventuella kurdiska statsbildningar eller att kemalisterna inte vill öka landet inflytande i regionen. Snarare väljer man att bemöta dessa frågor olika. Exempelvis har den turkiska statens hållning gentemot kurder inte förändrats mer än att man under AKP:s styre har valt att kontrollera reformerna gällande kurdernas rättigheter. Man har valt att sätta agendan för vilka rättigheter som “passar sig” för kurderna. En kurdisk statsbildning eller ökade rättigheter för kurderna – politiskt och kulturellt – är otänkbart även under AKP-regeringen.

Landets ekonomiska tillväxt är ett resultat av just Neo-Ottomanismen – Turkiet har ekonomiskt engagerat sig främst i MENA och skapat goda relationer till sina grannländer, vilket i sig har medfört att Turkiet blivit en ekonomisk maktfaktor i regionen som i sig också bidragit till att landet stärkt sin regionala politiska roll. Främst har Turkiet lyckats förbättra relationen till Iran, Irak och Syrien (Turkiet och Syrien hade goda relationer fram till sommaren 2011 då Turkiet motsatte sig Assadregimen och uppmanade Assad att lämna makten).

Vad gäller Syrien vill Turkiet ha en stabil övergång till ett nytt Syrien. Ett stabilt Syrien innebär för Turkiets del en stabil region och därmed en stabil marknad (ekonomiskt). Turkiets vilja att skapa stabilitet i Syrien är inte endast altruistiskt, inte heller är det för att visa solidaritet till sina “muslimska bröder i Syrien” – det finns tre, utifrån ett turkiskt perspektiv, viktiga anledningar till varför Turkiet försöker skapa stabilitet i Syrien och backa oppositionen i Syrien.

En anledning är ett ekonomiskt perspektiv – Syrien är en viktigt handelspartner för Turkiet, speciellt vad gäller exporten. Den andra anledning är kurder – Uppskattningsvis är 10-12 procent av befolkningen kurder i Syrien och ca. 20 procent i Turkiet, vilka bor i gränstrakterna i respektive land. Situationen i Syrien hotar den relativa stabilitet som råder i regionen, vilken Turkiet trivs med. Utan turkisk inblandning kan kurderna stärka sin position i Syrien, vilket för Turkiets del väcker oro på lång sikt (oro över att kurder i Syrien, och i förlängningen Turkiet, får liknanden ställning som kurderna i Irak). Att Turkiet vill se Assad falla beror dels på att Assadregimen tidigare stödde PKK och dels för att ett nytt Syrien efter Assad kommer vara försvagat, vilket gynnar Turkiets maktambitioner – politiskt och ekonomiskt. Den tredje anledningen är flyktingströmmen – Turkiet står inför en stor humanitär utmaning som landet inte verkar kunna klara av, åtminstone inte på egen hand.

Samtidigt hamnar Syriens öde i Turkiets händer till följd av att EU och USA hittills “duckat” i fråga om Syrien och hur man bör och kommer att handskas med situationen. Nyanlända FN-observatörer kommer inte att ha en inverkan på hur Assadregimen bemöter oppositionen – vare sig den är beväpnad eller ej – för att inte säga att dess inverkan är obefintlig i reell mening.

(Framöver kommer mer fördjupade inlägg om Neo-Ottomanism och Turkiets utrikespolitik.)

2011 var revolutionernas år. Den Arabiska våren sköljde över Mellanöstern och Nordafrika (MENA) som en tsunami, vilket återspeglades i medierna världens över. En daglig dos av “den arabiska våren” var under 2011 givet, som med specialinslag, rapporter, nyhetsartiklar och framför allt vardagsjournalism blev en del av vår vardag.

Den Arabiska  våren var något nytt och ett välkommet inslag i den dystra rapporteringen om och kring MENA, som ingav hopp om bättre tider. Det folkliga blev åter folkligt och förändring kom på många håll i MENA – Egypten, Tunisien och Libyen för att nämna några. Det ingav hopp på flera håll i Mellanöstern, inte minst Syrien och till viss mån Iran. Och så blev det. Syrien, liksom Libyen, sköljdes över av den Arabiska våren. Emellertid återstår att se vad förändringen, som oundvikligen fått fäste i Syrien, kommer att leda till.

Men Syrien är speciell i förhållande till övriga länder som genomgått den Arabiska våren. Det har nu gått över 13 månader sedan upproren började, ännu pågår den. Landets öde är ännu oklart.

Mediebevakningen och rapporteringen om Syrien undgick få. Som läsare fick vi följa med och se hur en revolution växte fram och hur folkets beskyddare trädde fram. Över ett år senare insåg medierna någonstans att rapporteringen blev upprepande – dagliga rapporteringen om sammandrabbningar mellan Syriens Fria Armé och Assadregimens säkerhetsstyrkor och de otaliga dödsoffren. Det var inte längre nytt och intressant, dock högst aktuell och viktigt. Situationen i Syrien blev normaliserad, det rådande läget hade dragit ut på tiden så pass mycket att den nu var “normalt” att Syrien befann sig på randen till inbördeskrig. De senaste månaderna har dock kommit att handla om FN:s uppdateringar om situationen i Syrien, den nya medievinkeln.

Dessförinnan var nyhetsrapporteringen om Syrien tätt, som vore det ett twitterflöde av uppdateringar. FN:s allt mer aktiva (om än diskutabla) roll vad gäller Syrien kom att bli huvudfokus för rapporteringen om och kring Syrien. Det var det nya och intressanta i sammanhanget. Till och från har många mer eller mindre påpekat och noterat att media “tröttnat” på rapporteringen om Syrien, eller “mättats” av informationen från landet. Förvisso kan man ju ytlig se att det kan ligga en viss sanning i detta. Men att det vore den enda förklaringen till att rapporteringen om Syrien avtagit är kanske inte hela bilden.

Som alla berättelser är nyhetsrapporteringen om Syrien en Story. Dock är detta en Story som ännu inte nått sitt slut. För medierna finns ingen avslutning att rapportera och knyta ihop säcken med. För som alla nyheter är även den som situationen i Syrien en berättelse med en början och händelseutveckling, men det saknas ett slut. Det drar ut på tiden och medierna har har rentav tröttnat på att fortsätta rapportera lika frekvent. Istället har FN:s mer aktiva roll gett utrymme för variation i rapporteringen, men fortfarande med inslag av händelseutvecklingen. Det ter sig vara svårt att bryta med traditionen om att varje nyhet är en berättelse med början och slut. Förmodligen ökar nyhetsrapporteringen i intensitet när slutet väl är nära. Men det är även möjligt att skönja något mer i detta sammanhang.

Det har nog undgått endast de mest marginaliserade att sociala medier varit en viktig kanal för aktivister och inte minst mediekanaler och journalister att kommunicera och sprida information och uppdateringar om Syrien och händelseutvecklingen. Ett ypperligt exempel på detta är @SyrienNyheter (Syria News Network) på Twitter, som i stort sätt varit den mest använda källan i svensk media (bortsett från egna utsända journalister). Med personlig interaktion och snabb informationsmottagning har detta Twitterkonto, och många andra för den delen, lyckats bli den källan som den allt mer aktiva mediekonsumenten sökt sig till, tack vare de sociala mediernas stora utbredning. Om vi bara tittar på det nämnda twitterkontot och dess interaktion kan vi se twittrare direkt från Syrien, som är på plats, som upplever det medierna beskriver och är subjektiva i sin informationsspridning. Är det inte möjligt att dessa nya vardagsjournalister (twittrare i detta fall) som är en del av nyheten, trängt undan medierna och att mediekonsumenter hoppat över den viktiga objektiva biten i medierapporteringen?

Detta sätt att inhämta information (bland annat nyheter om situationen i Syrien) ter sig vara mer attraktivt, att konsumenten har möjlighet att komma nära situationen (nyheten) på ett sätt som traditionella medier inte kan erbjuda? Att möjligheten till interaktion med aktörer i givna situationer markerar en förskjutning i valet av nyhetskonsumtion och kravet på nyhetsförmedling? Att sociala medier blivit en allt mer integrerad del av mediernas rapportering kanske mer än något annat vittnar om denna utvecklingen och ett nytt medielandskap.

Med utveckling kommer också nya förväntningar – vi lever i en tid då information färdas snabbare än någonsin förr och i många fall i överflödig mängd. Det har gett upphov till utveckling och nya utmaningar och förväntningar. Nyheter ska numer vara snabba, korta och samtidigt förmedla mycket och endast det viktigaste på samma gång. Kanske är det i denna kontext vi kan se mediernas mättnad och trötthet vad gäller Syrien. Lösningen har allt mer blivit att integrera det man inte kan konkurrera ut, och det verkar som att medierna gärna överlåter till vardagsjournalismen att komplettera traditionell nyhetsförmedling. Kanske har medierna endast tröttnat i förhållande till våra förväntningar och vår syn på nyhetsförmedling och informationsutbud.

Den senaste veckan har jag undrat om ett eldupphör verkligen är möjligt i Syrien, om Assadregimen kommer att agera i enlighet med den fredsplan som FN:s och Arabförbundets fredssändebud Kofi Annans föreslagit. Att regimen sade sig ha godtagit villkoren i fredsplanen och dra tillbaka sina trupper var knappast en övertygande faktor. Kofi Annans optimism var ju inte förvånande men orealistisk. Det vore illa om inte Annan själv trodde på en fredlig lösning. (Se ett tidigare inlägg om Annans orealistiska optimism.)

Med bara dagar kvar meddelade Assadregimen att man skulle dra tillbaka sina trupper, förutsatt att oppositionen lägger ner sina vapen, dvs. en avväpnad opposition. Jag är inte mycket för väpnade lösningar, men en bör ändå vara realistisk. En avväpnad opposition skulle bana väg för att regimens brutalitet sprider sig. Dilemmat är att fortsatta väpnade strider kostar civila liv. Det var föga förvånande när talespersonen för Syriens utrikesministerium under söndagen sade följande enligt syrisk statlig television, angående att Regimen ska ha gått med på att dra tillbaka sina trupper från städerna senast 10 april i enlighet med Annans fredsplan:

“a wrong interpretation,”

Om det inte framgått tidigare så var detta en klar signal från regimens sida att allt som sker skall ske på deras villkor. Det är tydligt att Assadregimens intention var att avväpna oppositionen när man sade sig gå med på Annans fredsplan. För vad har regimens annars att välja på?

Eventuella lyckade fredssamtal/förhandlingar skulle oundvikligen innebära att både regimen och oppositionen känner att deras krav har tillgodosetts. För Assadregimen innebär det att oppositionen – som ju inte erkänns som oppositionen utan snarare terrorister – lägger ned sina vapen och livet i Syrien återgår till det “normala”, dvs. Assad sitter kvar vid makten och ett års strävan efter frihet vore förgäves för oppositionens del. Att Assadregimen stämplat oppositionen som en homogen terroristgrupp underminerar alla möjliga fredsplaner som omfattar en tvåpartslösning. Oppositionen å sin sida kräver ett slut på Assads styre, med andra ord att Bashar al-Assad stiger ner från makten och möjliggör en demokratiseringsprocess, förutsatt att det är vad oppositionen vill – ett demorkatiskt Syrien. Så hur hade man tänkt sig att fredsförhandlingarna skulle utvecklas? Att oppositonen slopar sitt krav om att Assad ska stiga ner från makten? Eller att Assad bortser från att hans ställning underminerats och går med på att demokratisera Syrien, på riktigt?

När man lägger in Gulfstaternas ökade stöd till SNC, som syftar till att finansiera bland annat Syriens Fria Armé, i ekvationen blir det svårt att se ett slut på blodbadet någon gång snart. Det ter sig orimligt att tala om fredssamtal som en möjlighet när den enes överlevnad innebär den andres undergång (dvs. Assadregimen och oppositionen).

Vad är möjligt?

Relaterade länkar: DN, SR, SvD, SvD

Det har nu gått över ett år sedan oroligheterna och oppositionens uppvaknande i Syrien. Vilken roll har oppositionen intagit och var är landet på väg? Är en förändring fortfarande möjlig efter ett år? Kan Syrien hamna i ett läge där väpnade strider mellan makthavare och oppositionella blir vardag under en längre period? Flera inlägg om dessa frågor kommer att läggas upp, detta är del 1.

En av de främsta oppositionella aktörerna är Syriens Nationella Råd (SNC) vars roll har kritiserats på senare tid pga. dess oförmåga att kunna ena samtliga oppositionsgrupper – dvs. araber, kurder, druser, kristna, alawiter, shiiter, etc. Främst har kritiken handlat om huruvida SNC kan  inkludera och garantera de olika oppositionsgruppernas rättigheter efter (förutsatt att det blir utfallet) Assads fall. Bortsett från det faktum att SNC inte lyckats ena sunnimuslimerna har kritiken i synnerhet kommit från Kurderna. Kurdernas skepticism beror bland mycket annat på det kurderna har upplevt och utsatts för i Syrien, inte bara av regimen men även av arabnationalister. Idag saknar kurder social, ekonomiska och politiska rättigheter. För ca. ett år sedan försökte Bashar vinna kurdernas stöd genom att ge 300 000 identitetslösa kurder medborgarskap i Syrien.

För lite över en vecka sedan samlades oppositionsledare i Turkiet i ett försök att ena samtliga oppositionsgrupper, något som var allt annat än lyckat. Det finns dock de som fortfarande är optimistiska och menar att samtalen var givande. Redan inledningsvis lämnade kurderna samtalen, missnöjda och besvikna över att de inte kunde föra fram sin talan som en del av oppositionen. Det som kurderna reagerade på och som bidrog till att den kurdiska delegationen lämnade samtalen var att SNC-medlemmarna vägrade att ta med kurdernas krav om ett tillägg i SNC:s vision för en post-Assad era där kurderna ville ha med explicit att deras rättigheter garanterades som minoritet. Även resten av oppositionsgrupperna hade ända in på slutfasen av samtalen svårt att enas kring något som tillfredsställde samtliga parter. En uppgörelse nåddes i allra sista stund mellan de olika oppositionsgrupper, förutom kurderna då. Frågan är nu om en “enad” opposition utan kurderna kan lyckas åstadkomma något och om denna enighet är stabil? Så här sade Kamal al-labwani, en av oppositionsledarna som förra månaden lämnade SNC, men som nu åter blivit en del av en så kallad enad SNC:

“I have had to make deals here today with people I am morally opposed to dealing with”

Hans uttalande efter samtalen i Turkiet vittnar om djupt rotade meningsskiljaktigheter mellan de olika oppositionsgrupperna, som logiskt nog är anledningen till att de finns olika oppositionsgrupper. Även Haitham al-Maleh, en av de mest framstående oppositionsfigurerna, lämnade samtalen samtidigt som kurderna efter att han anklagat SNC för att agera i likhet med Bathpartiet. Men en enad opposition är samtidigt vitalt för att Syrien efter Assad ska gå i rätt riktning, dvs. demokratiseras. Men att utelämna kurderna och vägra erkänna deras rättigheter som en minoritet i Syrien bådar inte gott inför en eventuell demokratisering av Syrien. Frågan blir då om det nya eventuella Syrien kommer att styras annorlunda än det sätt den styrs på idag? Risken finns att makten fördelas mellan flera makthavare och att vissa grupper, i synnerhet kurderna, inte blir en del av det nya Syrien, att deras vardag inte förändras till det bättre. Är det då värt att kämpa för något som inte garanterar dig en ljusare framtid? Tveksamt.

Är en förändring möjlig i dagsläget, efter över ett år? Allt tyder på att denna revolution kommer att kräva fler offer och längre tid. Med andra ord kommer situationen i Syrien att dra ut på tiden, kanske är ett nytt Syrien inte möjligt 2012, kanske blir det ett nytt Syrien 2012. Men oavsett så är det ovisst vad ett nytt Syrien innebär när oppositionen består mer av ledare än folket.