Det var inte latt att saga hej da! En larare borjade grata och jag ar forvanad over at jag inte borjade jag med.

Den har resan har varit nagot utover det vanliga. Det har varit mycket tarar och mycket, mycket, mycket skratt. Det har aven funnits mycket karlek mellan oss volontarer och mellan volontarerna och barnen.

Igar nar jag och Emma akte till mombasa sa var vi bada lite sentimentala. Vi sa inte mycket eftersom det inte fanns mycket att saga. Det ar samma sak nu. Jag vill uppdatera en blogg, men det finns inget att saga forutom att det ar trakigt att lamna barnen.

Vi ar i allafall i Mombasa nu, vilket ar en av dem coolaste staderna jag nagonsin sett. Vi var pa en marknad kallad Spice market igar och luktade pa kryddor. Vi har AC pa rummet och ja, en toalett vilket ar ovanligt har nere… iallafall om man tittar pa mina erfarenheter fran Kenya.

snart kommer jag hem, vilket ska bli skoj. Reser imorgon

TACK ALLA SOM HAR LAST MIN BLOGG UNDER MIN RESA. DET HAR VARIT UNDERBART ATT BERATTA OM ALLT SOM HANT. BILDER KOMMER UT NAR JAG KOMMIT HEM! Kram

idag kommer nog bli en av de roligaste dagarna än så länge i mitt liv. Vi sak ner till stranden, med 300 barn och leka olymiska spelen. Vi har anordnat tävlingar. Priser. Olika lag. Det kommer helt klart att bli en succé.

En sak till. Mr. Ali kom springande igår. Han berättade att han lyckats ändra avslutningsdagen till torsdag istället så jag kan få delta! Han gör allt för att få mig att bli glad, en snäll gammal man!

en sak till, min resa är snart över! Har bara tre dagar kvar ute på än. TRE DAGAR ÄR INGENTING! Håller på att få panik. Vill inte lämna barnen men kan inte stanna hela livet. Hur gör man!?

Började morgen med att Emma mådde dåligt. Jag sprang mestadels runt och försökte få henne att komma på fötterna. När hon väl kom till köket satte vi oss och började planera för klasserna vi ska hålla i veckan.

Efter ett tag kom Fran och sa ”lets bake a cake instead”. Så vi gjorde en choklad kaka som vi sedan moffade i oss som om vi aldrig ätit en kaka förut. Den va riktigt god! Jag vet inte riktigt vad som hänt med mig här nere, har blivit världens bästa bagare.

Efter kakan var uppäten ringde Marine och sa att en av deras volontärer har blivit sjösjuk och en plast fanns ledig. Jag tog den! Jag åkte med ut på båten för att hitta delfiner , men det fanns inga idag. Snorklade däremot med fyra sköldpaddor vilket var otroligt häftigt.

Övrigt! Ja, jag har bränt mig på ryggen efter båten vilket inte är så roligt! Men vad gör man inte för att få lite färg. Peace så länge!

Idag vaknade jag efter en hemsk hemsk natt. Kunde inte sova. Jag har drabbats av feber och hosta vilket gjorde att jag vaknade vid klockan 1 och somnade 4 imorse. Hur som helst. När jag vaknade var det dags för massor utav människor att lämna ön. Dem flesta skulle till Tsavo i en vecka och jobba med olika byar där. Hade väl varit kul att göra det, men jag är otroligt glad att jag är kvar på samma ställe alla mina veckor. Man märker att man gjort något vettigt tillskillnad om man bara är här i en vecka, men alla är olika och det är inget fel med det.

Nu är det bara jag ute på ön. Emma åkte till en strand för att sola medan jag valde att stanna. Det är som sagt min sista helg och jag kommer spendera den inne i byn, och sola litegrann. För er som tror jag är brun kan jag säga att det inte är sant. Även om man tror att man blir brun i Kenya eftersom det är 35 grader och sol så är det fel. Vi är täckta hela tiden och man har inte riktigt tid att sola, vi har lite tid på helgerna men det blir oftast inte av… lite tråkigt att man kommer hem lite blek som man åkte.. aja.. inte så mycket att göra åt saken, ELLER?

Jag har kanske nämnt Billy. Billy är en get som kommer hit dagligen även om vi bär tillbaka honom till hans hem. Billy älskar oss och jag älskar Billy. Så oroa er inte för mig i helgen, jag har faktiskt sällskap av en get. Hur hemskt låter inte det? ”Oroa er inte, geten och jag kommer umgås”, har man blivit så desperat att en get är ens enda sällskap!?! Kanske ska bli skönt att åka hem om en vecka, tillbaka till konversationer med människor och inte getter….

Hej igen alla där hemma i kalla Sverige. Det är min sista helg nu och jag ville inte göra annat än att vara kvar i byn. Det är så roligt att bara gå en timme runt i byn, bli inbjuden på te och ja.. få hålla i en miljoner nyfödda barn bara för att barnet tidigt ska lära sig leva med Mzungu’s som betyder vita människor.

Jag har gråtit konstant idag för att vara helt ärlig. Jag vill inte åka hem. Jag behövs här nere. Mr. Ali har rätt! Det är inte bra för barnen att se människor komma och gå i deras liv, men har jag något val?

Idag har vi planerat massor inför nästa vecka, bland annat inför en Mkwiro Stars föreläsning som vi ska hålla. Föreläsningen ska handla om idrotts skador. Även om jag varit en idrott tjej i många år känns det som om man inte vet ett jota. Jag var vid deras träning här om dagen och tränaren kom och frågade om jag ville följa med på en match dem har i Shimoni, vilket ligger ja, på fast landet. Han sa att jag gärna fick åka båt tillbaka med dem, just nu ångrar jag att jag inte följde med. Jag har varit på många matcher men det finns inga matcher som är mer liv på än när Mkwiro Stars spelar. Varje gång någon gör mål så är alla åskådare ute på planen för att pussa och krama han som gjorde mål. Inte visste jag att det var tillåtet i ett muslimsk samhälle!!

Jag har varit här i 9 veckor snart. Det är konstigt hur snabbt tiden går här nere. Det handlar om att ta vara på exakt varje sekund du har här nere. ALLA har sagt det till mig. Orden ”Njut av tiden där nere” har jag hört över en miljon gånger även om jag bara varit borta i 9 veckor och det är skumt att man inte tar åt sig när andra säger det. Man måste verkligen se hur det ser ut här nere för att förstå.

Jag har blivit en kändis. I byn bor det 2000 människor, varav 400 stycken är elever. Jag gick igenom byn idag eftersom jag var tvungen att köpa lite pengar till mobilen. Byn tar om man går rakt igenom ca 3 minuter, men för mig tog det 45 minuter eftersom ALLA stannade mig. ”MADAM Ida MADAM Ida!”. Älskar känslan av att allt jag behöver göra är att kliva utanför grinden och människor behöver mig. Det handlar inte om att jag är här för att göra mig själv glad även om jag blivit det på köpet. Alla människor som är här nere ger sig själva till en community för att man vet att dem behöver vår hjälp.

Idag har vi planerat lite inför nästa vecka. Skolan slutar nästa vecka vilket gör att eleverna har ganska tråkigt. Vi ska ha en olympia dag på skolgården. Bland annat så ska vi ha trebens staffet, ni vet när man knyter ihop benen med varandra.

Jag gick för att prata lite med Mr Ali och han började nästan gråta när jag sa att det inte var länge kvar tills jag, emma och larissa åker hem. Han tycker det är jätte bra när man kommer ner hit och hjälper till, men vill inte att vi ska åka hem. Vår ledare, Nathalie, har precis slutat och jag antar att han fortfarande är lite ledsen för det.

En lång lång dag. Idag har vi varit och planerat för den nya resturangen. Den kommer att vara ca 100 meter in från stranden. Stranden tillhör fortfarande Mkwiro och Mkwiro är ju som sagt ett muslimsk samhälle. The Chairman ville inte riskera att barnen på stranden ser turister klädda ja.. i bikini med mera, vilket jag är helt för. Man måste respektera den lokala religionen. Resturangen är just nu icke existerande men kommer att öppna om 4 veckor. Tidsplanen är v

Igår så var det en fullspäckad dag. Vi började morgen med att planera för för Metameta kvinno gruppen ute på ön och en Work Shop vi skulle ha med dem. Deras produkter är otroligt bra. De tillvekar lotion, tvål och cream från träd ute på ön. Resultatet har faktiskt blivit bra med tanke på vilka förutsättningar dem faktiskt har. Problemet dem har är att dem säljer det enbart till lokalbefolkningen vilket har gjort att dem faktiskt inte gått plus utan snarare minus på tiden dem lägger ner. Det vi vill göra är att paketera det så pass bra att dem ska vara självsäkra nog att gå till Hotell och butiker i området kring Diani och Mombasa och sälja deras produkter där.

Efter lunch hade vi en föreläsning. Nat berättade lite om Mkwiro och hur länge en ”vanlig” person beräknas leva, vilket är ca 45 år gammal. Sjukstugan ute på ön har egentligen ingen doktor som är utbildad utan snarare en man som jobbat med det i 10 år och dagligen gör felbedömningar. De här felbedömingarna gör att barnen här ute ofta dör. Sjukdomarna dem dör av är ofta sådana sjukdomar som annars skulle kunna botas lätt, såsom malaria, diarré och feber. Det är sjukdomar som vi hemma i Sverige inte behöver dö utav men här är det livsfarligt. Ni vet myggorna i Sverige och hur svårt det är att skydda sig? Tänk er här ute, dagligen att oroa sig för malaria…

Vi gick efter föreläsningen till sjukstugan på ön och det var så skitigt. Väggarna som en gång hade varit vita var bruna. Sängarna var långt ifrån rena. Emma ställde en fråga ”Undra hur många som dött här inne?”. Mkwiro har en befolkning på 2500 människor om jag inte redan sagt det. Vi målade i allafall om rummet så nu är det vita och rena väggar. MEN FORTFARANDE INTE ETT STÄLLE JAG VILL FÖDA MINA BARN I! Men om man går runt i byn och ser hur dem bor så är sjukstugan rena lyxet.