GÖTEBORG. Där står vi i bilkön ut från parkeringen framför polishuset på Skånegatan. Tio minuter passerar och vår ångande heta Volvo har inte rört sig mer än tre, kanske fyra meter på den här tiden. Normalt hade detta lett till akut haveri i våra hjärnor, men den här kvällen funkar det. Fan vilken enkel väntan efter en sådan enkel seger.

Jaja, ”oh ni hade sådan tur” och bla bla the fuck blaha. Normen är att Blåvitt vinner när de möter Öis och Gais. Det har alltid varit så, det kommer alltid vara så. Sedan kan varje idiot hitta nålen i höstacken någon enstaka gång, men det gör inte nålen enkel att hitta för det. När Blåvitt kommer ut i andra halvlek som ett lag som redan har vunnit matchen – så är det upplagt för den vanliga ”dramatiken”.

I stället för att hålla uppe den aggressiva press som totalt massakrerar alla Gais försök till anfallsspel i första halvlek så lallar de omkring med bollen på ett sätt som bara gallskriker ”nu försvarar vi ledningen”. Naturligtvis leder det till baklängesmål – så att Blåvitt tvingas vakna till liv och börja rulla lite boll igen. Men totalt sett, det är lite på grund av matcher som den i kväll som Gais aldrig kan bli en speciellt intressant lokal rival till Blåvitt – de vinner alldeles för sällan och har i princip aldrig lag som består av elva krigare som kan överprestera i det som för många fans faktiskt är årets absolut viktigaste match.

Tänk er själva, varje Gaisare får nu stå ut- tills i alla fall nästa vår – med att lyssna på de sju-åtta blåvita som omringar honom i grannskapet, på jobbet, i rännstenen eller på kontoret. Det är fan ingen dröm att hålla på grönsvart, hur mycket de än lurar i sig att det är indie/kult/coolt/kräddigt. Det är bara lidande, just nu i varje fall. Men ni é sköna ändå, kära makrillar.

Jag unnar de grönsvarta fansen ett bättre fotbollslag. För i dag var det – hur jämnt det än verkade ute på banan – ännu en i raden av ”enkla” segrar för Blåvitt. Det gynnar ingen som vill se hetta kring Göteborgsfotbollen. Tyvärr. Jag hade velat se Wandersson, Magnus Gustafsson, Hasse Blomqvist, Sören Järelöv, Rolle Nilsson, Lallo Fernandes och Jompa Andersson i det här laget. Killar som sätter avtryck. Nu är det ett gäng rätt bleka spelare och ett par avdankade Blåvitt-rejects som formar laget. Det imponerar inte på en kotte, tyvärr.

Med sådana namn hade kanske Gais hade kunnat ge Blåvitt en match. Eller ja. Ni vet.

GÖTEBORG. På min första skoldag i årskurs fem stod jag i backen upp mot Johannebergsskolan i centrala Göteborg. Min mamma hade tagit med mig och min ena syster till skolan, sedan skulle hon lämna av min minsta syster på dagis.
I det ögonblicket, i den där jävla backen, såg jag min farsa för sista gången. Den jävla Gais:aren.

Jag har aldrig besökt en psykolog eller psykiatriker. Men trots detta är jag rätt övertygad om att jag är emotionellt skadad så det står härliga till, i alla fall enligt samhällets normer. Sällan möter ni människor som har så mycket glöd i sig som jag har. Denna glöd kan visa sig på positiva sätt – som när jag fokuserar den på arbete. Men den brännas med – som när jag fokuserar den åt fel håll i relationer. Allt bottnar naturligtvis, enligt sann Freudiansk skola, i mitt förhållande till föräldrarna.

Men för mig som är uppväxt med en ensamstående mamma – en av alla dessa tysta hjältar i samhället – är det svårt att tala allvar kring vad det är för fel på ens förhållande till sina föräldrar. Jag har bara haft en, fysiskt sedan jag gick i femman, emotionellt sedan jag var ett litet barn. Min farsa är nämligen inte bara Gais:are, som rubriken redan gett bort, han är ett äckligt svin.

Vi behöver inte gå in på detaljer kring varför och hur det kommer sig att jag ser på honom på det här viset. Men jag kan säga att de delar av min barndom som han hade något som helst inflytande över, ofta mot min morsas vilja eller bättre vetande, gav mig skräckinjagande insikter i helvetet som många mindre bemedlade barn lever i. Min far var en grovt våldsbenägen person, som rörde sig bland tungt kriminella element i samhället och livnärde sig på att ljuga och bedra människor. Dessa personer har tragiskt nog familjer och barn. Ofta föds barn in i denna värld av helvetets eldar – i andra fall, som mitt, drogs jag in i det utan att ens förstå det själv. Långt senare insåg jag vad jag faktiskt såg och upplevde. Då insåg jag vad för slags människor jag kunde ha vuxit upp bland.

Om jag inte haft en mamma som räddat mig från det helvetet.
En morsa som är Öis:are. Tack gode Torbjörn för Öis.

Nu är inte denna bloggkrönika någon attack mot Gais, som en del av er kanske förväntat er. I själva verket tycker jag rätt bra om Gais. Som liten grabb växte jag upp med mentaliteten ”vi håller på alla Göteborgslag så går det dåligt för Blåvitt (eller Öis) hejar vi på de andra lokala gängen”. Min moderklubb i fotbollen var Häcken. Morsan och två morbröder (varav främst en) var ur-Öis:are. Det här blogginlägget handlar snarare om det faktum att min inställning till min biologiska farsa är minst sagt problematisk. Ur någons neutrala synvinkel kanske det till och med skulle kunna beskrivas som ett renodlat hat.

En del ungdomar som saknar en fadersgestalt i sitt liv råkar ut för problem av mer allvarlig sort än mig. Mitt största problem har i större delen av livet varit att hitta en outlet för det glöd som brann inom mig. Delvis orsakat av ilska och bitterhet mot den man som lämnade mig mitt i min uppväxt. En glöd som med enkelhet kunde ha riktats mot den kriminalitet som fanns omkring mig, eller formats till ett självhat som gjort mig destruktiv på något annat sätt. Men min morsa var inte den typen av person som tillät sådant ske. Hon var en tyst kämpe, oh ja, ofta verbal, men tyst i förhållande till det erkännande som omgivningen och samhället ger den typen av kämpar. Som ger sina barn förutsättningar och motivation att rikta glöden mot något kreativt, en framåtrörelse som är produktiv.

Vi borde prata mer om dem som knyter näven i fickan och kämpar vidare när situationen ger dem en usel giv. Sällan får dessa hjältar som välförtjänta cred, individer som aldrig ger upp – som trotsar situationen även när allt går dem emot. I stället solar sig ofta de så kallade tillfälliga stjärnorna, som dyker upp med fina presenter någon gång då och då, i en glans av kortvarig uppmärksamhet från oss i omgivningen. När vi lär oss se stjärnorna förblindar de oss från himlens vidder. Men de stjärnorna är  ofta ryggradslösa jävlar som sticker när det blir problem i klubben, i familjen. I Blåvitt har vi sett många.

Teddy Lucic var den första slocknade stjärnan i min fotbollsvärld.
Men min farsa hann före.

Men nej, jag hatar inte min farsa för att han är Gais:are. Jag hatar honom för att han är ett jävla svin. Som dessutom var Gais:are. Men nu är han död, i alla fall för mig. Och därmed hatar jag matcherna mot Gais. För mig ter sig införhetsen som ett innehållslöst skådespel mellan fans i två läger. Jag känner bara avsmak. Det är en match som påminner mig om svek, ryggradslöshet och svaghet. Men paradoxalt även en simpel men effektfull reminder om den glöd jag äger inom mig.

För mig är det äkta Göteborgsderbyt mot Öis. När glöd möter tyst finess. På måndag är det bara en match i mängden. Ännu en som ska vinnas. En match mot ett lag där de fansen är så äkta att de till stor del består av folk som håller på Gais enbart för att det är alternativt. För att ”alla andra håller på Blåvitt”. Som han som står på mitt födelsecertifikat. Den ryggradslösa jäveln.