GÖTEBORG. Åter igen får vi se skandalerna rullas upp kring Bajen. Den omfattande frustration som finns inom Hammarbys supporterled har som bekant en tendens att spåra ur mellan varven. Senast ut i raden av ledare i deras organisation som drabbats av detta vansinne är tränaren Michael Borgqvist – som hotats av anonyma personer – och nu lämnar sina uppdrag inom Bajen.

Det är jävligt lätt för mig att säga detta, då jag inte går i den drabbades skor. Men avhoppet och inte hotet är grundproblemet. Det finns en kultur inom storstadsklubbarna som visar diverse galningar som lever på att hota och förfölja vinner på beteendet. I stället för att vika ner sig för hot från mörkermän som inte vågar stå för det de sysslar med, så måste ledare inom fotbollen samla tillräcklig kraft för att stå upp mot beteendet.

Självfallet är det tragiskt att vi hamnat här in the first place. Ingen borde utstå hot mot sig och sina nära för att du jobbar inom fotbollen, men nu lever vi i den verklighet vi gör. Därmed går det inte att sticka huvudet i sanden och påstå att problematiken inte existerar, dess verklighet har Bajens ledning fått smaka på i flera omgångar. För att inte tala om AIK:s motsvarighet som får besök av sina ligister stup i kvarten.

Däremot är jag rätt så övertygad om att de riktiga problemen börjar i det läge som Hammarby ställs i nu. När ledare hoppar av för att diverse pajashattar hotar dem och – i alla fall i teorin – äventyrar dessa ledares säkerhet. Hot om våld får inte segra, men tillåts göra det när omgivningen inte mobiliserar kraftfullt och backar upp den person som blivit utsatt. När ledaren i fråga tillåts hoppa av och allt som kommer i reaktion från föreningen (i Bajens fall aktiebolaget) är ett par tomma uttalanden i medierna – så har de redan förlorat.

Jag är väldigt medveten om att alla reagerar på hot och attacker mot ens person på olika sätt. Som bloggare på landets största supporterblogg och även i rollen som reporter på en kvällstidning har jag härdats mot dårarna. Allt från nazister till huliganer har hotat mig, en del har även försökt ge sig på mig fysiskt. Men hur rädd man än är, hur illa till mods de än gör än, så måste man fortsätta att kämpa för det man tror på. Den som viker ner sig för hot och våld häller bensin på dårarnas eld. Då ser flöjtarna att deras skrämseltaktik fungerar. Att kapitulera i slaget om psyket är oftast att förlora propagandakriget.

Hade jag varit klubbledare i en förening där en av våra tränare hotats skulle jag vägra att låta honom hoppa av. Vägra att låta dårarna som hotar och hetsar i dunkla skuggor vinna mot sunt förnuft och kamratskap. Den klubb som ställer sig upp och ber dessa anonyma idioter att dra åt helvete – är en klubb jag skulle känna mig stolt över att vara supporter till.