Föreställ dig att du lite förstrött scrollar igenom en Flashbacktråd. Den handlar om något som är lite sjukt, och en skribent i tråden uttrycker detta genom att länka till en bild på en person som sitter framför sin dator och ser förbluffad och äcklad ut. Du inser med viss förvåning att personen bilden föreställer – är du. Med stigande chock hajar du sedan att just den bilden, bilden som du tog en gång för länge sedan för att på skämt visa att du tycker något du sett på nätet är jävligt sjukt, används av hela jävla internet för att uttrycka samma sak. Du har, kort och gott, helt utan att veta om det, gått och blivit ett meme.
Ungefär så har den emotionella bergochdalbanan Redditanvändaren Brianatlarge gått igenom idag sett ut. I en tråd om skillnaden på taggarna NSFW (Not Safe For Work, d.v.s bildmaterial som exempelvis könsdelar) och NSFL (Not Safe For Life, d.v.s bildmaterial som exempelvis avhuggna könsdelar) uttryckte en person sarkastiskt sitt missnöje med att se nakna brudar genom att länka till en bild som Brianatlarge tog för många år sedan för att illustrera ett blogginlägg där han var chockad över någon konstig nyhet. Händelseförloppet såg ut ungefär såhär vid upptäckten:
Brian, för låt oss vara informella och bara kalla honom så, blev synnerligen paff och startade sedan en tråd där han gav folk möjligheten att fråga honom hur det kändes att vara ett meme. Han hade förvisso redan innan vetat att bilden spridit sig av sig själv, och t.o.m en gång snubblat över den i en lärares föreläsning, men det här var första gången han såg det ”ute i det vilda”, d.v.s på en plats helt okopplad till honom själv. Dessutom är detta bara toppen av ett isberg: bilden är synnerligen välspridd på bl.a 4chan. Själva frågetråden ledde inte till så mycket annat än en del kommentarer om Brians utseende, mest positiva, och några internskämt, men eftersom tanken är så svindlande tycker jag ändå ni ska läsa den.
För i de flesta fall där något blir viralt vet själva objekten för memen, d.v.s de som poserar eller agerar på bilden eller filmen som sprids i fråga, vad som händer. De kan tycka vad de vill om det, men de vet åtminstone om att filmen eller fotot sprids som vinden. De märker av det, genom kommentarer på Youtube, plötslig aktivitet på ens Facebook eller mångdubbelt ökad trafik till sin blogg. Den plötsliga boomen rinner över på det verkliga livet och man blir varse sitt nya kändisskap snabbt. Så icke i fallet Brianatlarge. Där har vi en snubbe som plötsligt bara inser att hans ansikte finns överallt, nätet runt. En sorts mer svårhittad Big in Japan. Hundratusentals personer har sett ditt ansikte, men det märks inte alls i ditt vardagsliv.
Det kan hända dig. Du har en del bilder på dig på din Facebook, right? Du kanske gör någon kul eller expressiv min någonstans? Har du lagt upp nån film på dig på Youtube någon gång? Du kanske kommenterat någonting någonstans, skrivit en mening kanske innehållande någon ordvits, en ensam ogenomtänkt formulering bland tusentals andra? De kan allihopa vara spridda långt utanför din fantasis gränser, och just nu fungera som skärmsläckare i tusentals sovande datorer i Japan eller USA. Alla dessa identitetslösa foton, fraser och begrepp som glider runt i nätets tyngdlöshet har ju nämligen någon upphovsman. Det är ofrånkomligt. Och med tanke på hur få vars ursprung faktiskt hittas, som i fallet Brianatlarge, är det vansinnigt häftigt att tänka på det stora antal som aldrig kommer utrönas. Jag har kallats för en nätarkeolog. Men jag ger med en hänförd suck upp utmaningen att följa fler såna här trådar till sin botten. Det är för djupt, för otydligt, för mycket. Och vad fan, jag älskar det.
