Jag kände igen känslan från igår eftermiddag. Den inledande förvirringen, försöken att hitta riktiga fakta och alla rykten däremellan. Den underliggande aningen att det här skulle kunna bli så mycket värre. Hur förvirringen lägrades till förmån för insikten: poletten faller med tyngden av en sten, krossar hopp, bringar obönhörlig klarhet.

Jag kände igen känslan från igår eftermiddag från datum som den elfte september 2001, den elfte september 2003 och den 26 december 2004 och som jag föreställer mig att det måste känts den 28 september 1994. Den allomfattande lamslående sorgen och maktlösheten. Att så mycket förlorats till priset av så lite.

Det är svårt att vara en internetkulturbloggare en dag som denna. Ens kunskaper och det man brinner för är inte efterfrågat, trots att man inget hellre vill än att hjälpa till. Man vill ha en kompetens som kan sättas in, som kan lysa upp mörkret för ens medmänniskor. Jag vill springa någonstans, stötta, krama, komma närmare katastrofens centrum för att själv kunna agera ut min enkelriktade sorg och sedan vara färdig med den.

För vad har jag egentligen att sörja? Den här händelsen, jag har ännu inte lyckats inse vad den förtjänar att kallas men ”händelsen” verkar ännu ett tag vara ett ord lämpligt i sin neutralitet, är unik i det att den inte drabbar oss svenskar på det sättet som kvällstidningar brukar omnämna förluster i, låt oss säga, olyckor i Indien (”450 döda i tågolycka – SVENSK SAKNAD”). Det vill säga – vårt lands befolkning verkar vara onaggad i kanten, åtminstone till antalet. Ändå är vi lamslagna. För det här är så nära att nationstillhörighet slutar spela in.

Har ni tänkt på det? Har ni sett en enda siffra om hur många svenskar som skadats eller dött i det här? När tidningarna vanligtvis brukar slå upp den svenska förlusten störst har de idag och igår helt släppt det och istället gått på den riktiga förlusten: de har pratat om människoliv. Allas våra liv stannade idag, när vi vaknade upp till siffran 91.

Jag har allt att sörja. Jag och alla andra, inte i Norge, inte i Sverige, utan i världen. Vi har alla 91 på tok för tidigt avslutade liv att sörja idag. För vissa av oss är det lättare, t.e.x för oss i Stockholm som faktiskt bara befinner oss drygt 50 mil från en så nyligen terrordrabbad plats att röken knappt lagt sig än. Att insikter om hur stor en händelse som denna är i omfattning kommer lättare när de händer i ens omedelbara närhet, när man kan föreställa sig skrik i dödsångest på ett språk man själv förstår, måste man acceptera.

Det här är inte dagen för att påminna varandra om att sånt här händer hela tiden, överallt. Det här är inte dagen att kräva Facebook- och Twitterprofilbilder prydda av flaggor för länder som levt i denna sorts stämning längre än vi kan ana. Det här är inte dagen för att alienera: det här är dagen för att släppa sorger lösa. Det är dagen för att låta alla utöva sorgen utan att behöva ta ansvar för annan sorg. Det är dagen för att inse hur terrorn faktiskt ser ut. Imorgon kan bli dagen då vi använder den insikten till att med större förståelse sedan blicka utåt de länder som ligger längre bort, men som är hårdast drabbade. Men idag måste få vara dagen av ostörd insikt, hur benhård, iskall och obönhörlig den än är.

Jag är ledsen, men ni som förväntar er ett inlägg om något av nätets alla mysterier kommer bli besvikna idag. Jag kan inte byta fokus. Jag behöver leva i det här ett tag nu. Jag behöver inse, på riktigt, och sedan låta insikten landa i mig själv, bidra till min person och min världsbild. Jag måste få lov att smälta, och du med. Idag har vi en sorgedag. Idag är vi alla norrmän. Och somalier. Och irakier. Och nordkoreaner. Idag är vi människor, och idag har vi sorg.