Det har gått en vecka, lite mer, sedan bomben i Oslo och skotten på Utöya. Dödssiffrorna har justerats upp, och sedan till mångas förhållandevisa lättnad ned igen. Vi har gått ut ur chocken och in i analysen; folk har slutat fråga sig vad det är som har hänt, och gått över till att fråga varför och hur det kunde hända.

Bland de preliminära svaren på de senare frågorna hittar man ofta, eftersom världen ännu inte vant sig vid att ha begåvats med ännu den största mötesplatsen vi någonsin upplevt, nätet. Det är lätt och tacksamt att peka mot de forum och nyhetskällor Anders Behring Breivik bevistade, påpeka att de kunnat odla och styrka hans hat och världsbild. Det blir som en skuldkatalysator. Inget konstigt i det, när en person gör något ofattbart letar man som besatt efter logiska kedjor av händelser som kunnat leda fram till dennes handling. Men att, som många på sistone gjort, måla ut nätet och dess fikarum som en vansinnesdådsvagga är grovt förhastat.

Det är därför jag läser Jonas Thentes ”blame Canada”-text, rubricerad ”Ett monster föddes ur hatet på internet”, i lördagens DN med stor irritation. (Den finns inte på webben, men tack vare kära Emma Lundberg och hennes iPhone finns den i ett smula åbäkigt men ändå läsbart format här) Där går det att mellan alla brasklappar urskilja hur Thente slår fast att ständigt lika utskällda Flashback är ett symbolisk centrum för de knäppgökar vars åsikter tillsammans utgjort en grogrund för Behring Breiviks beslut att skrida till handling. Nätet idag är ”en marknad, snarare än en demokratisk möjlighet”, och vi kan alla var och en tack vare sociala medier ”skräddarsy vår världsbild”.

Nå, låt oss här hoppa över kritiken mot Thentes förment nyanserade text, smakfullt avslutad med en reductio ad Hitlerum-twist. Låt oss glömma att den hejaklack av Breivikälskare som Thente beskriver Flashback som enligt en omröstning i forumet självt bara verkar bestå av ca 250 personer, bara 13% av de röstande och 0,45 promille, alltså 0,045% av forumets samlade medlemsskara. Låt oss glömma att den ivrigt länkade tråden Varför Anders Behring Breivik är en hjälte till den absolut allra största delen är fylld av kommentarer från folk som oavsett politisk hemvist förfäras över trådstartarens syn på Breivik och skriver saker som användaren cilone: ”Det finns större idioter än dåren: dårens followers”. Låt oss blunda för att den möjligheten som nätet ger, det vill säga att filtrera ens nyhetsintag och omge sig med samtyckande – eller som Thente symptomatiskt för en person som saknar erfarenhet av dylika näthak uttrycker det: ”Man kan röra sig dygnet runt mellan sina forum, utan att någonsin stöta på nämnvärt avvikande uppfattningar” – aldrig innebär att man är förskonad från mothugg. Hjältar som envisas med att hänga på, störa och motargumentera de ensamma galningarna är så oerhört många fler än de flesta anar.

Breiviks hackade Twitterkonto

Låt oss istället fokusera på de goda nyheterna. Nyligen hackades Breiviks twitterkonto, det kontot han hade skapat med det enda syftet att den post-Utöya-chockade allmänheten skulle få en mytbild kring honom att bygga på (en process som Emanuel Karlsten beskrivit på ett föredömligt sätt). På ett förvisso barnsligt men ändå ordentligt klargörande sätt förklarade där Anonymous, d.v.s den anonyme hackaren som var ansvarig för tilltaget, deras avsikt med tilltaget: ”We want Anders to be forgotten. (…) Media should call him pathetic; a nothing”. Och denna syn på Breivik har spritt sig. Anonymous har på en annan ända lanserat Operation UnManifesto: en kamp för att få Breiviks manifest, den 1500 sidor långa hattexten mot kulturmarxister och muslimer, att framstå som så dumt och fånigt som möjligt. Folk uppmanas att ändra, parodiera, fördumma och förvrida såväl Breiviks bild som texter till oigenkännlighet. Anonymous motverkar helt enkelt således det syfte manifestet haft från början, ett syfte som massmedia knappast motverkat genom att återpublicera det én masse.

Operation UnManifesto i sin enkelhet

Den enda saken som inte verkar ha gått som förväntat för Breivik är helt enkelt nätets reaktion på hans dåd. Han hade tänkt sig en massiv publik, en skräckblandat fascinerad grupp såväl mot- som frivilliga beundrare. Istället blev han grovt förlöjligad, hånad och om Anonymous planer går vägen snart glömd. Eller ihågkommen som en bajskorv, om SEO-nestorn Nikke Lindqvists likartade idé om att ersätta alla resultat i googlingen ”Anders Behring Breivik” med bilder på bajskorvar fullföljs.

Många varianter på temat ”Breivik lyckades bara förena oss” har formulerats den senaste veckan. Utöya-överlevaren Stine Renate Håheims citerades av Jens Stoltenberg under dennes tal vid minnesceremonin i Oslos domkyrka: ”Om en man kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans”. Twittraren Vågard Unstad uttyckte det som att Breivik ”ville få oss att hata invandrare, men tvärtom fått oss att förstå vad de som flyr från massakrer och bomber faktiskt flyr ifrån”. Och Anonymous nöjer sig inte med att konstatera att han misslyckats: de tar fasta på alla de vänner, älskade och släktingar vi förlorat, och minns dem genom att glömma Breivik.

Att försöka förstå hur en galning som Anders Behring Breivik kan ha fått idén, och ännu värre den fruktansvärda kraften, att genomföra det värsta terrordådet Norden upplevt på 70 år, är bra och nödvändigt. Att gräva i de kretsar han befann sig i likaså. Men att skylla motivationen och upprinnelsen uteslutande på internet är som att beskylla den restaurang en mördare satt och planerade på för medverkan i dådet. Eftersom att nätet är så allestädes närvarande kan det inte längre ses som en avsides plats där ensamma dårar möts – det är vårt vardagsrum, och måste behandlas som så. Fundera på det: hur skulle du bemöta det om människor satt och spydde ur sig idiotier som totalt motsade dina egna värderingar – i ditt eget vardagsrum?

Det är mig ett stort frågetecken att den enkelspåriga debatten online till en så minimal andel bemöts av faktisk närvaro. Flashback t.ex. hade varit en så mycket bredare, vackrare och mer dynamisk plats om inte bara människor beskrev dess misär utanför forumet utan faktiskt gav sig in och deltog i diskussioner, visade sin bild, bemötte idioter och kväste galenskapen i sin linda. Men det är det få som gör. Vad gäller Flashback verkar det enda rumsrena vara att, som Thente, utan erfarnhet ”inifrån” kritisera det med breda penseldrag. Trots att nätets generella reaktion på Breiviks dåd varit avsmak och total uppslutning bakom offrena hackas det envetet vidare. När ska vi inse att det enda konstruktiva är att gå in och bemöta: sätta våra egna ord på spel?