Kulturkrock är ett begrepp som, enligt Wikipedia, ”syftar på problematiska möten och missförstånd mellan individer med olika kulturell bakgrund”. Kulturkrockar kan exempelvis inträffa när nudistföreningen försöker arrangera en tjejmiddag i Saudiarabien, när man säger ”Nja, jag tar nog hellre örtte än starköl” på frukostbuffén i Danmark och när man lagrar vin istället för familjemedlemmar i sin källare i Österrike.

Till dessa sällar sig nu, sedan den underbara IT-åldern kommit för att frälsa oss alla, ett nytt exempel på kulturkrock: när en svensk man tittar på en amerikansk mans försök att via Youtube vinna tillbaks sin exflickvän Megan.

Tankekedjan som ledde till beslutet ”jag lägger upp väldigt mycket bröstbilder på mitt ex och gör ful gubbe-inzoomingar på dem, då kommer hon nog vilja ha tillbaks mig”, är förvisso anmärkningsvärd, men den ledde icke desto mindre in mig in på marker av Youtube jag aldrig föreställt mig existerade. Det är en mörk, dyster plats där försmådda smått psykotiska expojkvänner gör fotomontage med sina flickvänner ackompanjerade av låtar från ”Absolute Physical Love Klichees”. De finns, i större antal än du någonsin vågat tänka dig.

Och värst av allt verkar de drabba kvinnor döpta till Megan. Det är en förbannelse som får den som drabbade Howard Carter när han öppnade Tutankhamons kista att likna vinterkräksjukan. Om du döper din dotter till Megan verkar det närmast förutbestämt att hon ska få minst ett obehagligt kollage tonsatta semesterbilder dedikerat till sig. Samt pojkvänner som gladeligen signerar den logik som en Youtubekommentator till ovanstående film presterar:

Grattis Megan.

Men det är klart. Man är ung. Man blir kär. Man får känna på den bästa känslan i livet: ”high school love”. Man är så kompromisslöst kär att man t.o.m tycker ens tjej är vacker ”in the early morning before we got ready for the day”. Man vill bli fotograferad med sin tjej mest hela dagarna, föreviga alla nervkittlande miljöer man stöter på tillsammans med sin livskamrat. I TV-soffan, i en bro, på golvet framför TV-soffan, framför en fontän, i köket. Allt blir bättre. Man är ung. Man blir kär. I Megan. Sen tar det slut.

Eller så börjar det. Ovanstående filmmakare, som här visar vad han känner för sin distansförälskelse Megan, ska enligt uppgift inte ångrat att han talade ut om hur han kände…

Om evolutionen finns och fungerar som det påstås antar jag att den just nu satt igång med någon sorts skämskuddeträd för att möta den ökande efterfrågan. Mitt slutord blir en rekommendation: ni mödrar som trots allt väljer att döper era barn till Megan: byt ut den gamla slitna ”akta er för gubbar med godis som vill till skogen”-förmaningen till ”håll er undan från killar med en digitalkamera och konto på Youtube”. För där kan alla sorters saker kan hända. Och till skillnad från sånt som händer i skogen är detta sökbart.