Klockan är nu halv sex, måndag eftermiddag, och jag har nästan tillfrisknat från den sista, rungande festen på lördagskvällen på SSWC, konferensen för sociala medie-intresserade på den fårtäta ön Tjärö i Blekinge skärgård. Utöver att diskutera twittereliten och hoppa från en jättehög klippa höll jag också en session om nätkultur. Men att försöka länka i ett IRL-samtal är svårt, varför jag nu ger mig på att sammanfatta det jag sa på Tjärö.
Tänk dig att den här snubben läser upp det nedanstående så blir det säkert... öh... Äsch. Foto: Fredrik Johansson, @chronix på Twitter.
I våras, strax efter att ha snubblat över Billy Rimgard och Tobias Norströms enastående podcast Odpod, leddes jag vidare in till den förres blogg och läste hans serie om kalla kriget med stort intresse. Ämnet intresserade mig naturligtvis, man är väl fascinerad av bunkrar och hemliga radiostationer liksom, men det fanns något mer som tilltalade mig i serien: att det just var en serie. Det säger sig själv att om man under en period fokuserar på en viss nisch i sitt skrivande kommer man såväl komma gräva sig djupare som lättare nå de läsare som faktiskt genuint uppskattar vad man skriver om.
När jag frågade mig själv om vad jag var så intresserad att det kunde täcka en hel bloggserie stod svaret klart: nätkultur. Men nätkulturen är bred, och för att spetsa till det lite ytterligare valde jag att skriva om de underligare och mer hemlighetsfulla delarna av internet. Jag ville skriva om nätets stora mysterier. För att få tillräckligt mycket material startade jag en tråd på Reddit där jag frågade vad som var de läskigaste, konstigaste och mest mystiska hemsidor folket där besökt. Responsen var massiv och plötsligt hade jag grejer att skriva om så det räckte för tio bloggserier. Och så började ett helt nytt kapitel i mitt liv.
All your base.
Mitt intresse för nätkulturen föddes när jag i början av 2000-talet upptäckte världens första globala meme, flashfilmen All your base are belong to us. Den föddes ur den minst sagt bristfälliga engelska översättningen av det japanska TV-spelet Zero Wing, utkommet 1989, och har kommit att bli ett globalt lösenord för alla som gjort mer än att betala räkningar via internet. Jag anade att det var mer än en film: det var mitten av en process, själva kärnan av tusentals skämt från människor som aldrig mötts. Tanken svindlade.
Hatten är din.
Det var då jag började förstå hur många flashfilmer det fanns. Flashfilmer var på något sätt synonymt med näthumor då: det fanns hela sidor dedikerade till dessa amatörmässiga men roliga kulturyttringar, och de sträckte sig ända från små loopade skissar till hela epos. År 2000 märkte Patrik Nyberg, Johan Gröndahl och Pet Bagge att den arabiska låten Habbeetiks text lät lite svensk och pillade ihop Hatten är din, förmodligen det första svenska globala memet, en film som skapade en ny genre av nätfilmer.
Mongo från yttre rymden
2001 började killarna som än idag gömmer sig bakom signaturerna Simonize och Woodgrove lägga ut inscannade Kalle Anka-serier, där de ersatte pratbubblorna med egna, till synes fullkomligt slumpmässiga, dialoger. Musse Pigg döptes om till Mys-Persson, Jan Långben till Super Mario Långben och Kalle Anka gav med sitt alias namn till hela siten: Mongo från yttre rymden. De randomharanger seriefigurerna hasplade ur sig var påhittat med perfekt fingertoppskänsla, en konst jag senare kommit att kunna identifiera som postironi, och jag var så såld att jag gladeligen väntade den halvtimme det tog att via vårt modem hämta hem en tre minuter lång filmsnutt.
Hestmatematik.
2005 föddes snel hest, ett meme som går i samma geniala nonsenstonalitet som ovanstående. Besökare från sidan Flabba.nu hade via det tidiga chatprogrammet IRC garvat tillsammans åt ett Hipp Hipp-klipp där Morgan Pålsson höll en svensk språkkurs, och språkexperimentet ”snel hest” var en naturlig följd av det. Det skulle bli Sveriges nästa stora exportvara på nätet.
Vid det här laget hade Flashback funnits tre år som forum, Hamsterpaj två år. Om man är intresserad av internet i Sverige är det tämligen svårt att hålla sig därifrån, varför jag någonstans kring 2005 upptäckte forumet och 2006 beslöt mig för att skita i åldersgränsen på 18 år och startade mitt första konto där. Jag följde entusiastiskt hur fenomen som skogsturken, böglyftet och kommentaren ”tar du den i tvåan” där uppnådde memestatus, men märkte samtidigt att det inte var något som helst emot den amerikanska jätten 4chan. Den har i egenskap av världens största forum, näst rollspelsforumet Gaia Online, har gett upphov till internationella storheter som Chocolate rain, rickroll, lolcats och sist men absolut inte minst Anonymous, världens största och viktigaste aktivistgrupp på nätet. Flashback, trots alla år som forum och de ännu fler åren som nyhetsbrev, kan tyvärr inte ens på en bra dag jämföras med den enorma produktivitet vi ser hos dess amerikanska syster.
En lolcat.
2005 startades Youtube, och efter bara något år köptes de upp av Google. Jag måste tyvärr besviket konstatera att jag själv inte minns den första Youtubefilmen jag såg, men jag minns att man vid någon tidpunkt kring 2007 slutade googla och började youtuba om man letade efter en specifik film. Sedan gick det fort för Youtube att bli nätets stora underhållningscentral, och eftersom jag är en internethipster tröttnade jag då för att börja leta ny underhållning att vara ensam om att känna till.
Jag fann vandringssägnerna, eller som det heter på nätet: creepypastan. Nyligen skrev jag om dem och den renässans de upplever på nätet, och där citerar jag Bengt af Klintberg när han i sin antologi i Råttan i Pizzan beskriver vandringssägner: ”Även om vi i många sägner identifierar oss med en modern urban livsstil så finns det sägner som visar upp en helt annan bild av vårt förhållande till den moderna storstadsmiljön”. Detta går att applicera på de urban legends som sprids via, och till stor del också behandlar, internet också. Det är trots allt inte mer än 15 år sedan nätet introducerades till var mans hem – inte i närheten så mycket som behövs för att alla ska kunna behandla det hemtamt. Därför uppstår fortfarande den sortens historier som mellan raderna varnar för faror som hittills är okända.
Smiledog.jpg
Ett kärt tema bland dessa legender är självmord. Närmare bestämt självmord efter att man sett något på internet. I flashfilmen Red room (som dessutom spelade in när mordhistoria i en japansk skola rullades upp) är den utlösande faktorn en popup. I fallet suicidemouse.avi är det en skum och psykedelisk film på en promenerande Musse Pigg, enligt vissa gjord av Walt Disney själv. Och vad gäller legenden om smiledog.jpg räcker det med att man sett en bild på en leende hund för att man snabbt ska tänka om vad gäller livslusten.
Utöver självmord behandlar creepypastan allt möjligt. För att nämna några få ur den extremt täta och stora skogen av exempel finns Dionea House och Ted’s caving page, två längre och mer ambitiösa skräckhistorier där den senare kanske är starkast, och den i skrivande stund 46 avsnitt långa youtubeskräckserien Marble Hornets. Vill du ha en introduktion till dem finns en sådan i mitt blogginlägg om storytelling på nätet: ”Burn Them” eller Varför jag sitter livrädd ensam hemma på nätterna. En mer avancerad form av creepypasta är de alternativa verklighetsspelen, där man introduceras till en berättelse och sedan lockas att delta i dess utveckling. ARG:s (alternative reality games) har använts såväl för att marknadsföra TV-spel, t.ex. I love bees, som legendariska rockband, t.ex. den ännu olösta Pink Floyd-gåtan Publius Enigma. Båda dessa beskrivs närmare i inlägget Moderna sägner och hur dagens teknik tar oss tillbaks till lägereldsfascinationen inför dem. Ett mer aktuellt exempel är sommarens gåtfullaste sida: 8.3.11.
8.3.11
Och om man letar vidare bortom Facebooks gränser kommer man hitta så mycket mer fenomen och kufar man aldrig någonsin skulle stött på annars. Tänk bara på Kimmo Alm, den mest hatade svensken på nätet. Eller deep web, den delen av internetisberget som enorm och tyst ligger under vattenytan och hotar med sin ogenomtränglighet. Eller när forumet Something Aweful fick ledsångaren i bandet Smashmouth att äta 24 ägg. På scen.
Smashmouth äter ägg
Någonstans under de åren som det tog mig att upptäcka allt ovanstående, och den timmen det tagit för er att läsa igenom det, inser man oundvikligen att det på nätet finns en superdynamisk, osjälvisk, upphovsmannalös, underhållningscentrerad kultur som dagligen skapar nyheter och subkulturer, långt mer värda än de fåtal ögon de får idag. Ingenting utnyttjas. I medier tittar man gärna längre än till Facebook, och om man gör det är det oftast bara för att peka finger mot Flashbacks invandrings- eller knarkdiskussioner. Skämt, subkulturer, diskussioner och berättelser skapas i hundratusental dagligen utan att någon i Sverige så mycket som anar det. Man har beräknat att det skulle ta en vanlig person 120 348 arbetsdagar bara att sätta sig in i det serbiska memet ”Slobchotka”. Äh, bara skojade. Men ni förstår vad jag menar.
Nu är klockan kvart över nio, måndag kväll, och jag sitter här och börjar bli lite sugen på en öl. Jag tror att jag nu rätt bra har sammanfattat min resa från de första stapplande stegen på nätet till mitt nuvarande runtdrivande i det träsk som de 25-30 bloggar och 4-5 forum jag besöker dagligen utgör. Än så länge har jag inte kommit så mycket längre än att förstå logiken, kunna de grundläggande berättelserna, känna igen referenserna i åtminstone kanske var tredje nya grej man upptäcker. Slutsatserna kommer sedan. Om ni, efter denna långa, sega, osammanhängande dragning fortfarande är intresserad av att vänta ut dem: grattis och välkommen. Du har nu kommit ungefär lika långt som jag. Och har dessutom sparat ganska många år av ditt liv.
