Nu vill jag att vi gör ett litet experiment. Uppsök din Facebookprofil. Högerklicka på din profilbild, och välj att visa bilden – inte länken alltså, utan bilden – i en ny flik eller fönster. Radera själva filnamnet (d.v.s allt efter det andra snedstrecket, som du låter vara kvar, i länken) från URL:en du fått, och tryck enter. Om du gjort allt rätt och hamnat här (eller, om du tagit bort all text i URL:en efter .net vilket också fungerar, här) dyker nu en bild upp i ditt internetfönster, nämligen ett porträtt av den här mannen:

Som illustration för sina bildservrar har alltså Facebook en bild på en asiatisk man i en Team Yamaha MotoGP-jacka. Han heter Zenanti Brahim, och har ett eget Facebookkonto. Men vem är han, och varför återfinns är han Facebooks defaultman? Lite grävande senare upptäcker vi att han figurerar på denna indonesiska blogg, som enligt Google Translate verkar vara någon sorts känslovägledande livsstilsblogg riktad mot män (bloggposten han illustrerar har titeln ”Inte alla människor vågar avslöja kärleken”). Och det blir bara konstigare när man googlar runt lite, och hittar denna raderade men av Google cachesparade fråga på Yahoo:

Fler än jag har alltså undrat – men blivit censurerade. Även på Reddit har frågan ställts, och mycket av researchen ovan har gjorts av användarna där. En av dem föreslår att någon av utvecklarna programmerat servern att visa denna bild ifall ingen filändelse tillfogats – men varför just Zenanti? Och känner Zenanti själv till den tvivelaktiga berömmelse detta röner honom? Och varför vill inte Yahoo att vi pratar om detta? Frågor vi förmodligen aldrig kommer få svar på. Det enda vi vet är att allt vi gör på Facebook… övervakas av Zenanti.

Jaha, det var det. Återgå till era sysslor.

Begreppet meme myntades av Richard Dawkins 1976 genom boken The Selfish Gene. Det lanserades som en term för idéer som sprids från mun till mun, hjärna till hjärna, och Dawkins exemplifierade sin teori med melodier, talesätt, mode och religioner. Själva ordet ”meme” är en förkortning av det gammelgrekiska ordet mimeme, vilket betyder ungefär något imiterat. Internetrevolutionen låg vid uppfinnandet av begreppet några år fram i tiden, men eftersom nätkultur och hur den sprids bara är en mer effektiv spegling av det verkliga livets kulturströmningar var det lätt att applicera begreppet på de nya plattformar som WWW introducerade.

Spola fram tills idag. Tusentals meme finns, fler än någon någonsin kan räkna, och se ser ytligt helt olika ut beroende på var man befinner sig. Några har skakat om världen mer än andra. Att kategorisera, ordna upp, alla dessa idéer och internskämt har för mig verkar som ett lite för stort projekt för att kunna vara möjligt. Jag menar, visst, uppslagsverk och encyklopedier finns ju, men ingen, tja, tidslinje över memes. Eller?

Se, där drog jag mig vid näsan. För det gör det visst. Och den har funnits längre på nätet än vad jag kunnat ana. Det började våren 2008 som en kul grej, ett tidsfördriv, för webbtjänsten Dipitys produktansvarige BK Gupta (ja, han heter så). Dipity är en tjänst som gör det möjligt att skapa sina egna tidslinjer över olika saker, så det föreföll sig naturlig för Gupta att sysselsätta sig med det. Han plockade ihop en handfull av sina favoritmemes, lade dem i ordning och skickade ut den till några vänner. Under sommaren spreds och växte tidslinjen och har nu över 4 miljoner visningar, och täcker allt från smileyns uppfinnande 1982 till sommarens stora irritationshit Nyan Cat. Den är inte komplett, växandet verkar ha dött av lite på sistone, men den utgör ändå av de mest kompletta samlingar memes – dessutom satta i relation till varandra – som jag sett. Oerhört användbart. Ni kan lita på att jag kommer använda den igen.

När jag försöker förklara vad det är jag egentligen skriver om för mina oförstående IRL-vänner brukar jag vara noga med distinktionen att det inte handlar om sociala medier. Det här är en blogg om nätkultur, om allt som lever och händer och inte om olika satsningar på nätverk och heta buzzwords och allt sånt där.

Men eftersom att allt hänger ihop och många memes är direkt kopplade till exempelvis Facebook och Twitter, för att inte tala om att mer traditionellt utformade platser som Reddit och 4chan inte är något annat än sociala medier in disguise blir det ibland svårt att sätta gränser mellan vad som är nätkultur och inte. Idag är en sådan dag. För idag ändrade Facebook på hur vi ser på nätet.

Under en konferens gick de ut med en rad nyheter kring mötesplatsen, bl.a en helt uppdaterad profilsida och ett mer storytellingfokuserat sätt att presentera sig än förut. Istället för att vara en spegling av vår vardag kommer Facebook således framöver utgöra en spegling av hela våra liv. Detta i kombination med att man på allvar låter företag tillhandahålla appar – där vår egna Spotify fått en unik ställning som musikspelare – gör att Facebook får en om möjligt ännu centralare plats på nätet än det redan haft. För att citera Fredrik Strömberg:

Vad som händer nu är med andra ord stort. Vårt hem på nätet har utvecklats till att bli en huvudstad, en utgångspunkt. Google+ kan dra något gammalt över sig (förslagsvis sig själv). Många har under kvällens genomgång frågat sig: vad krävs nu för att Facebook ska BLI internet? Är Facebook orubbligt? Även om jag personligen tror att inget är för evigt, inte ens en mötesplats med snart en miljard användare, så är frågorna relevanta. Hur stort är egentligen Facebook?

Och, för att komma in på ämnen som är mer aktuella på den här bloggen – vad händer med nätkulturen när Facebook blir internet? Världens näst största hemsida är ju nämligen fortfarande väldigt sluten. Saker har svårt att sprida sig, såväl internt som externt, på och från Facebook. Dessutom är det krav på identifikation som Facebook ställer på sina användare ofta mördande för den kreativitet som nätkulturen kräver, där man inte alltid håller sig över bältet. Så, kort och gott, om Facebook tar över internet, vad händer då med dess kultur?

Jo, den växer ska ni se. Jag ser tvärtom Facebooks expandering och växande ambitioner som en frälsning för nätkulturen. Ju fler som börjar använda sajten som ansikte utåt, desto fler kommer behöva söka sig inåt för att slappna av, släppa loss och larva sig. Ju starkare makt, desto ihärdigare partisaner, så att säga. Generellt brukar de flesta legenderna, berättelserna, ja, memesen, skapas på lite smutsigare bakgårdar, med en mindre men mer engagerad publik. För nätkultur handlar om referenser, och ju fler som har dem gemensamma desto starkare trend. Om Facebook gör sig till hela världens referenspunkt kommer det hjälpa människor att hitta varandra – för att sedan genomföra saker någon annanstans, där spridningen kan mätas och medge spinnoffs.

Ett meme är en idé, ett fenomen eller en tanke som fått ben och sprider sig från person till person. Nätkultur är den trend som går att utläsa ur samtidens memes – de som syns på ytan, och de man måste gräva lite för att hitta. Ju större Facebook blir, desto lättare kommer det vara att hitta gemensamma nämnare till dessa memes. Så oroa er inte, trots att det verkar som att renlighetens och moralens väktare, platsen där alla står för vilka de är och tronar med en profilbild ovanför allt de säger, växer bortom alla gränser så kommer den anonyma och råa, nakna och skitiga kulturen fortsätta växa. Den balansen kommer vidhållas. Och jag kommer fortsätta berätta om det för er. Var så säker.

När skräckförfattaren Brian Keene häromdagen kände ett kallt och synnerligen oroande grepp om sitt hjärta var den enskilda pryl han var noga med att få med sig på ambulansen sin iPhone. Tvärtemot de förhoppningarna han ovan uttryckte visade sig smärtan i bröstet mycket riktigt vara en hjärtattack. Han lades in, skrev att han hoppades att ett litteraturpris skulle kunna fungera som ersättare för en sjukförsäkring och tillade sedan att ifall han ändå skulle dö så ville han åtminstone ha producerat en rolig sista tweet.

Jag får tag på honom någon dag efter hans hälsomissöde, ursäktar mig ifall jag stör mitt i en eventuell dödskamp, och ställer några frågor. Vad hade han för förväntningar, om några alls, på att livetwittra sin hjärtattack?

- I was scared, and I usually tend to make jokes when I’m scared. I had my phone with me, so I tweeted a joke about it from the emergency room. That made me feel better, so I tweeted another. And then kept going. And each time someone responded, I felt a little less alone and afraid.

Eftersom jag är en uppmärksamhetshora, som inte hade tvekat att sjunka så lågt att utnyttja en hjärtattack för lite extra followers, blev jag lite paff av det svaret i all sin oväntade och nakna ärlighet. Hade verkligen inte Brian några som helst publicitetsmässiga baktankar med twittrandet? Var inte tweeten ovan, där formulerar en rubrik till den tänkta artikeln om hans ovanliga sätt att berätta för allmänheten om sitt sjukdomstillstånd, ändå lite talande för aningen att tilltaget kunde leda till mediautrymme?

- No, not at all. It was a “I’m scared. I’m lonely. I need to distract myself” sort of thing.

I ett läge där man känner sig fullkomligt utlämnad till ödet och eventuellt någon ambulansförare är tryggheten överordnad nyhetsvärdet i ens situation. Att använda Twitter för att på ett synnerligen offentligt sätt trumpeta ut sin misär kan naturligtvis tolkas som skamlöst self-promotion, men för objektet kan det också fungera som ett sätt att känna sig mindre ensam. Minns rapporterna från Utøya i somras, då rop på hjälp förekom även på Twitter. I den fullkomliga paniken och ensamheten, i ens hjälplöshet mot en fiende övermäktig en själv oavsett om den bär pistol eller går direkt på ens hjärta, blir de annars så namn- och ansiktslösa människorna på nätet ett konkret sällskap.

Men det kan också förändra hela ens tillvaro. En som kan ge exempel på det är Sohaib Athar, som en natt i maj i år satt uppe och jobbade sent. Plötsligt stördes han av en helikopter, slängde iväg några tweets om det och inledde på så vis ovetandes en fullkomligt makalös klättring i followerantal – från 751 stycken till strax över 100 000 på bara någon dag. Morgonen därefter spreds nyheten att Osama bin Laden dödats i en amerikansk elitsoldatinsats, och ryktena om mannen som livetwittrat hela attacken förbyttes i nyhetsartiklar. Idag har han fortfarande över 80 000 followers, en folkmängd som skulle utgöra en respektabel läsarkrets för vilken svensk lokaltidning som helst. En annan som fick smaka på ett plötsligt utökat kändisskap var Steve Holmes, den enda person som Kanye West i augusti förra året valde att följa. Det boostade hans followerantal med 7000 personer, men avundsjuka och press gjorde att Steve tröttnade snabbt:

Ali Esbati, svensk vänsterpartist och bloggare, var i somras inbjuden till Utøya för att hålla ett tal för ungdomarna samlade där. Han överlevde de helvetiska timmarna som sedan följde, och kunde under dagarna som följde på ett starkt, sorgligt och värdigt sätt ge oss en bild av hur de hade förlöpt. Detta gav honom en bredare publik än han förmodligen någonsin haft, och dessutom ett tusental extra followers. Självklart skulle Esbati när som helst byta den extra publiken mot att händelserna i Norge aldrig ägde rum, men med facit i hand sitter han ändå i en helt annan situation nu än vad han gjorde förut. Förhoppningsvis kan katastrofer leda till något gott, och även om det låter pubertalt att räkna det i followers är det på något sätt ett mått. Ali, som till förmån för sin familj och sitt privatliv valde att inte kandidera till posten som partiledare för Vänsterpartiet, kan kanske i framtiden aspirera på liknande positioner, och då med ett långt större stöd än vad han skulle ha om han inte råkade befinna sig på den där ön i somras.

Jag är medveten om att jag nu balanserar på den goda smakens gräns. Att ställa mänskligt lidande mot followers på Twitter går ju inte, och kommer aldrig gå, att göra seriöst. Och det är inte heller det jag försöker göra – bara sätta ljus på vår drift att vilja kommunicera, och vilken plats det genom Twitter kan placera oss på. Vilkas förtroende vi kan vinna, vilka dörrar det kan öppna. För så länge som olyckor och terrordåd har dragningskraft, och vi beundrar någon som klarar av dem bättre än vi själva skulle gjort, är större publik en logisk bieffekt av att hamna i rampljuset.

Brian, Steve, Sohaib och Ali hade aldrig tänkt sig hamna i de mer eller mindre surrealistiska sitsarna de gjorde, men när de väl gjorde det så fick det följden att de fick massor av extra ögon på sig. Några gillade det och kunde hitta ett användningsområde för det, andra inte. Men man ska veta att logiken fungerar så. Och jag tänker på hur Brian Keene avslutade sitt korta samtal med mig:

- If I could, I’d get rid of email, phone calls, etc. and use Twitter as my primary means of communication.

Där någonstans finns ändå ett värde i att omvandla en vidrig omständighet, skämta lite om ens hjärtattack, till några fler vänliga ögon än man kände innan dess. Eller åtminstone få ynnesten att känna sig lite mindre ensam och utlämnad mitt i alltihopa.

Har ni sett South Park? En oerhört välskriven karaktär i den serien heter Butters Scotch, en slags karikatyr på den där lättmanipulerade, naiva, godtrogna pojken som alla någon gång stött på. För att på 30 sekunder förstå hans essens kan jag rekommendera det här klippet, där seriens ständiga huvudsadist Cartman har låtsats vara Butters och retat upp hans föräldrar.

Men vänta, varför börja prata om Butters nu? Vad har han med internet att göra? Jo, det är så att jag idag upptäckt honom som vuxen. 30 år senare är det väldigt lätt att tänka sig Butters framför sin webcam, i full färd att hitta på något nytt kul som kanske också ska kunna ta honom ur den lilla ensamhet han känner. Varsågod, I give you: Stuck in a Balloon.

Ps: Jag vet att visst formatproblem råder här på bloggen. Det finns tyvärr inget jag kan göra åt det – utom att rekommendera er att dubbelklicka på klippet, då det blir i fullskärm och ingen reklam stör er.

Genom lite dålig autotunad rapp, lågbudgetklippning och wordarteffekter, en turistguide och den generella lilla extra rasistglimten i ögat skjuter sig nu Rohit Iyengar in i näthistorien. Sanna mina ord, den här killen kan komma att paroderas.

Sommaren 2010 såg vi sluttampen av en het debatt gällande Wikipedias vara eller icke-vara som pålitlig källa. SvDs journalist Adam Svanell skrev då en i mitt tycke underhållande och avslappnad granskande text kring skapandet och uppehållandet av tillförlitig fakta på det öppna uppslagsverket, och artikelns vinkel följde av att han bejakade den impuls vi alla får ibland: han skapade sin egen Wikipediasida.

Skillnaden mellan Adam och t.ex. mig själv är nu en gång för alla att hans Wikipediaartikel (efter att de ”saneringstestande” styckena i den, t.ex. att han skulle vara ”känd för att på bilder och i tv alltid framträda i en prickig hög hatt”, tagits bort) faktiskt fick ligga kvar. Den upphörde att vara ett experiment och blev en faktisk del av uppslagsverket, och därmed har Adam tillmätts ett visst värde. Hans kändisskap har en gång för alla bekräftats.

I boken Så Fungerar Wikipedia (föredömligt wikiartat öppen för bidrag här), skriven av Wikimedias ordförande och Wikipedias administrator Lennart Guldbrandsson a.k.a Hannibal, intervjuas en rad mer eller mindre anonyma redigerare av uppslagsverket. Där beskrivs att känslan av att ha hjälpt till att räta ut frågetecken, eller som en anonym användare beskriver det: ”känslan av att ha åstadkommit något”, är den stora drivkraften bakom de lika enorma som osynliga insatserna man gör.

Själv blev jag blev stolt som en tupp när jag upptäckte att min gamla hemsida Lista.se används som källa i artikeln om White Trash. För att inte tala om insikten att mitt eget namn nämns på Snobbens wikisida, eftersom jag i mina yngre år var med och svenskdubbade de gamla klassikerfilmerna. Drömmen vi alla när att en vacker dag snubbla över vår egen Wikipediasida – som alltså inte skapad av oss själva – är vacker och levande. Det är således lätt att förstå att vanliga dödliga skapar sina egna Wikipediasidor. Det är så enkelt, så få steg bort. Några klick senare är man evig. Samtidigt är det paradoxalt nog en av de svåraste sakerna som går att få till stånd – för debatten rasar ständig och hård internt bland svenska Wikipedias moderatorer och redigerare. Vem är känd, hur blir man känd nog och var går gränsen mellan allmänintresse och reklam för exempelvis ett nystartat litet företags sida.

Känslan som den anonyma redigeraren beskriver av att helt enkelt bara vara någon till hjälp måste vara stark, för det räcker med att titta på ovan nämnde Hannibals användarhistorik för att inse hur exceptionellt mycket arbete som ligger bakom varenda rad på uppslagsverket. Troll, lustigkurrar och kanske framför allt människor som bara vill ha den bekräftelse som en wikisida skapar känslan av måste slås tillbaka varje dag.

I diskussionsdelen Sidor föreslagna för radering hittar vi många av de sistnämnda. Ett band vars framgångar väl får beskrivas som medelmåttiga fick snabbt sin wikisida raderad. Moderatorerna är obönhörliga i omröstningen som föregick raderandet. ”Om bandet har fått någon massmedial uppmärksamhet öht så har den varit väldigt spartansk” fastslår användaren Esquilo, och AleWi tillägger att de varken är ”tillräckligt kända eller uppmärksammade”. Om skribenten till en ifrågasatt artikel dessutom själv är föremålet för artikeln i fråga – en så kallad ”fåfängeartikel” – är de ännu hårdare. Den 17-årige egna företagaren som på klassiska tonårsmanéer blivit en smula högmodig och skapat sin egen sida får det närmaste stryk jag någonsin sett i wikisammanhang. ”Jag ser verkligen inte relevansen (…), och artikeln är dessutom troligtvis skapad av personen i fråga själv.” säger användaren Nymf och får anonymt medhåll: ”[Personen i fråga] har även för vana att i alla dess former sprida information om sin egen förträfflighet på internet trots att samtliga hans ’företag’ inte omsätter något att tala om”. När ännu en fåfängeartikel upptäcktes, den här gången för en DJ som i artikeln beskrevs som ”ett känt ansikte på många ställen”, och till yttermera visso uppfinnaren av ”den så kallade unika takten”, ringde återigen moderatorernas varningsklockor och sidan raderades utan vidare. Meningen med vilken sidan av moderatorn FredrikT förklarades onödig visar dessutom på hur återhållsamma Wikipediamoderatorer är med jubelrop inför hela yrkesgruppen i fråga: ”Jag tillåter mig att vara generellt skeptisk till relevansen hos discjockeyer; de spelar väl bara upp andras musik, om än kanske med litet pålagda effekter?”.

För en okänd men ändå uppmärksamhetstörstande svensson känns alltså det öppna uppslagsverket kanske i själva verket inte alls så öppet. Att bli tillagd permanent, och utan att reta upp prominenta redigerare som ständigt patrullerar sidan Senaste ändringarna, kräver en anmärkningsvärd mängd berömmelse. Många stugsittare har emellertid förmodligen den energin, varför försöken att föreviga sig själv någonstans långt ner i den enorma faktabasen Wikipedia döljer antagligen kommer fortsätta.

Men när jag ser att en anonym användare nyligen storstädade energidrycken Powerkings artikel, och kommenterade aktionen med den trötta sucken ”Jisses…”, känner jag ändå förtröstan. Energin som våra anonyma hjältar får genom känslan av att ha åstadkommit något är nämligen minst lika stark.

Ni har säkert hört talas om planking. Människor lägger sig raklånga, med armar och händer utmed sidorna och ansiktet nedåt, på olika mer eller mindre namnkunniga platser och låter sig fotograferas. Bilderna läggs upp på internet, någon ser den – and repeat. Idén har skapat många submemes, såsom horsemanning (två personer poserar så det ser ut som den ena deltagarens huvud är av) och owling (samma som med planking, fast att man sitter som en uggla istället). Sin vana trogen har svensk media varit duktiga på att på ett rättvist sätt täcka fenomenen.

Det tråkiga är att planking, owling, horsemanning och alla andra idéer som med stor sannolikhet kommer följa i den första fånighetens fotspår samtliga bär tecken på att vara så kallade forced memes. Ett forced meme är, enligt de allvetande genierna borta på Know Your Meme, något som en eller flera personer försöker tvinga in i nätkulturen. Det sprids alltså inte spontant, eftersom det är så kul, sevärt eller välgjort, utan verkar bara stort eftersom att memets uppfinnare och dennes närstående engagerar sig så hårt i att sprida det intrycket. Tänk Sverigedemokraternas nätstrategi, liksom. Horsemanning. tvingades på oss av nättrendsajten Buzzfeed, och owling har av ovan nämnda experter på Know Your Meme förklarats som ett sådant:

”Owling is what we call a ‘forced meme,’ [Ben Huh, founder of the Cheezburger Network] said. “It’s the idea that we’re going to try to make something happen in reaction to something else.”

Planking, detta memes moderskepp, är följaktligen det enda som inte på en gång kan avfärdas som ett krystat meme (som jag härmed deklarerar att forced meme ska översättas). Men det faller inte någon av de två viktigaste memeuppslagsverken Encyklopedia Dramatica och Oh Internet i smaken. Personligen tycker jag det är ganska intetsägande, vilket också är anledningen till att jag inte täckt det på min blogg.

Ett pågående meme som har allt som planking och dess systrar saknar är det kring konservatorn Chuck Testa. Allt började i förrgår, med en reklamfilm:

Filmen är gjord av succéduon Rhett & Link, lågbudgetfilmskapare som gjort sig ett namn via Youtube, och de imponerar brallorna av mig med ovanstående alster helt enkelt för att den visar att de fattat allt. Kunden är perfekt: en lokal uppstoppare, världens underligaste profession, med ett lite kufiskt yttre. De hanterar hemmagjordheten med perfekt fingertoppskänsla, det känns varken för pajigt eller för konstruerat, och gör filmen sympatisk och lätt att ta till sig. Och de har sist men verkligen inte minst i ”Nope, Chuck Testa” hittat ett grundläggande skämttema som är lätt att duplicera. Något som bevisas i att det på de 24 timmarna som gått (!) sedan filmen upptäcktes av Reddit har paroderats…

…och paroderats …

…och paroderats (här i innovativ kombination med ett annat nyligt minimeme).

Ja, ”Nope! Chuck Testa” var så välgjort och initierat genomfört att det för ungefär 13 timmar sedan fick en egen Know Your Meme-sida. De två topposterna på Reddits förstasida just nu är Chuck Testa-relaterade, Twitter svämmar över av referenser och flera inflytelserika bloggar, t.ex. The Daily What och Feber har skrivit om filmen. Chuck själv verkar inse att hans affär kan komma att få fler kunder i framtiden:

Såväl plankingens som Chuck Testas framgångar går att förklara med ungefär samma modell. Det hela bygger på en lättfattlig och underhållande idé. Att göra sin egen version är praktiskt okomplicerat men kan med lite kreativitet bli nästan roligare än ursprunget. Skillnaden är så enkel att det sistnämnda faktiskt är kul – och att man anar att det ligger en större kunskap om vad the netizens vill ha i bakgrunden. Marknadsföring på nätets villkor. Det är mer beundransvärt än att ligga i horisontell ställning på vilken plats som helst.

Bielefeld är en industristad som ligger mitt i Tyskland. Dess historia stammar från 1000-talet efter kristus, och staden själv grundades 1214, nästan 40 år innan Stockholm. Det är en vacker stad med många grönområden och pittoreska kvarter där husen står kvar som de byggdes för hundratals år sedan. Dessutom är staden centralort för en av Tysklands större storstadsområden, med nästan 1,2 miljoner invånare.

Eller?…

På en newsgroup, det vill säga en äldre form av en chatt- och fildelningsmötesplats, började 1994 teorin att Bielefeld aldrig funnits spridas (och här är det ursprungliga inlägget, det som startade hela memet). I själva verket skulle en hemlig organisation med namnet SIE (tyska för ’de’ eller ’dem’) ha hittat på staden i samarbete med regeringen. Misstänksamma postare började fråga varandra om de någonsin faktiskt varit i Bielefeld, om de kände någon därifrån eller om de någonsin hört talas om någon som varit där. De flesta besvarade de ovanstående frågorna med tre raka nej, men om du svarade ja avfärdades du som en del i konspirationen.

Bara veckor efter att misstanken först framförts var storyn vida spridd. Bielefelds presskontor fick ett himla sjå med att besvara frågor om stadens existens via telefon och mail, och vid ett tillfälle beskrev presschefen memet som en ”pest” och sa att han hatade hela grejen. 1999 agerade staden genom att skicka ut ett pressmeddelande med rubriken ”Bielefeld gibt es doch!”, ungefär ”Bielefeld finns!”. Olyckligtvis råkade detta meddelande skickas ut den första april, varför detta bara spädde på konspirationsteoretikerna.

Teorierna är i högsta grad levande. Än i denna dag får stadskontoret i Bielefeld frågor om de verkligen finns. Och förra året kom en film ut som byggde på idén, Die Bielefeld Verschwörung:

Det finns faktiskt anledning att verkligen tro att staden är på låtsas. Bielefeld ligger centralt i Tyskland, men saknar nästan helt betydelsefulla landmärken eller sevärdheter, och blev heller inte så värst illa tilltygat under andra världskriget. Kort sagt: det finns inte så mycket att se där. Och trots att autobahnen som går genom staden är en av landets mest intensivt trafikerade passerar den utanför staden, vilket i kombination med att järnvägen i sin rutt lyckas pricka in de mest oväsentliga delarna av staden kan ge intrycket av att storstadsområdet på sin höjd är att betrakta som en bygd.

Denna teori är inte heller den enda av sitt slag. I England ifrågasätter man huruvida Wales finns. North Dakota avfärdades i diskussioner på 80-talets USENET som ett påhitt, och till och med Belgien har ofta av nätbefolkningen betvivlats som ett äkta land. Och i Sverige har vi vårt eget nästan-exempel i och med KSP58, konspirationsteorin som SVT i och med en dokumentärfilm startade som hävdade att fotbolls-VM 1958 i Sverige i själva verket aldrig spelades.

På sin hemsida tar Bielefeld inte upp någonting om sin eventuella fiktiva status. Så, vem vet…

20-åriga bloggaren Malin Johansson, alias Miixx, är unik i svenska bloggosfären så till vida att hon är en av de hyfsat stora spelarna (den förra veckan 67:e mest lästa bloggen enligt inte ständigt pålitliga tjänsten Bloggportalen) – och lider av ett handikapp. Hennes vänstra hand är nämligen missbildad sedan födseln, något hon skapade en mindre debatt kring i juli då hon valde att visa upp händerna i bloggen. Miixx har därigenom varit en av de som uppmuntrat människor till bredarna acceptans, delvis genom hennes bloggkategori ”krossa idealen” där hennes läsare ”skickar in bilder på de dem skäms över (eller är stolta över) så lägger jag upp deras bilder o skriver nåt snällt till dem”.

Igår kväll rapporterade en av de två större skvallerbloggarna om bloggare, Falsk Sanning, att Miixx i ett utfall mot den hårda tonen i hennes kommentarsfält skar sig i armen (varning: stark bild i länken) och lade upp bilder på det. Det ursprungliga inlägget på Miixx blogg är nu redigerat, och stannar vid diskussionen kring de påhopp hon får i sina kommentarer utan att gå in på hennes emotionella reaktion.

Samtidigt bryter Blondinbella ihop, och nya SVT-programledaren Ana Gina mottar dödshot. För att inte tala om den pågående bilolyckan Mikaela Loven, som i egenskap av 15-årig mamma med strulig bakgrund gått igenom mer helvete än många i pensionsåldern. Tonen mot våra kvinnliga fixkändisar är hård, och undertonen av sexuella hot är tydlig till den grad att det t.o.m. ofta slutar vara en underton. Många kvinnliga bloggare har oerhört mycket mer att kämpa mot än sina manliga motsvarigheter, t.ex. Dennis M som i skrivande stund är på god väg att segwaya sig ur ett kontroversiellt uttalande om slöjor på allmän plats och Ung och Bortskämd-deltagaren Daniel Paris som just nu leende syns promota sin nyutkomna kokbok överallt. Det vill säga, när han inte marknadsför Windows. Fördomen att det är ett lätt och lyxigt liv att försörja sig som bloggare stämmer således bara in på de manliga bloggarna. Att vara ung tjej och öppet berätta om sitt liv verkar vara direkt förenat med hot och påhopp, något som exempelvis polisen verkar ta för givet.

Aldrig ensam, alltid ensam. Bloggare får panik över att de inte kan leva på det sättet de själva valt och reagerar med ryggmärgen, blottar sina allra djupaste svagheter, visar sig som absolut sårbarast. Men exponeringen blir bara enkelriktad. Vi ser men kan inte hjälpa. Den obehagliga insikten är att vi som följer detta på avstånd inte kan göra mycket annat än att i samma forum som hatarna, kommentarsfälten, ge det lilla stöd vi kan.