20-åriga bloggaren Malin Johansson, alias Miixx, är unik i svenska bloggosfären så till vida att hon är en av de hyfsat stora spelarna (den förra veckan 67:e mest lästa bloggen enligt inte ständigt pålitliga tjänsten Bloggportalen) – och lider av ett handikapp. Hennes vänstra hand är nämligen missbildad sedan födseln, något hon skapade en mindre debatt kring i juli då hon valde att visa upp händerna i bloggen. Miixx har därigenom varit en av de som uppmuntrat människor till bredarna acceptans, delvis genom hennes bloggkategori ”krossa idealen” där hennes läsare ”skickar in bilder på de dem skäms över (eller är stolta över) så lägger jag upp deras bilder o skriver nåt snällt till dem”.

Igår kväll rapporterade en av de två större skvallerbloggarna om bloggare, Falsk Sanning, att Miixx i ett utfall mot den hårda tonen i hennes kommentarsfält skar sig i armen (varning: stark bild i länken) och lade upp bilder på det. Det ursprungliga inlägget på Miixx blogg är nu redigerat, och stannar vid diskussionen kring de påhopp hon får i sina kommentarer utan att gå in på hennes emotionella reaktion.

Samtidigt bryter Blondinbella ihop, och nya SVT-programledaren Ana Gina mottar dödshot. För att inte tala om den pågående bilolyckan Mikaela Loven, som i egenskap av 15-årig mamma med strulig bakgrund gått igenom mer helvete än många i pensionsåldern. Tonen mot våra kvinnliga fixkändisar är hård, och undertonen av sexuella hot är tydlig till den grad att det t.o.m. ofta slutar vara en underton. Många kvinnliga bloggare har oerhört mycket mer att kämpa mot än sina manliga motsvarigheter, t.ex. Dennis M som i skrivande stund är på god väg att segwaya sig ur ett kontroversiellt uttalande om slöjor på allmän plats och Ung och Bortskämd-deltagaren Daniel Paris som just nu leende syns promota sin nyutkomna kokbok överallt. Det vill säga, när han inte marknadsför Windows. Fördomen att det är ett lätt och lyxigt liv att försörja sig som bloggare stämmer således bara in på de manliga bloggarna. Att vara ung tjej och öppet berätta om sitt liv verkar vara direkt förenat med hot och påhopp, något som exempelvis polisen verkar ta för givet.

Aldrig ensam, alltid ensam. Bloggare får panik över att de inte kan leva på det sättet de själva valt och reagerar med ryggmärgen, blottar sina allra djupaste svagheter, visar sig som absolut sårbarast. Men exponeringen blir bara enkelriktad. Vi ser men kan inte hjälpa. Den obehagliga insikten är att vi som följer detta på avstånd inte kan göra mycket annat än att i samma forum som hatarna, kommentarsfälten, ge det lilla stöd vi kan.