Sommaren är officiellt här i och med morgondagen. Då är det äntligen den 1 juni och då ligger en semester och avkoppling till hands. Eftersom ligan är avslutad lär det inte bli lika frenetiskt bloggande om den spanska ligan som vanligt här på Nyheter24. Barcelona vann ligan. Real Madrid vann cupen. Barcelona vann Champions League. Finito.

Däremot kommer jag uppdatera bloggen med intressanta rykten och övergångar med jämna mellanrum.

Vad ska jag göra under denna sommar? Förutom vila och semester, är det först och främst min bok (om den spanska ligafotbollen som släpps till höst eller vinter) som jag kommer att arbeta med. Kapitel ska fyllas, intervjuer skall göras och möten skall ordnas med bokförlaget. Med andra ord kommer jag vara fullt sysselsatt med min – förhoppningsvis fantastiska – kreation. Varning för ironi.

Men i dag kan jag åtminstone bjuda er på sommarens sega transferhistoria. Vart spelar Kun Agüero efter sommaren? Spelaren vill själv lämna Atlético de Madrid men klubben vill inte sälja honom. Häromdagen läste jag två fantastiska artiklar på både AS och MARCA som handlade om argentinaren.

Kun vill nämligen lämna Atlético Madrid och skiter i vad ledningen tycker. Ledningen – med Enrique Cerezo i spetsen – skiter i sin tur vad spelaren vill och förväntar sig att han stannar kvar. I dag går Miguel Ángel Gíl ut med datumet den 15 juni. Då ska nämligen allt vara klart. Om det är en övergång eller ett fortsatt samarbete framgår inte.

Atlético i ett nötskal. Minst sagt.

Inför matchen hade jag stora förväntningar på båda lagen. Redan i förmiddags publicerade jag ett inlägg om hur trovärdigt det var med britter som skulle dansa hela natten med ett par promille alkohol i blodet. Nu lär många britter göra det ändå men mest för att bedöva smärtan.

Varför var det Barcelona och inte United som tog hem pokalen? Barcelona kom till matchen med samma taktiska upplägg och samma formation (minus Carles Puyol). Laget kan bara spela på ett sätt och det var exakt samma vanliga Barcelona som vi fick skåda i kväll.

Den stora segern tog Barcelona på mittfältet. Manchester United bjöd inte upp till någon kamp och lät spelare som Xavi samt Leo Messi komma fri gång på gång. Nej, den här matchen var en enorm besvikelse sett ur ett Unitedperspektiv. Spelarna hade definitivt inga cojones mot Barcelona.

Barcelona vågade spela ut sitt register och vågade göra saker på plan som United spelarna knappt skulle klara av. En spelare som Pedro fortsätter att smeka nätet på ett fantastiskt iskallt sätt varje gång han löper in i straffområdet. Uniteds mittfält klarade inte av att hålla pressen och runt matchminut 65-67 var laget helt tröttkört. Inte en enda jäkel på plan orkade jogga ikapp en Barcelonaspelare. Inte en enda.

Till slut kunde även David Villa slå in det förlösande 3-1-målet. Finns det något att hämta från Uniteds insats?

Tja, Wayne Rooneys väggspel med Ryan Giggs samt skottet – vilket var det enda vettiga walesaren lyckades med under hela matchen – satt bra bakom Victor Valdés. Men förutom kvitteringen och de första tio minuterna hade inte United en chans. Inte en jävla chans mot Barcelona!

Barcelona lirade runt, hittade djupledsbollar och straffade United på ett sätt som inget annat lag gjort i Premier League under denna säsong. När Sir Alex Ferguson sitter med benen i kors vid ställningen 3-1 så vet man att det är kört. United kom in med fel attityd och lyckades inte resa sig. Fallet var för stort.

Stort grattis till alla Barcelonafans och spelare. Ett riktigt stort grattis till Pep Guardiola. Katalanen har nu tagit sitt andra guld som tränare i Champions League. Riktigt stort att han gör det igen mot just Manchester United.

Katalanska Sport pryder första sidan med ”we are the champions”. Rätt talande för denna kväll. I kväll är Barcelona mästare igen.

”Vi är ute efter att skriva historia”, säger Victor Valdés på en av många obligatoriska presskonferenser inför La Gran Final. Och visst är han ute på rätt spår den gode Valdés. Barcelona vill vinna sitt andra guld på 3 år och även besegra Manchester United. Igen. Kan de göra det?

Kan Pep Guardiola lyfta laget ännu en gång mot just Manchester United? Vi kommer strax till det. Först och främst måste jag kommentera hur Pep – med hjälp av en viss holländare – fått den spanska pressen att  främst fokusera på hans eventuella avgång i stället för den stora finalen.

Johan Cruyff startade det hela med kommentaren; ”jag blir inte förvånad om Guardiola lämnar klubben oavsett resultatet på lördag”. Nu spekulerar spansk press att Pep inte har något mer att ge detta gäng. Att han faktiskt kommer lämna denna klubb efter denna final. Att han kanske drar till Italien och möjligtvis en klubb som Inter.

Fel. Pep kommer inte att lämna Barcelona och jag kan helt ärligt inte förstå folk som tror på det. Pep har trots allt ett kontrakt med klubben som sträcker sig till nästa säsong. Den säsongen blir hans s i s t a. Vi ska inte glömma att Cruyff är inte så dum som han – bitvis – ser ut att vara. Även han har en agenda och genom sitt citat har han lyckats få bort fokus från Barcelonaspelarna.

Kommer Barcelona att besegra United igen? Nej, det kommer inte att gå den här gången. Jag kan inte se hur Sir Alex Ferguson förlorar två raka finaler mot samma (med några undantag) gäng. Men framför allt, och kanske det viktigaste, är United ett mycket starkare lag i dag jämfört med 2009. Visst, laget kanske inte har samma magiska sambalir i och med försäljningarna av Carlos Tévez och Cristiano Ronaldo.

Däremot har United i dag en viss Wayne Rooney som utvecklats rejält sedan finalen i Rom. United har vassa yttrar som kan skaka om de defensivt svaga ytterbackarna i Barcelona. Och det kanske viktigaste. United har en stor taktiskt förmåga, kanske den största bland alla fotbollslag i Europa.

Laget kan spela som Barcelona (4-3-3) och samtidigt spela med en 4-5-1 eller 4-4-2-uppställning. Jag vill påstå att inget lag i världen kan anpassa sig – i princip som en maskin – till taktiska förändringar som United. Och definitivt inte Barcelona.

Barcelona kan bara spela på ett sätt och när det inte fungerar faller laget. Titta på reprisen mot Inter från fjolåret och du förstår vad jag menar. Titta på i princip alla deras förluster sedan Pep tog över och du anar vad jag syftar på. Laget har inte något som kallas för plan B. Eller, kan vi räkna Gerard Piqués positionsbyte från mittback till anfallare som plan B?

Pep har länge kritiserats för avsaknaden av en plan, med all rätt. När lagen möttes i Rom behövde han dock inte plocka fram en plan B eftersom maskineriet inte fungerade hos United. Barcelona riktade in sig på Cristiano Ronaldo och när han inte kunde göra något föll mycket av Uniteds spel. I kväll är det annorlunda.

I kväll vinner Manchester United. I kväll avgör Chicharito. I kväll stannar Pep kvar hos sitt Barcelona.

”Skit på en pinne”, är det – numera – ökända citaten från Jorge Valdanos sida. Valdano beskrev för några år sedan matchen, med denna mening, mellan Chelsea och Liverpool. Argentinaren var allt annat än nöjd. Han var till och med förbannad.

Ett par år senare stod han ändå där med den man (José Mourinho) som han hade kritiserat tillsammans med en massa journalister. Alla journalister hade en fråga i bakhuvudet; hur känns det att få äta upp dina ord señor Valdano? För det var nämligen så det kändes, den varma sommardagen för snart ett år sedan.

När Manuel Pellegrini – som för övrigt fick jobbet tack vare just Valdano – fick sparken hade MARCA och AS redan bestämt sig för att Mourinho skulle bli hans ersättare. När Florentino Pérez fick en fråga av Madridpressen om Pellegrinis eventuella avsked svarade han med en bitter ton; ”fråga Valdano, det är hans tränare”.

Valdano tystades ner och fick se sig besegrad. Hans idealtränare fick sparken och in kom portugisen som han bara några år innan hade gjort narr av. Mourinho var inte Real Madrid i Valdanos ögon. Men han var tvungen att tiga. Igen.

Under säsongen har det länge gått rykten om en fejd mellan Valdano och Mourinho. I går fick Valdano gå och min fråga till er är om ni är förvånade? Helt ärligt är ni verkligen det?

Mourinhos krav när han kom till huvudstaden var enligt den spansk pressen att inga ”mellanhänder” skulle existera. Men Pérez backade inte undan utan lät Valdano sitta kvar på sin post. När Valdano kunde få för sig att kritisera laget för en insats svarade portugisen att han behövde ”mer stöd från ledningen”. Ett tag ryktades det om att Valdano inte längre fick komma ner till omklädningsrummet.

Själv är jag faktiskt inte förvånad över denna spricka. Valdano tog det första steget för några år sedan med sina kommentarer angående matchen mellan Chelsea och Liverpool. För att inte tala om vilket stort ego Mourinho har samt personlighet. En tränare som kräver all makt och som inte kan se sig bli kritiserad av ”män klädda i kostymer”. Han lämnade Chelsea för att Roman Abramovich ville visa honom att han minsann var presidenten. Mourinho vill styra allt men fick inte.

I Real Madrid kommer han nu i princip få all makt kring det sportsliga. Dels för att Valdano är borta men även för att Real Madrid ska bli mer som en ”engelsk klubb”, enligt presidenten. Innebär förstås att tränaren ska bli mer som en manager och ha mer makt även gällande övergångsfrågor samt annat.

Sammanfattning? Mourinho har nu fått hela kakan för sig själv. Precis som han ville.

Att han måste flytta! Diego Maradonas favoritspelare och svärson, Kun Agüero, ville redan förra sommaren lämna huvudstaden. Men i stället för en flytt bort från Atlético de Madrid signerade han på ett nytt kontrakt med klubben. Varför signerade han ett nytt kontrakt om han ändå tänkte dra ett år senare?

Att han stannade kvar beror främst på två orsaker. Förra sommaren öppnade presidenten, Enrique Cerezo, sin plånbok och införskaffade ett par riktigt bra spelare till laget. In kom Tiago, Diego Godín, Filipe Luis samt Francisco Merída från Arsenal. Med andra ord ett hyfsat gäng på pappret och då har jag inte nämnt alla.

Nu – nästan ett år senare – vet vi att Atlético de Madrid inte lyckats nå de satta målen. Laget slutade på en bitter sjundeplats i tabellen och missar därmed spel ute i  Champions League. Tränaren Quique Sánchez Flores har haft enorma svårigheter med att bibehålla ett lugn (konflikterna med bl.a. Diego Forlán) i laget och framför allt en jämn nivå i spelet.

Kun? Han gjorde faktiskt en riktigt bra säsong och prickade in totalt 20 baljor i ligan. En bra utveckling jämfört med hans förra säsong (2009/10) som slutade på 12 ligamål.

De bittra resultaten är förstås en förklaring som jag nu angivit till hans flyttdrömmar. En person som Maradona har även ett flertal gånger påpekat det i pressen att Agüero måste flytta för att utvecklas. Han kan inte göra mer underverk i Atlético och det är nog nu som argentinaren själv börjat inse samma sak. Han har redan vunnit titlar i klubben och behöver röra på sig.

Vad är då den andra anledningen till en flytt? Förra sommaren – vill jag hävda – stannade han kvar för att truppen förstärktes och såg intressant ut på förhand. Men det var förstås inte hela sanningen. När han i går lämnade sin ”avskedsansökan” såg han till att det inte fanns några som helst frågetecken.

”Då lovade klubben mig att de inte skulle hindra mig vid en eventuell försäljning under juni 2011. Därför, uppmärksammad om avtalet och med min orubbliga syn på beslutet, så har jag bett klubben att lyssna, utan några villkor, på buden som kan komma från olika klubbar”.

Då lovade klubben mig att de inte skulle hindra mig, skriver han. Innebär naturligtvis att Cerezo förstod att Kun ville bort sommaren 2010 samt att argentinaren – trots allt – kanske inte brydde sig om vad laget köpte in. Med löftet en-säsong-till-sen-får-du-göra-som-du-vill, fick Cerezo honom kvar på Vicente Calderón.

Personligen är jag riktigt glad att han äntligen förstått hur viktig en flytt är för hans karriär. Kun är en spelare som ska spela i Champions League och inte titta på spektaklet via tvrutan. Om det blir Real Madrid eller inte är dock en annan fråga som jag tror stannar vid enbart en fråga. En flytt till Manchester United eller varför inte Inter kan komma att bli mer aktuell.

Måste även avsluta med hur Atlético de Madrid kan komma att slitas i stycken under denna sommar. Inom tre månader kan spelare som Diego Forlán, David de Gea och Kun Agüero lämna klubben. Atlético på dekis till nästa säsong? Ja, jag tror faktiskt det.

Spelaren José María Callejón har länge drömt om en flytt till sin hemklubb Real Madrid. Nu är den infriad då Real Madrid precis köpt honom från Espanyol.

”Bueno”, som han kallas av sina vänner, spelade i Real Madrid under sina ungdomsår tillsammans med brorsan Juanmi Callejón. Sedan 2008 har vi La Ligafantaster sett honom spela för Espanyol där han spelat bra. Redan i januari spekulerade MARCA och AS om att Real Madrid ville hämta hem både honom och Dani Parejo i Getafe.

Nu har klubben tagit det första steget och hämtat hem den förste av två. Vad ska vi säga om honom? Callejón kan egentligen inte bjuda på något som inte redan finns att hitta i José Mourinhos trupp. Han petar ingen i laget och han har egentligen inte varit någon jättesensation, likt Sergio Canales var i Racing Santander. Men, han är en egen produkt och han är en Mourinhovärvning.

Redan när Hamid Altintop införskaffades insåg vi att det var portugisens verk. Mourinho vill ha spelare som kan ta en plats i truppen utan att klaga och dessutom spela på flera positioner. Callejón är en spelare som passar in i denna beskrivning och som dessutom – viktigt nu med tanke på La Masia – är en egen produkt som klubben kan skylta med.

Jag tycker det är intressant Inte övergången i sig – som jag för övrigt tycker är medioker – utan mer intressant ur ett maktperspektiv. Spelare som Altintop och Callejón hade aldrig ens ryktats till huvudstaden om året var 2003. Florentino Pérez har gett demontränaren mycket, mycket mer att säga jämfört med dem tidigare tränarna. Samtidigt har den tokige presidenten öppnat dörren för spelare som är allt annat än ”galacticos”.

När Pérez hade det som värst köpte han in spelare som Carlos Diogo, Thomas Gravesen och träbenet Pablo Garcia. Då köptes de för att han var under en enorm press. Dagens värvningar – Altintop och Callejón – är köp som klubben med all sannolikhet länge haft ögonen på. De är med andra ord inte panikvärvningar.

Callejón då? Kan han göra en skillnad? Nja, på planen erbjuder han – som sagt – egentligen inget som inte redan finns i omklädningsrummet. Han lär finna sin plats på bänken och inte vara mer än en truppspelare för Real Madrid.

Ett riktigt onödigt köp? Om Dani Parejo helt plötsligt blev klar för klubben.

Man får inte alltid som man vill eller det man önskat. I går var sannerligen en sådan dag för Deportivo som inte klarade av att slå Valencia på Riazor. Förlusten innebär att laget nu åker ur ligan efter drygt 20 år i första divisionen och många undrar förstås hur ett lag som Depor kan åka ut?

För det första, existerar inte SuperDepor längre. Ett lag som tidigare var fylld med internationella storstjärnor som Mauro Silva, Diego Tristan, Djalminha och Roy Makaay för att nämna ett par exempel. Dagens trupp besitter inte denna klass. Dagens Makaay heter Riki, Adrián och Lassad. Säger mycket.

Nej, Deportivo har inte alls varit sig likt. När ett lag inte klarar av att göra mer än 31 mål under en säsong på 38 ligamatcher så är det riktigt illa. För det är just i offensiven som Deportivo haft sina problem. Ta en titt på deras försvarsinsats och vi ser att de har – i jämförelse med andra bottenlag – enbart släppt in 47 baljor.

Trots att Valencia anföll halvhjärtat, trots att hemmalaget bjöds på otroliga chanser och trots att domaren drog ut på tilläggstiden var det bäcksvart.

Den som är mest pressad just nu heter Augosto César Lendoiro. Deportivos president var bitter och kunde med kommentarer som ”detta är den sorgligaste natten i mitt liv” visar att Deportivo står inför en tuff tid. Lendoiro har koncentrerat sig på mycket annat än just fotboll denna säsong.
I stället för att fokusera sig på sitt lag har han åter gett sig fan på att Real Zaragoza ska betala tillbaks för Lafitas övergång. Kan det bero på att klubben blöder ekonomiskt? För Pengar finns inte – jämfört med tidigare – längre i klubben och utan spel i Europa kommer det dröja innan vi kan få se ett nytt SuperDepor.

SuperDepor dog i går i och med nedflyttningen. Blir inte heller förvånad om laget misslyckas under nästa säsong.

Det fanns en tid då jag lyckades lura ”okunniga” att Iván de la Peña faktiskt var Xavis äldre broder. När dessa personer till slut upptäckte att så inte var fallet fick jag förstås höra det. Under en lång tid.

Iván som fostrades i La Masia ansågs gå mot en mycket ljus framtid. Under Johan Cruyffs dagar var tanken att Iván en dag skulle komma att ersätta fältherren Pep Guardiola på Barcelonas mittfält. Iván tog aldrig det steget. Ironiskt nog kom i stället ”Iván Jr” och tog platsen. En plats som Xavi har än i dag på Peps mittfält.

Iván ville alltid ta en plats i Barcelona och han hade precis samma dröm som lagkaptenen Carles Puyol, tjejtjusaren Gerard Piqué och världsstjärnan Leo Messi haft. Lyckas i Barcelona och vara ett ansikte utåt för Katalonien. Skillnaden mellan Iván och de nämnda är att han aldrig riktigt slog igenom, trots att han valdes av El País till den bäste ynglingen både 1996 och året efter.

Ett par otrevliga år i Italien och Frankrike samt ännu ett deprimerande år i Barcelona gjorde att han fick nog. Valet kunde naturligtvis inte varit mer klockrent. Vi kan säga så här; relationen mellan Espanyol och Barcelona har inte alltid varit den bästa.

Espanyol har inte alltid haft samma mål som storebror – utan snarare sökt en nära kontakt med centralmakten. Faktum är att klubben under tidigt 1900-tal var nära knutet till det spanska etablissemanget och tilläts ha med det symboliska Real (kungligt/kungliga)  i sitt emblem. Efter 1912 kom klubben att kallas för Real Club Deportivo Espanyol efter att Kung Alfonso den trettonde givit klubben sin tillåtelse. Detta förklarar varför Espanyol har en kunglig krona på sitt klubbemblem.

När Iván flyttade till Espanyol betraktades han som en svikare av sina forna supporters. Han representerade nu en klubb som inte stod upp för Kataloniens kamp. Än värre, gick han till en klubb i Barcelona som inte hade några problem med att kopplas med det spanska etablissemanget. Men det var ändå där och då som Iván växte som spelare och människa.

Under åren har vi njutit av hans fina passningar men nu är det snart slut. I dag meddelade han på en presskonferens att det ”är över”. Han spelar sin sista match nu mot Sevilla för att sedan tacka publiken på Cornella-El Prat och lämna fotbollsplanen för evigt. Den katalanska tidningen Sport har fångat upp hans tårar och AS har lyft fram honom som en legendar i Espanyol. Han är stor i Spanien och många kommer bevaka hans avsked.

- Det kommer att bli tufft men även vackert, sa spanjoren på samma presskonferens.

Mina minnen av Iván kommer bestå av de fina passningarna och hans passion för Espanyol. Missa nu inte hans sista match på Cornella-El Prat. Vilket avsked den lille Buddhan av Espanyol kommer att få. Vackert lär det sannerligen bli.

Under hela mitt liv har jag strävat efter något riktigt speciellt som många andra människor. I dag kom svaret som jag länge väntat på och som betyder en hel del för mig. När jag fick förfrågan om att sköta den här bloggen av Nyheter24 insåg jag vilken stor utmaning det var.

I snart ett år har vi bekantat oss med varandra. Ni som känner mig sedan tiden på SvenskaFans och även ni som lärt känna mig genom La Española vet att jag tycker om utmaningar. Utmaningen var en av de större anledningarna till att jag tackade ja till detta jobb på Nyheter24.

Tidigt i höstas var jag tvungen att agera igen och ta nästa steg. Jag kände suger efter nästa utmaning som innebar en journalistutbildning. Efter att ha tagit min kandidatexamen i historia på Universitetet var det dags. Destinationen blev Poppius.

I dag fick jag svaret. Den första raden inleds med ”vi har glädjen att meddela att du har blivit antagen till Poppius grundkurs i journalistik på dagtid höstterminen 2011″.

Fantastiskt! Precis vad jag behövde veta inför den avslutande omgången och framför allt nästa säsong som vi åter ska gå igenom tillsammans här på Nyheter24.

På UEFA:s officiella hemsida finns det en guide om antirasism som går att ladda ner. Den stora fotbollsorganisationen är tydlig med vad som gäller på plan och vad det hela går ut på. I denna guide tar UEFA upp ett par fall inom fotbollshistorien där rasismen visat sitt fula tryne.

UEFA visar upp 14 exempel. Inget av dessa exempel kommer från La Liga och inga spanska fans eller spelare nämns. Som person är du naiv om du – utifrån denna guide – tror att Spanien klarat sig undan denna skit. För det har inte Spanien gjort vare sig på klubblags- eller landslagssammanhang.

Rasismen har varit i Spanien och härjat där med. Vi som älskar den spanska passionen har sett många fall genom åren. Det finns dock en incident som alla minns, även de som inte följer La Liga. Vem minns inte när Samuel Eto’o inte pallade för trycket? Mitt under matchen mot Real Zaragoza hade han fått nog. Han skulle ut med matchbollen. Men på vägen hindrades han av ”mister” (Frank Rijkaard) som uppmanade honom att fortsätta och inte ge ”dem” segern. Eto’o fortsatte spela.

Nu, ett par år efter denna händelse, har Spanien åter hamnat i fokus gällande rasism. Som ni läste sist på La Española handlar det om en duell i La Liga. Sergio Busquets vs Marcelo. Barcelona vs Real Madrid.

Vad sa Busquets egentligen? Varför täckte han för munnen om han nu sa ”mucho morro”? Varför kändes det – efter tränarens presskonferens – som att Pep visste att Busquets gjort ”något” fel? Varför reagerade inte Marcelo under matchen? Varför sa inte Marcelo något direkt efter matchen? Varför reagerade Real Madrid först efter att AS släppt sin video?

Svaren på dessa frågor har jag försökt finna dock utan framgång. UEFA bestämde dock att undersöka videoklippet men kom fram till att Busquets inte kan stängas av. I Madrid är det ingen som förstår vad UEFA sysslar med. ”Platini ser om Barcelona” och ”Vad hade hänt om Ronaldo sagt apa?”, är två vanliga reaktioner från Spanien sett till AS och MARCA.

Det hjälper inte heller att landslagets (apropå möjlig spricka i La Seleccíon?) lagkapten, Iker Casillas, går ut i AS och bestämt menar att alla sett vad Busquets gjort. Detta spektakel har växt enormt mycket under den senaste tiden och är numera en politisk fråga. Och på något sätt undrar man hur pamparna i UEFA resonerat?

Som jag skrivit tidigare, finns det tveksamheter hos båda sidorna av denna historia. Men, UEFA valde ändå att stänga av José Mourinho för hans ”viskningar” i Champions League. Trots att man inte kunde (till 99,9%) bevisa att Mourinho yttrat ett endaste ord om taktiska varningar. I det här fallet har man Busquets på ett videoklipp som möjligen yttrar ordet ”mono” med handen över munnen.

Och här menar jag att det faller. Man är inte säkra på att Busquets sagt något som helst rasistiskt till Marcelo och kan därför inte stänga av honom. Men man kunde stänga av Mourinho trots att man inte var säkra på vad Mourinho ordagrant hade viskat till gubbarna på bänken.

Blir det en fortsättning?