“Det blev visst fel igen, det är ett stående skämt det där med män i hennes liv. Det blir liksom aldrig rätt, hon ger så mycket får aldrig något tillbaka. Det är som hon ger dem en del av sin själ men de kastar bort det som dags gammal mjölk.

En annan del är skammen, skammen att aldrig få det riktigt rätt. Hur kan hon ännu en gång visa sin omgivning att hon misslyckades. För hon ser det som ett eget personligt misslyckade trots att det var han som slog henne. Det var han som år efter år skapade hennes eget helvete som hon kallade sitt liv. Antar att stoltheten är tvilling med hennes styrka. Men just nu, här, där hon sitter uppkrupen i soffan rinner fasaden bort i kapp med tårarna.
Smärtan är näst intill olidlig att det alltid blir så fel i hennes liv, missförstå henne inte, för hon är inte på något sätt svag.

Hon är en stark kvinna som lyckas med näst intill allt hon gett sig på. Men det där med kärlek det är inte hennes starka sida. Det blir bara fel.

Hon vet att hon kommer resa sig ur denna soffa för eller senare för världen utanför har inte slutat snurra. Men just nu just nu i denna stund blundar hon och bara låter sorgen flöda.
Hon svär på att hon aldrig mer tänker låta en man göra henne illa igen. Det är så hon tänker laga sitt problem. Aldrig mer gråta över en man!

Ack så fel jag hade, det har kommit många tårar efter det och jag har en känsla av att det kommer komma många fler. Jag kan dock ärligt säga att jag först nu börjar se mig själv och mina livsval. Det har tagit tid för mig för att verkligen sätta mig ner och våga ställa frågan; Varför?
Men nu börjar jag lite smått finna svaren och även fast det är jobbigt och stundtals smärtsamt så börjar se en röd tråd igenom allt.
Med det sagt så vill jag om så bara en som läser detta känner igen sig säga ge inte upp, sluta anklaga dig själv. Låt inte skam, stolthet eller rädsla stå i vägen för att finna dig själv och din kärlek.

Kramar från Brownie”