Det var länge sedan man hörde något av de så kallade *förnyarna* inom Vänsterpartiet. Johan Lönnroth som ledde grupperingen i fråga rensades ut ur makttoppen inom partiet, tillsammans med flera andra som likt honom ville se ett moderniserat Vänsterparti.

Den ronden, inför valet 2006, vanns av Lars Ohly. När han nu har aviserat sin avgång så vädrar de kvarvarande förnyarna morgonluft. Staffan Norberg, vänsterpartistiskt kommunalråd i Södertälje, skriver i dag på DN-debatt att hans parti måste se bortom valet av ny partiledare och också staka ut en ny politisk inriktning.

Kontentan av artikeln är att organisationsfrågor och val av partiföreträdare inte får skymma det faktum att Vänsterpartiet har gått (historiskt sett) riktigt dåligt de senaste valen. Staffans förslag är därför att omformulera politiken inom ett antal centrala områden.

Och med tanke på de senaste årens kräftgång för partiet så kan jag tänka mig att förnyarna får det lättare att få med sig fotfolket på sina önskemål. Jag upplever dock inte att någon av de nu aktuella partiledarkandidaterna är särskilt intresserade av att byta politisk inriktning. Jonas Sjöstedt kanske, de övriga tre; knappast.

Men vore en förnyelse egentligen bra för Vänsterpartiet? Både ja och nej skulle jag säga. Ett mindre dogmatiskt Vänsterparti skulle troligtvis kunna locka till sig fler allmänvänsterväljare (något som Gudrun Schyman visade var möjligt). Faran är emellertid att ett sådant Vänsterparti riskerar att förlora sin särart och i stället glida ihop med Socialdemokraterna. Och det särskilt nu när Håkan Juholt drar (S) åt vänster.

Så vad göra? Kanske kan partiet hitta någon form av mellanväg som kombinerar Lars Ohlys drömparti med Staffan Norbergs. Vänsterpartiet känns dock som ett parti som bara kan hålla en tanke igång i taget. Debattaket är tämligen lågt och den som är partiledare sätter tonen för hela partiet. Valet av ny partiledare är därför av största vikt för vilken väg partiet ska ta.

Troligtvis kommer partiledarkandidaterna behöva svara på hur de ser på Staffan Norbergs artikel och dess innehål. Om den får något genomslag? Ja, det återstår att se.

Nyheter: AB.

Att vara sexuellt aktiv innebär att man utsätter sig för risker. De mest uppenbara rör sexuellt överförbara sjukdomar som i förlängningen kan leda till sterilitet och därmed till ofrivillig barnlöshet. De mindre uppenbara riskerna med ett sexuellt utsvävande liv rör den personliga hälsan på en känslomässig och mental nivå.

Olika människor hanterar så klart sitt känsloliv på olika sätt men jag tycker mig i medierapporteringen (av främst ungdomars sexvanor) se tydliga tendenser på att alla inte mår bra av att försöka leva upp till bilden av vad man tror är ett förväntat sexuellt beteende.

Att ha sex med en annan person innebär att man delar något med den som man inte delar med så många andra individer under en livstid (om man inte är Gene Simmons vill säga). De känslor som för de allra flesta är inblandande under akten säger att det som händer är något speciellt.

Om man efter det trots allt bara går vidare till nästa sexuella äventyr och till nästa partner riskerar man att göra sex till en syssla som vilken som helst. Man riskerar även att ens känsloliv inte hänger med i svängarna.

För det går inte att komma ifrån att sex för de flesta är en monumental akt, av kärlek och ömhet, av närhet och tillgivenhet. Använder man sex endast som tillfällig behovstillfredsställelse är det lätt att man missar alla ovanstående positiva egenskaper av att dela allt med någon.

Så även om nyheterna i samband med undersökningar av ungdomars sexvanor främst handlar om att för få använder kondom (vilket tyvärr verkar stämma) så skulle jag i stället vilja uppmana alla – inte bara ungdomar – att tänka på hur och varför de har sex.

Det finns inget tvång i att vara först i klassen eller ha flest partners. Jag är i stället övertygad om att den som väljer sina partners väl, och dessutom väljer att hålla sex inom stabila parrelationer, både får ut mer av det samt slipper de negativa känslomässiga aspekterna av att rotlöst gå från partner till partner.

DN1, DN2, SvD.

Det har gått drygt åtta år sedan Mijailo Mijailovic letade upp Anna Lindh inne på NK i Stockholm och knivhögg henne så svårt att hon sedan dog. Dådet var tyvärr ett i raden av attentat som hade kunnat undvikas om Säpo hade varit mer intresserade av att bedöma hotbilder mot svenska politiker på ett realistiskt sätt.

Den bristen, kombinerat med svenska politikers vilja att vara som folk är mest, har lett till att Sverige har en av de högsta siffrorna för politiska mord per capita i västvärlden. Knappast något att vara stolt över.

Men det var inte säkerhetsaspekten av mordet på Anna Lindh som jag tänkte skriva om. Enligt tidningarna i dag har nämligen Mijailo Mijailovic för första gången talat med media om varför han gjorde som han gjorde. Han menar själv att han drevs av ett enormt politikerhat, grundat med utgångspunkt i sitt eget misslyckande liv.

Att han svamlade i rätten utan att uppge motiv erkänner han nu var ett spel för gallerierna för att bedömas som psykiatriskt sjuk. Något som tyvärr inte verkar vara ett helt ovanligt förfarande. Och utan att ha några belägg för det så känns det som att det är ett *vinnande* koncept i Sverige.

Vi vill så gärna tro gott om alla att människor som begår hemska dåd mot andra nästan alltid framställs som sjuka i media. Man letar efter förklaringsmodeller för att förstå och ursäkta. Så till den milda grad att det nästan känns som att mord och misshandel är att betrakta som sjukdomstillstånd. Eller åtminstone som sjukdomssymptom.

Fast det räcker att titta på människans historia för att konstatera att vi långt ifrån alltid är snälla mot varann. Det betyder inte att våld ska accepteras i samhället, men det borde leda till en insikt om att psykisk sjukdom inte kan förklara/bortförklara sånt vi inte tycker att vi kan förstå för stunden.

Jag har skrivit om det i andra sammanhang men det är tillämpligt även här. Även människor som begår brott, misshandlar eller till och med mördar är ansvariga för sina handlingar. Psykisk sjukdom kan säkert förklara vissa fall, men den stora merparten av allt som ser ut som vansinnesdåd torde snarare vara ett utfall av dåliga beslut.

Och dåliga beslut kan faktiskt vara straffbart.

Nyheter: SvD, Exp, AB, Exp2, SY, SVT, SvD2, Exp3, Exp4.

Bloggar: Tokmoderaten.

Dagens stora nyheter består av att beskeden att Miljöpartiet tappar två av sina duktigaste och mest framgångsrika politiker. Mikaela Valtersson, som förlorade striden om den kvinnliga språkrörsposten, lämnar alla sina politiska uppdrag och Maria Wetterstrand lämnar sin riksdagsplats för att bli fri debattör i miljö- och klimatfrågor.

Vad som nu riskerar att hända för Miljöpartiet, om inget görs för att förhindra det, är att partiet kommer glida allt tydligare in på vänsterkanten i svensk politik. Valet av Gustav Fridolin var ett tydligt steg i den riktningen och Valtersson är väl medveten om vad som komma skall.

Det är således inte så konstigt att hennes sista budskap till sina partivänner är att de inte för låsa sig vid att endast fokusera på Socialdemokraterna som eventuell politisk partner. Ett miljöparti med en allt för vänsterinriktad profil skulle nämligen aldrig kunna bli det stora, blocköverskridande parti som de säger sig vilja vara.

Med Maria Wetterstrand hur leken förlorar dessutom Miljöpartiet ett uppenbart duktig, och för många väljare, tilltalande politiker. Hon är visserligen vänster i många frågor men har ändå ett pragmatiskt sätt, något som hennes samarbete med tidningen NEO skvallrar om.

Så. Vilken väg kommer Miljöpartiet att välja? Den pragmatiska, eller den vänsterinriktade?

Jag vet vilken jag tror att de måste välja. Jag är dock inte så säker på att Fridolin är lika sugen på den vägen. Fast när till och med Wetterstrand säger att partiet måste diskutera ett eventuellt samarbete med Moderaterna framöver så kanske det åtminstone finns andra i partiet som lyssnar.

Med Valtersson borta är det dock en person färre i toppskiktet som förespråkar den breda linjen.

Nyheter: SvD1, SvD2, AB, D, DN, Exp1, Exp2, MH.

Bloggar: Tokmoderaten.

Det var med stor glädje som jag mottog nyheten om att Moderaternas partistyrelse valt att föreslå att Moderaterna inte längre ska ställa upp i Svenska Kyrkans Kyrkoval. Förslaget har visserligen röstats ner på partistämmor tidigare men nu kan kanske tiden kan vara mogen för ett nytt beslut.

“Demokratiseringen” och politiseringen av Svenska Kyrkan var ett Socialdemokratiskt projekt från början till slut. Än i dag känner jag socialdemokrater som kvarstår som medlemmar i Svenska Kyrkan uteslutande för att kunna rösta på sitt parti i kyrkovalet.

Jag tycker dessutom att Ulf Bjerelds argumentation i frågan på ett väldigt tydligt sätt skvallrar om var skon klämmer för deras del. Om de etablerade partierna vänder kyrkovalet ryggen så kommer “kyrkfolket” att ta över organisationen.

Ja, vi kan ju alltid hoppas säger jag.

Nyheter: M, DN, SvD1, SvD2, SR1, SR2, KT1, KT2, D, SvD3.

Bloggar: Wallmark, Pettersson, Olsson, Holmström.

Om valet 2014 skulle resultera i samma siffror som dagens mätning från DN-Synovate presenterar skulle sammansättningen i Sveriges Riksdag bli ganska märklig. I alla fall i förhållande till vad vi är vana vid.

Till att börja med skulle riksdagen bara bestå av fyra partier, något som den inte gjort sedan, ja, sedan ståndsriksdagen (från dess avskaffande fram till allmän rösträtt såg emellertid partiväsendet helt annorlunda ut så det är lite svårt att jämföra. Att kalla stånden för partier är ju inte heller särskilt korrekt, men ändå).

Daniel Swedin på Aftonbladets ledarsida har räknat på hur mandatfördelningen skulle falla ut om Synovates siffror blev verklighet och det vore onekligen positivt för Moderaterna och Folkpartiet eftersom de mandatmässigt skulle få egen majoritet.

Fördelningen ser (enligt Daniel) ut som följer: M 150, FP 31, KD 0, C 0, S 134, V 0, MP 34, SD 0. M+FP 181, S+MP 168.

Men det här är ju bara spekulationer. Jag håller inte för omöjligt att något av dagens riksdagspartier åker ur vid nästa val, men att fyra stycken skulle göra det känns ganska osannolikt.

Dagens mätning ligger dessutom lite för långt från de andra institutens mätningar, som presenterats i närtid, för att man ska kunna ta den helt seriöst.

De två förändringar som är statistiskt säkerställda kan man dock glädja sig åt. Det vill säga att Moderaterna går upp och Sverigedemokraterna ner. Det verkar helt enkelt som att ansvarstagande premieras av väljarna.

Något som Socialdemokraterna inte verkar förstå. I stället torgför de sina sedvanliga käpphästar (via DN-debatt) och tror att det därmed finns bred enighet kring dem i riksdagen.

Den minnesgode konstaterar dock att krav på högre utgifter kom från alla möjliga håll och kanter för några år sedan men att vi med facit i hand kan vara glada över att Anders Borg inte lyssnade.

Nyheter: DN1, DN2, Exp, AB, SR.

Bloggar: Riedl, Pettersson, Antonsson, Böhlmark.

Ingvar Kamprad var nazist när han var yngre.

En nyhet som knappast förvånar någon eftersom alla redan visste om det. Det har återkommande rullat runt i pressen de senaste 20 åren och Kamprad har bett om ursäkt varje gång.

Man skulle kunna tro att frågan var utagerad och att det inte skulle finnas något nyhetsvärde i att rapportera om Kamprads förflutna längre. Men så är tydligen inte fallet.

Jag försvarar inte Kamprads ställningstaganden, och jag håller med om att det är märkligt att så sent som 2010 framhålla Per Engdahl som en stor man (oklart om Kamprad menar det på ett personligt eller politiskt plan dock) men det är över 60 år sedan Kamprad var medlem i en nazistisk organisation. Att det fortsatt kan generera spaltmeter så gott som årligen är dock lite märkligt.

Särskilt som vi i Sverige har nu högst levande personer som fortfarande inte har tagit avstånd från att de under 70-talet hyllade Pol Pot (Jan Myrdal). Vi har även kulturpersonligheter i Göteborg som fortfarande bor i kollektiv uppkallade efter kommunistiska terrorister.

Varför döms inte dessa personer efter samma måttstock som Kamprad? Varför skrivs det inte spaltmeter om deras ungdomliga (och även nutida) tveksamheter?

Och varför öppnas inte arkiven över Stasi-svenskarna när vi ändå är där och gräver?

Nyheter: Exp1, Exp2, SvD, DN, DM, AB, F.

I svensk politik så är det inte alltid så lätt att hålla isär de två begreppen stat och samhälle. De används allt som oftast som synonymer till varandra och för vissa debattörer och politiker så är de faktiskt samma sak. Ett exempel är Håkan Juholt som i sitt sommartal i söndags växlade mellan uttrycken utan större problem.

Men kan man verkligen säga att staten och samhället är samma sak? Självklart inte om du frågar mig. Staten är det offentliga myndighetssverige, regeringskansli och departement, landsting och kommuner (det offentliga vore kanske ett bättre samlingsnamn men jag kommer fortsätta att hålla mig till statsbegreppet, jag tror att ni förstår vad jag menar).

Samhället å andra sidan, det är vi.

Individer, familjer, församlingar, föreningar, företag, organisationer. Alla vi tillsammans utgör samhället. Eller civilsamhället som man också brukar säga. Ibland överlappar staten och samhället varandra, men det fortsätter ändå att vara två skilda saker.

Att många har svårt att se skillnad på de tu beror till stor del på politik. Socialdemokratin har under 1900-talet gjort vad den kunnat för att människor ska vara beroende av staten i stället för av samhället (det vill säga av varandra). (S) har medvetet använt sig av det offentliga som ett verktyg för bryta ner traditionella beroendeförhållanden (familj etc), till förmån för en allomfattande statsapparat.

Men vad får det för konsekvenser egentligen? Anonymitet är en bieffekt, för att ta ett exempel. När individer inte längre är beroende av varandra blir de i värsta fall beroende av staten (vilket som sagt var tanken med Socialdemokraternas välfärdslomplex), men eftersom staten är anonym så behöver man inte ta hänsyn till varifrån statens pengar kommer från.

På så sätt undergrävs den samhälleliga solidariteten mellan människor och även ens medmänniskor blir anonyma. Vi såg exempel på det senare i Storbritannien nyligen när ungdomar vandaliserade och stal från människor i deras egna närområden, utan att över huvudtaget bry sig om att det var medmänniskor de handlade mot.

Vill vi att människor faktiskt ska bry sig om varandra i dagens moderna samhälle måste vi därför motverka politik som utökar statens befogenheter på bekostad av civilsamhällets. Det är i samhället som banden mellan människor skapas och det är där vi lär oss att ta hand om varandra. Den som är beroende av staten behöver ingen annan, och bryr sig därför i förlängningen mindre om andra (i värsta fall).

Ömsesidigt beroende är (i allt väsentligt) någonting positivt. Förhållandet stat-individ är emellertid inte ömsesidigt. Det är staten som behöver oss, vi behöver inte staten.

(Jag har för övrigt skrivit om det här tidigare, och Markus Blomberg har svarat. Läs gärna de inläggen också.)

I Sverige finns det få saker som anses så fult som att “moralisera” över andra människors beteende. Att kritisera någon för vad de gör eller hur de agerar är i de flesta fall inte socialt accepterat. Utgångspunkten verkar vara att människor ska få sköta sitt utan inblandning från en krävande omvärld.

Och det är ju egentligen sympatiskt, eller hur? *Live and let live* är väl en ganska trevlig devis? Om jag sköter mitt så sköter du ditt. Problemet är bara, som jag ser, att det här förfarandet endast fungerar åt ett håll i taget.

Om jag har synpunkter på till exempel Pride så ska jag helst hålla dem för mig själv om jag vill bli accepterad i det offentliga samtalet. Om någon eventuell Pridedeltagare har synpunkter på mitt liv (det faktum att jag är gift med en kvinna och därmed upprätthåller den heterosexuella normativiteten till exempel) är det emellertid allt som oftast helt ok att kritisera mig för hur jag lever samt vad jag representerar.

Det verkar således som att det visst är ok att moralisera i Sverige, förutsatt att man gör det utifrån den för tillfället gemensamma offentliga ståndpunkten i en viss fråga. Avviker man från den så är det i gengäld inte accepterat.

För mig är det emellertid självklart att alla ska ha rätt att moralisera. Det betyder nämligen bara att man har en åsikt om något. Och tänk så mycket bättre debattklimatet skulle bli om åsikter, i stället för att förkastas redan från början bara för att de kommer från ett visst håll eller en viss person, faktiskt fick ställas mot varandra i en öppen debatt.

Det betyder inte att alla åsikter är lika bra eller lika rimliga. Men sannolikheten för att det faktiskt ska komma fram blir mycket större om alla möter sina meningsmotståndare med sakliga argument i stället för med okvädningsord (något som så klart gäller åt alla håll).

Vanföreställningen att man inte kan eller får moralisera över andras beteende bör därför läggas på skräphögen. Självklart ska alla kunna kritisera saker de ser hos andra människor, samt kunna ta att kritiseras.

Det betyder inte att det är fritt fram att förtala eller håna. Ett sansat debattklimat är önskvärt i alla lägen och det är faktiskt fullt möjligt att ifrågasätta andra människors val och handlingar utan att bli plump eller otrevlig (och utan att kräva lagstiftning eller regleringen). Det är så vi brukar gå till väga för att ta debatten framåt.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Att vara partiledare i opposition är en sak, att aspirera på att vara oppositionsledare är en annan. Där den förstnämnda innehar ett relativt fritt spelrum att formulera en politik för de “egna” väljarna så måste den sistnämnda vara mer inkluderande i sitt tilltal. Det ställs dessutom helt andra krav på genomtänkt och ekonomiskt förankrad politik på den som sägs leda en opposition.

Håkan Juholt verkar inte ha lärt sig den här skillnaden än. Trots att han leder det största oppositionspartiet, samt hyser drömmar om att ta över statsministerposten efter Fredrik Reinfeldt, så beter han sig som om han var partiledare för vänsterpartiet.

Han utställer löften utan att förklara hur han ska nå målen. Han kräver ekonomiska satsningar utan att berätta hur de ska betalas. Och han tror att det är en förolämpning att kalla en statsminister som fokuserar på budgethållning och ekonomiskt ansvarstagande för “kamrer”. Tydligen helt utan att förstå att det får honom att framstå som Slösa i sammanhanget.

Kanske är det inte så konstigt att Socialdemokraterna har förlorat opinionsmässigt i och med den senaste tidens oroligheter i världen. För de allra flesta så känns det mycket tryggare att rösta på någon som är ekonomiskt ansvarsfull i stället för på någon som är ekonomiskt lättsinnig.

Nyheter: SvD1, SvD2, AB, AB2, SyD, DN1, DN2, Exp.

Bloggar: Lundbäck, Tokmoderaten, Persson, Böhlmark, Bjereld.