Familjepolitiken har de senaste årtiondena nedlusats av direktiv. Och det politiska motståndet mot föräldrars makt över sin vardag och sina barn ser dessvärre ut att hårdna allt mer.

Det skriver Göran Hägglund på SvD Brännpunkt i dag. En verklighetsbeskrivningen som borde vara svår att argumentera emot.

Åsikterna kring värdet av direktiv och pekpinnar går dock isär. Att lagstiftningen ser ut som den gör är dock ett tydligt tecken på att förespråkarna av en regelstyrd familjepolitik har haft företräde.

Avskaffandet av sambeskattningen, subvention av förskola och maxtaxa till densamma har lett till att de flesta föräldrar inte tycker sig se några andra valmöjligheter än att sätta sina barn i förskola när föräldrapenningen tar slut.

En utveckling som har varit helt medveten, från främst socialdemokrater, men även från mer socialliberala politiker. Argumenten för förändringarna har främst handlat om att de är avsedda att göra kvinnor mindre beroende av sina män genom att öka förvärvsfrekvensen i gruppen (barnperspektivet har sällan eller aldrig hörts).

Att förvärvsarbetet bland kvinnor med små barn inte ökat sedan 1980, trots att fler barn än någonsin går i förskolan, hörs dock sällan i debatten.

I stället höjs allt som oftast röster för fler regleringar och fler pekpinnar. Bevekelsegrunderna skiftar men de kan vara allt från jämställdhet till arbetslinje.

Att som Göran Hägglund gör i dag, det vill säga att prata om familjernas rätt att själva bestämma hur de vill utforma sin vardag, hörs tyvärr allt för sällan. Det ska bli spännande att se vad KD:s interna arbetsgrupp för familjepolitiken kommer fram till så småningom.

Nyheter: Exp, D, SvD.

Bloggar: Andersson, Olsson.

I förra veckan skrev jag ett inlägg om Fazers beslut att ändra på förpackningen till det omtyckta godiset Kinapuffar. Anledningen till ändringen var att den stiliserade kines som prydde påsen helt plötsligt ansågs kränkande.

Men se, det tycker visst inte svenska folket.

Någon som är förvånad?

SVT, SVT.

William Petzälls val att hoppa av Sverigedemokraterna för att bli politiskt vilde i riksdagen har öppnat upp en diskussion om riksdagsledamöternas position och roll.

Det står helt klart att partierna inte gillar när personer byter sida eller blir vildar men faktum är att våra riksdagsledamöter sitter på personliga mandat. Partierna har därför inga formella befogenheter att nyttja mot en person som väljer att hoppa av efter att ha blivit invald på deras lista.

Personen kommer troligtvis inte få stå på någon lista eller företräda partiet i några andra sammanhang igen, men det är en annan femma. Riksdagsuppdraget är personligt. Det är bara att förhålla sig till.

Eftersom riksdagens arbete och roll efter antagandet av vår nuvarande grundlag blivit reducerat till att endast fungera som transportkompani är det dock vanligt att folk tror att riksdagsledamöter styrs av partierna.

Förhållandet är dock det omvända. Eller ja, det borde vara det i alla fall. Idealt sett. Men eftersom personvalsinslaget kommer att öka från och med nästa val kanske det kan vara en förändring på gång.

Vi behöver nämligen mer aktiva ledamöter i Sveriges riksdag. Ledamöter som känner att de har något annat än bara partiets stöd (vilket är fallet med merparten av alla nuvarande riksdagsledamöter).

Missförstå mig dock inte. Det ska vara svårt att bli riksdagsledamot. Svårt därför att man faktiskt måste skaffa sig ett förtroende hos de som eventuellt vill rösta på en. Jag är nämligen övertygad om att den representativa demokratin ska handla om just representation.

I en demokrati röstar väljarna på den person som de anser bäst kan företräda deras åsikter i en parlamentarisk församling. Det kräver att väljarna känner till vem man är och vad man står för.

Det kräver också att riksdagsledamöterna inte är för många. Som det är i dag är de 349 stycken varav de allra flesta lever en ganska anonym tillvaro, särskilt i de stora partierna.

Att kapa bort åtminstone 100 stycken skulle göra varje plats mer viktig och därmed mer värd att kämpa för. Rätt kombinerat, helst med ett borttagande av personalsvalsspärrarna, skulle en mindre riksdag verkligen kunna vitalisera den svenska demokratin.

Frågan är om partierna någonsin kommer att gå med på så stora förändringar? Jag tror dock inte att de behöver vara rädda för vad som eventuellt skulle komma att hända.

I USA fungerar partier mer som kampanjorganisationer än som partier i vår mening. Och det fungerar alldeles utmärkt där och har fungerat alldeles utmärkt här i Sverige också en gång i tiden.

En mindre, men ”friare” riksdag skulle därför, tror jag, leda till att församlingen i fråga befolkades av än mer dugliga och förtjänstfulla personer än vad som kanske är fallet i alla lägen i dag.

Vore inte det spännande så säg?

Nyheter: Exp, DN, DN, Exp.

Bloggar: Beelzebjörn.

Om valet står mellan inget jobb och ett jobb med en något lägre lön än genomsnittet så väljer de allra flesta jobbet framför arbetslöshet.

Och en arbetsgivare som väljer mellan två potentiella kandidater väljer troligtvis den med mest arbetslivserfarenhet, förutsatt att lönerna för båda kandidaterna är samma.

Ovanstående exempel är två exempel på varför ungdomsarbetslösheten är högre i Sverige än i andra jämförbara länder. Arbetsmarknaden är, mycket tack vare fackföreningsrörelsens arbete de senaste 40 åren, uppdelad i ett a-lag som redan är inne på arbetsmarknaden och ett b-lag som står utanför.

Den senare kategorin består i stor utsträckning av ungdomar och invandrare som aldrig kommer in eftersom de inte kan konkurrera mot erfarenhet. Expressens ledarsida skriver:

När arbetsgivarna inte får någon ”rabatt” genom att anställa den som är oerfaren och oprövad i stället för den som är meriterad och har bevisat sitt värde, blir den oerfarna naturligtvis mindre attraktiv; han har inga som helst konkurrensfördelar. Dessutom tenderar lågkvalificerade jobb att försvinna när lönetrappan är platt; barnskötare ersätts av förskollärare, sjukvårdsbiträden av undersköterskor. Summa summarum: trösklarna in på arbetsmarknaden, för de oerfarna och på svensk arbetsmarknad oprövade, blir höga som murar.

I dagens Sverige utför civilekonomer arbetsuppgifter som tidigare utfördes av gymnasieekonomer. Gymnasieingenjörer existerar knappt längre och den solidariska lönepolitiken har tvingat industrier på landsbygden i konkurs.

Så vad göra? Eftersom jag inte önskar någon en statlig lönepolitik så måste en förändring komma genom kollektivavtal och förhandlingar mellan arbetsgivare och fackförbund.

Det handlar således, för oss som vill se en förändring, om att argumentera för en mer flexibel arbetsmarknad där personer utan erfarenhet får en möjlighet att konkurrera med något annat är redan befintlig kunskap.

Dessutom argumentera för det på ett sådant sätt att LO-förbunden tar intryck. Just nu jobbar dock åtminstone några av dem med en satsning för att pressa upp lägstalönerna för alla, inklusive nyanställda ungdomar.

Och så undrar de varför ungdomsarbetslösheten är så hög.

Nyheter: Exp, SyD, SVT, SVT, SVT, DN, SvD, SvD.

Bloggar: Cwejman, Cwejman, Lundbäck.

Jens Magnusson, välfärdsekonom på SEB, torde vara en av våra mest flitiga debattörer när det kommer till frågan om den svenska välfärdens framtida finansiering. I dag skriver han på DN-debatt och budskapet är bekant:

För offentliga sektorn finns två vägar att gå: stora skattehöjningar eller att tydliggöra och förbereda ett större privat ansvar för delar av äldreomsorgen, även på finansieringssidan.

Magnusson fortsätter sedan med att konstatera att SKL i en rapport kommit fram till att Sveriges kommuner skulle behöva höja skatten med 13 kronor per hundralapp för att möta de kommande behoven. Något som skulle vara omöjligt i de allra flesta kommuner, till och med i Fagersta.

Men. SKL har faktiskt också, i en annan rapport, visat att kostnaderna i Sveriges kommuner och landsting sedan 1980 ökat mer än vad befolkningsökningen borde ha gett vid handen.

Det borde således finnas ett tredje alternativ att tillgå för landets kommunpolitiker, nämligen kostnadseffektiviseringar. Effektiviseringar i verksamheterna för att tillse att kostnadsökningarna inte fortsätter i samma takt som de gjort hittills.

Det kan handla om schemaläggning, upphandlingsfrågor och ekonomistyrning, men troligtvis handlar det om alltihop, samtidigt.

Under tiden som dessa effektiviseringar görs kan vi diskutera hur blandningen av offentliga och privata pengar ska se ut inom äldreomsorgen framöver. Jag håller nämligen med Magnusson om att blandningen behövs.

Vägen dit måste dock vara en öppen process där frågan om det offentliga åtagandet bör stå i centrum. I ett system med blandade pengar får det inte råda någon tvekan om vad det offentliga betalar och vad den enskilda individen själv får bekosta.

Att gemensamma pengar står för ett grundutbud och att var och en kompletterar med de tjänster de själva efterfrågar borde dock kunna vinna brett gehör i samhället.

Alla är inte stöpta i samma form och vi efterfrågar inte samma saker. Att själv få välja vad man lägger sina pengar på borde därför ses som en självklarhet.

Bloggar: Andersson.

Kampen inom det Republikanska partiet i USA hårdar. Det är bara månader kvar tills partiet ska välja vem som ska ställas mot Obama i nästa års presidentval och som det ser ut nu så kommer valet stå mellan Rick Perry och Mitt Romney.

Det verkar dock som att det fortfarande finns rum för jokrar i leken i och med att Herman Cain vann ett provval i Florida i helgen. Om det kommer räcka enda fram återstår dock att se. Perry och Romney torde vara de mest kända kandidaterna och det talar helt klart för deras kandidaturer.

Jag börjar så smått drömma om att kanske åka över till USA under valet nästa år. Det vore oerhört spännande att få ta del av en sådan process på plats. Och kanske till och med hjälpa till någonstans. I ett presidentval är det ju betydligt enklare att välja var man i så fall skulle hjälpa till.

I valet mellan Republikaner och Demokrater är nämligen valet självklart. Trots att jag är monarkist.

Nedan kan ni se hela senaste presidentkandidatsdebatten. Läs gärna Amerikanska Nyhetsanalysers analys av densamma.

Exp.

Samlingsbloggen och e-magasinet Tradition och Fason lägger ner!

På treårsdagen efter lanseringen väljer nu Dag Elfström och Jacob E:son Söderbaum att stänga igen butiken. Man förstår att bloggen har tagit mycket tid och kraft genom åren och jag har full förståelse för att de kanske inte orkar längre.

Enligt egen uppgift har ca 1150 inlägg publicerats på de här tre åren (varav jag bidragit med en). Jag förutsätter därför att sidan kommer ligger kvar som ett arkiv över verksamheten under överskådlig framtid.

T&F har varit Sveriges största konservativa blogg under den här tiden och det vore tragiskt om alla bidrag till den konservativa idédebatten försvann bara för att sidan inte uppdateras längre.

Jag förutsätter att skribenterna från T&F kommer fortsätta att delta i det offentliga samtalet även framgent. Den konservativa opinionsbildningen i Sverige förlorar dock en viktig röst i och med att T&F försvinner.

Tack för de här åren!

Svensk Tidskrift har med anledning av sitt hundraårsjubileum gjort ett enormt arbete med att digitalisera 100 år av borgerlig idédabatt. Det är nästan så att man inte vet var man ska börja. Hur som helst så kan det inte beskrivas som något annat än en välgärning av stora mått.

Det är bara att gå in och börja leta bland alla texter av Bagge, Hjärne, Söderblom med flera. Mycket nöje!

Till arkivet!

Igår gjorde Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten ett något märkligt utspel. Enligt Arkelsten är äganderätten inte längre absolut utan börsbolagen kommer snart ha, om de inte förändrar sin styrelserepresentation på ”frivillig” väg, lagkrav på sig att göra det.

Den här åsikten stod hon inte för så sent som för ett år sedan så jag hoppas innerligt att det är någon form av testballong som har skickats upp. För att känna av stämningen inför partistämman som äger rum i slutet av oktober, eller nåt.

Det är hur som helst glädjande att se att Jessica Rosencrantz med flera håller ställningarna (på SvD Brännpunkt). Det är min fasta övertygelse att Arkelstens linje är i minoritet inom Moderaterna och att Jessicas linje skulle vinna en eventuell omröstning på en partistämma.

Låt oss hoppas att jag har rätt.

Nyheter: SvD, SvD, SvD, AS, VA, HD, Sk, DI.

Bloggar: Genusnytt, Antonsson, Axess.

Just kommen från Svensk Tidskrifts 100-årsjubileum sitter jag nu på tåget på väg hem. Ett 80-tal personer hade tagit sig till Stockholms stadshus denna regniga och gråmulna kväll. Och det med rätta om ni frågar mig.

Svenskt Tidskrift är en pigg hundraåring som engagerar och berör. Varje fredag uppdateras hemsidan med intressanta och välskrivna alster från både namnkunnig och okänd borgerlighet. Tidskriften är ett måste för alla som är intresserade av den borgerliga debatten av i dag.

Dagen till ära hade en bok (med riksdagsledamot Mats Johansson som redaktör) tryckts upp med hjälp av Timbro. Jag gissar att boken, som är en antologi, kommer kunna beställas via Timbro.

Vi som var där fick dock var sitt exemplar.