I dag börjar Tokmoderaten blogga här på Nyheter24. Jag säger så klart välkommen, och önskar honom lycka till!

Karl XII hade hundratusen man.
Karl XII hade hundratusen man.
Karl XII hade hundratusen man.
När han tågade långsamt fram i makadam!

RFSU, detta privata företag som ibland så lätt, så lätt kan misstas för att vara ett myndighetsliknande organ, har nyligen nått nya oanade höjder i sin iver att upplysa Sveriges invånare om saker de inte visste att de behövde veta.

”Barns sexualitet – en vägledning kring barns beteende” är en informationsskrift som riktar sig till föräldrar och skolpersonal som vill ha tips och råd kring hur man pratar om sex och sexualitet med barn.

Och vi pratar inte om stora tonårsbarn här. Nej då, skriften ska vara ett ”stöd till föräldrar, förskolepersonal (min kursivering), lärare och andra som med jämna mellanrum behöver prata med barn om sexualitet”.

Osmakligt är bara förnamnet.

Nyheter: VI.

Vi befäster vår mittenposition i svensk politik. Vi är vare sig höger eller vänster – Jimmie Åkesson

Trots ovanstående anspråk från Sverigedemokraternas partiledare har partiet i fråga under helgen som gått röstat igenom ett nytt principprogram där det står att partiet ska vara ”socialkonservativt på nationalistisk grund”.

Bakgrunden säger man (inom partiet) är att partiets politik hela tiden har varit socialkonservativ, men att man inte har satt ord på det. Nu, för att bredda partiet och locka nya väljare, väljer man dock att sätta den förmenta nygamla ideologin på pränt.

Huruvida det kommer lyckas låter jag vara osagt. I mina ögon är inte partiet socialkonservativt. Termen är dessutom långt ifrån självklar i svensk politik eftersom vi aldrig tidigare har haft ett parti som kallat sig det. Traditionellt socialkonservativa partier som tyska CDU torde hur som helst ha lite gemensamt med Sverigedemokraterna.

Att säga att man värnar den svenska folkhemstanken, först formulerad av Rudolf Kjellén, räcker liksom inte för att man ska kunna kalla sig socialkonservativ (särskilt som det går att diskutera huruvida Kjellén verkligen var det för egen del). Särskilt inte när den ekonomiska politik som man driver och föreslår i allt väsentligt är socialdemokratisk.

Det verkar som att Sverigedemokraterna glömmer bort att det 50-talets folkhem de drömmer sig tillbaka till hade en helt annan typ av välfärd än den vi har i dag. 1950 låg skattetrycket fortfarande på ca 20 procent i Sverige och Socialdemokraterna hade precis påbörjat sitt reformarbete för att bygga ut den svenska ”generella” välfärden.

Jag uppfattar dock Sverigedemokraternas ekonomiska politik som att de vill bevara, och i vissa delar, bygga ut den nuvarande välfärdsstaten. Det vill säga Socialdemokraternas efterkrigstidsskapelse. En skapelse som torde ha lite med den typ av samhälle som merparten av alla uttalat socialkonservativa säger sig vilja ha.

Sverigedemokraternas folkhemstanke verkar i stället främst handla om en föreställning om ett mer homogent Sverige. Om en tid innan ”massinvandring” och globalisering. Det är därmed inte en ekonomisk vision. I alla fall inte en socialkonservativ sådan.

Så jag säger det igen. Ett parti blir inte socialkonservativt bara för att det försöker kombinera värdekonservatism med socialism. Det blir i stället en version av det som i Storbritannien kallas för Blue Labour. Och där tror jag absolut att det finns mark att vinna för Sverigedemokraterna.

Det har dock ingenting med socialkonservatism att göra.

Nyheter: DN, DN, SvD, SvD, SvD, R&D, SyD, FB, VLT, D.

Bloggar: Olsson, Olsson, Magnusson, Johanson Heinö, Bjereld, Persson.

Nu är det snart dags för första adventsgudtjänst. Något av årets höjdpunkt eftersom man då får sjunga psalm 108 – Gå, Sion, din konung att möta.

Gott nytt kyrkoår på er!

Men i Sverige ökar idag beroendet. Det fria valet minskas. Äldre blir beroende av sina barn för att få en värdig ålderdom. Barn blir beroende av sina föräldrar för att få en ordentlig utbildning. På punkt efter punkt får människor söka egna lösningar där politiken har avsagt sig ansvaret. – Håkan Juholt

I Håkan Juholts värld är tydligen det värsta som kan hända en människa att den blir beroende av sin familj. Och åtgärden för att motverka ett sådant beroende stavas mer politik.

Det här med valfrihet och egenmakt är uppenbarligen ingen stor grej för Juholt.

SvD.

Sverigedemokraterna verkar just nu göra sitt första försök till politisk triangulering. Inför helgens partikongress diskuteras nämligen en potentiell förändring i partiets handlingsprogram.

Förändringen går ut på att byta ut den tidigare beskrivningen av partiet som enbart nationalistiskt till förmån för en skrivelse om partiet som socialkonservativt på nationell grund (hittar inte den exakta formuleringen).

I dagens DN konstaterar Jimmie Åkesson att det hela är ett försök att bredda partiet för att fånga upp missnöjda väljare från andra partier. Primärt verkar moderatväljare vara av störst intresse för Åkesson.

Men exakt vad i Sverigedemokraternas politik är det som gör dem socialkonservativa egentligen? Ja, väldigt lite skulle jag säga. Och inte heller Åkesson verkar ha tänkt igenom det eftersom det knappast är socialkonservatism som han beskriver i i DN-intervjun.

Snarare är det strukturkonservatismen som lyser igenom. Inte en ideologiskt grundad konservatism således, utan endast ett krampaktigt kramande av en svunnen tid.

Ett kramande som Åkesson dessutom i allt väsentligt har gemensamt med delar av arbetarrörelsen (med Juholt i spetsen).

Men eftersom det inte är det nuvarande Sverige som man vill bevara (utan en 50-talsvariant) så kanske det vore bättre att prata om en historisk strukturkonservatism kanske? Åkesson har i alla fall väldigt lite med Otto von Bismarck att göra.

Och man blir inte socialkonservativ bara för att man kombinerar några värdefrågor med socialdemokratisk omfördelningspolitik från 50-talet.

Nyheter: AB, AB, SyD, DN, SMP, Exp.

Bloggar: Socialkonservativ, T&F.

För de flesta framstår allemansrätten som en urgammal hävd. En kvarleva från en annan tid som fortfarande reglerar hur vi som privatpersoner får lov att röra oss i skog och mark.

Faktum är dock att allemansrätten är en relativt ny företeelse. En företeelse som, trots att den är inskriven i grundlagen, formellt inte är lag. Naturvårdsverket skriver:

”Allemansrätten är inskriven i en av Sveriges fyra grundlagar (2 kap. 15 § regeringsformen). Men allemansrätten är ingen lag och det finns heller ingen lag som exakt definierar den. Däremot omges allemansrätten av lagar som sätter gränser för vad som är tillåtet.”

De lagar som ”sätter gränser för vad som är tillåtet” är bland annat Miljöbalken. Men trots att Naturvårdsverket skriver att allemansrätten i grunden gäller ”för enskilda individer och inte grupper” så har man ändå inte lyckats presentera en utredning som på ett tillfredsställande sätt tar den enskilda äganderätten i beaktande.

Allemansrätten är nämligen till sin rättsliga natur ett intrång i äganderätten. För trots att allemansrätten formellt sätt endast gäller enskilda individer, och att Miljöbalken reglerar frågor om skador på skog och mark, så finns det i princip ingenting som hindrar kommersiella intressen från att nyttja/utnyttja andras mark för egna ändamål.

Frågan har främst handlat om att bärplockningsföretag och liknande verksamheter organiserat går ut på andras mark utan lov och utan att betala ersättning till markägaren. Ett agerande som Naturvårdsverket helt enkelt inte verkar vilja göra någonting åt.

Något som med rätta upprör LRF. För även om Miljöbalken och skadeståndslagstiftning reglerar ersättning vid skada på mark så förtar det inte det faktum att allemansrätten inskränker äganderätten (vilket jag skrivit mer utförligt om tidigare här, här och här).

Nyheter: DN, SJ, Land, Land, SR, GP, UNT, HD, MU.

Med tanke på gårdagens inlägg så kändes det lite passande att på Demoskops hemsida hitta en analys av svenskarnas vilja att minska den offentliga sektorn.

Tydligen är det så att denna vilja (att minska den offentliga sektorn vill säga) har minskat drastiskt sedan 1990. Från 55 procent av befolkningen till 27 procent. En omvälvande minskning i sig, men mest förvånande är att nivån är så stabil över tid.

Dagens procentnivå har i princip legat still sedan 1996. Det stora tappet skedde således mellan 1990 och 1996. Sedan dess har en ungefärligt lila stor andel av befolkningen önskat en minskning av den offentliga sektorn.

Något som får mig att konstatera att opinionen i fråga har varit näst intill okänslig för den ekonomiska konjunkturen. 1990 hade troligtvis den borgerliga opinionsbildningen lyckats förmedla bilden av en svällande statsapparat som inte först och främst arbetade för folkets fromma.

Sen kom 90-talskrisen med efterföljande oro. Något som troligtvis förklarar nedgången i opinionen. Frågan blir därför varför inte den skeptiska andelen ökade i takt med att ekonomin vände uppåt igen?

Beror det på en framgångsrik Socialdemokrati? Eller kanske på en misslyckad borgerlig opinionsbildning? För faktum kvarstår; i Sverige lever vi med en offentlig sektor som torde sakna motstycke. 32-33 procent av befolkningen arbetar inom denna sektor, en siffra som varit tämligen konstant de senaste 20 åren.

Så mina frågeställningar från i går kvarstår. I alla högsta grad får man väl till och med säga. Vad ska det offentliga åtagandet egentligen vara?

Vi som anser att det kan, och bör, vara mindre omfattande än i dag har ett hårt opinionsbildande arbete framför oss. I alla fall om vi vill upp i samma opinionssiffror (för en minskning av den offentliga sektorn) som 1990.

I dag gratulerar vi föresten Spanien och Partido Popular som vann en jordskredsseger i gårdagens val!

Den kris för kapitalismen som allt fler socialister tycker sig se verkar inte hindra människor i Europa från att rösta höger.

Konstigt det där. När historiematerialismen inte går i den riktning man tror att den ska gå.

Nyheter: Exp, Exp, AB, DN, SvD, SvD.

Bloggar: Bildt, Hökmark, Levander.