Sverigedemokraterna verkar just nu göra sitt första försök till politisk triangulering. Inför helgens partikongress diskuteras nämligen en potentiell förändring i partiets handlingsprogram.

Förändringen går ut på att byta ut den tidigare beskrivningen av partiet som enbart nationalistiskt till förmån för en skrivelse om partiet som socialkonservativt på nationell grund (hittar inte den exakta formuleringen).

I dagens DN konstaterar Jimmie Åkesson att det hela är ett försök att bredda partiet för att fånga upp missnöjda väljare från andra partier. Primärt verkar moderatväljare vara av störst intresse för Åkesson.

Men exakt vad i Sverigedemokraternas politik är det som gör dem socialkonservativa egentligen? Ja, väldigt lite skulle jag säga. Och inte heller Åkesson verkar ha tänkt igenom det eftersom det knappast är socialkonservatism som han beskriver i i DN-intervjun.

Snarare är det strukturkonservatismen som lyser igenom. Inte en ideologiskt grundad konservatism således, utan endast ett krampaktigt kramande av en svunnen tid.

Ett kramande som Åkesson dessutom i allt väsentligt har gemensamt med delar av arbetarrörelsen (med Juholt i spetsen).

Men eftersom det inte är det nuvarande Sverige som man vill bevara (utan en 50-talsvariant) så kanske det vore bättre att prata om en historisk strukturkonservatism kanske? Åkesson har i alla fall väldigt lite med Otto von Bismarck att göra.

Och man blir inte socialkonservativ bara för att man kombinerar några värdefrågor med socialdemokratisk omfördelningspolitik från 50-talet.

Nyheter: AB, AB, SyD, DN, SMP, Exp.

Bloggar: Socialkonservativ, T&F.