Nyheter24

tors 28 aug 2014

TIPSA OSS!

Individens ansvar tar aldrig slut

Individens eget ansvar för sig själv och sitt liv är en ofta debatterad fråga, åtminstone i den svenska debatten. Allt som oftast sker dock debatten på en delvis annan planhalva. Företrädesvis genom att någon tycker sig se ett problem i samhället och som lösning föreslår någon form av förbud/reglering/inskränkning.

Ovanstående verkar för många framstå som den enkla vägen ut från vad som oftast är komplicerade problem. Förbudslinjen gör dessutom att man slipper prata om själva problemet (som man tycker sig se kanske ska tilläggas). I stället framstår man direkt som handlingskraftig. I alla fall i medias ögon. En media som letar enkla frågor och enkla lösningar.

Men var tar egentligen mitt eget ansvar slut, och när tar någon annans vid? Förutsatt att vi pratar om sådant som vi mer eller mindre enkelt kan påverka på egen hand (mat- dryckes- konsumtionsvanor etc) så skulle jag säga att det egna ansvaret aldrig tar slut.

Människan är dock en bräcklig skapelse och de flesta har varit med om att göra något som man egentligen vet är mer eller mindre skadligt. Det betyder dock inte, vilket många verkar vilja hävda, att vårt eget ansvar upphör. Framför allt är människan i väldigt liten utsträckning i behov av lagstiftning som “skyddar” oss från oss själva.

För trots vår bräckliga och lättfotade natur så har vi också förmågan att motstå lockelser och begär. Det kräver dock att vi vill det och att vi har den moraliska förmågan att skilja mellan bra och mindre bra. För oavsett hur välvilligt inställd ens omgivning är så är det till sist endast jag själv som kan ta beslut som rör mig och mitt liv. Det kan aldrig någon annan göra åt mig.

Vägen framåt för KD

Nu är helgens drabbning inom KD avslutad för den här gången. Sist kvar i krutröken står Göran Hägglund som med 198 röster mot 88 vann över Mats Odell. En tydlig men inte överväldigande seger. Räknat i procent så blir det ungefär 70-30.

Det torde dock stå klart att partiet verkligen vill ha Hägglund som partiledare, oavsett hur det lät innan helgen. Det faktum att Ebba Busch inte var långt ifrån att vinna över Maria Larsson i kampen om förste vice ordförandeposten tycker jag dessutom pekar på att det som vid första anblick framstår som motstridiga viljor faktiskt kan enas inom partiet.

Hägglund kommer nu behöva lyssna på sitt parti i större utsträckning samt bli mer tydlig och stringent i sina uttalanden. Att slänga ut Bengt Germundsson ur partiets verkställande utskott var dock inte ett uttryck av en inlyssnande inställning men vi får se vad det leder till i förlängningen.

Hur som helst så verkar både Hägglund och Odell ense om att gå framåt tillsammans och lägga gammalt groll bakom sig. Något som Kristdemokraterna verkligen behöver.

Jag tillhör dem som anser att Kristdemokraterna behövs i svensk politik och det vore förödande om partiet skulle falla sönder i inre konvulsioner.

Så nu är det upp till bevis, både för Hägglund och alla de som stod bakom Odell. Jag hoppas att ni kan samsas och gå framåt tillsammans som ett parti. Svensk politik behöver det, och alliansen behöver det.

Nyheter: DN, DN, DN, DN, GP, GP, Exp, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Bloggar: Utbult, Mikael Andersson.

Hägglunds framtid på spel

Efter ett par veckor av tämligen ensidig rapportering om Socialdemokraternas inre och yttre förehavanden så kommer nu pressens intresse att riktas Kristdemokraternas Riksting.

Göran Hägglunds partiordförandeskap är utmanat av Mats Odell och vägen hit har kantats av starka känslor och tyvärr även av mindre smickrande påhopp.

Partiets olika falanger vill olika saker och Hägglunds utmanare står egentligen för olika linjer men de samsas ändå i kravet på partiledarens avgång.

En möjligt enande kraft dök dock upp i går, i form av Alf Svensson på DN-debatt. I en redogörelse för Europas kristdemokratiska arv manade han till enhet och tydlighet.

Jag har skrivit om KD:s inre liv tidigare (t.ex. här och här) och jag förstår fortfarande inte dem som vill byta ut Hägglund. Oavsett hans emellanåt svajiga linje så går det inte att komma ifrån att han är omtyckt och uppskattad långt utanför det egna partiet.

Hans antagonister borde därför försöka förändra partiet internt och hjälpa sin partiordförande på traven i stället för att försöka avsätta honom. Jag tror nämligen att det är fullt möjligt att ena partiets olika falanger och göra om det till en tydlig politik som Hägglund kan föra fram.

För det behövs dock stöd. I morgondagens omröstning måste därför Hägglund få ett starkt mandat så att han slipper lämna helgen bakom sig med ett skadeskjutet ledarskap. Det vore förödande och troligtvis något som kan sänka honom på sikt.

Min förhoppning är därför att partiets funktionärer nu åker till Rikstinget med Alf Svenssons förmanade ord (om enhet och att sätta partiet först) i bakhuvudet. Det behöver både Hägglund och hans parti. Och i förlängningen även Alliansen.

Nyheter: DN, DN, DN, D, DB, GP, HD, SvD, SyD, VI, SR.

Bloggar: Böhlmark, Schlaug.

Progressivt med progressivitet?

Jag tror också, precis som LO-ekonomerna på DN-debatt, att ett land mår bra av ett hyfsat enhetligt och lättförståeligt skattesystem. Ju fler specialregler, desto sämre blir överblickbarheten, och därmed i förlängningen också acceptansen för systemet i fråga.

Det kan således absolut finnas en vits med en bred överenskommelse i Riksdagen kring förutsättningarna för Sveriges skatteuppbörd. Jag tror dock inte att LO-ekonomernas förslag kommer ligga med i förhandlingsdelegationens underlag till diskussioner.

Bland annat för att de vill återinföra fastighetsskatten. En skattebas som de menar är stabil och därmed bör utnyttjas. Att den slog fel, och dessutom inte sa någonting om fastighetsägarens faktiska “förmögenhet” eller förmåga att betala (utan endast baserades på ett fiktivt värde) verkar de ha glömt bort.

Att LO:s ekonomer även vill införa än mer progressivitet i det svenska skattesystemet (som redan är fullt av det) genom att återinföra arvs- och gåvoskatten kommer förhoppningsvis inte heller tas upp i diskussionerna kring en ny eventuell skatteöversyn.

Det rättviseargument de för fram (utan att definiera vad rättvisan består i) haltar dock. Omfördelning är till att börja med inte samma sak som rättvisa.

För det andra är det i ett enhetligt skattesystemet rimligt att man skattar för inkomster som man själv har bidragit till att tjäna in (jämför med att man i dagsläget betalar skatt på vinster från tävlingar där man aktivt deltagit, typ frågesportsprogram, men inte på trissvinster som bara baseras på slump och tur).

Arv och gåvor torde i ett rimligt skattesystem falla under den senare kategorin. Om jag inte minns fel var det dessutom Socialdemokraterna som avskaffade arvs- och gåvoskatten.

Att ställa krav på miniminivåer för bolagsskatterna i EU:s länder känns inte heller helt genomtänkt, även om de slänger in en brasklapp om att skatteintäkterna ska stanna i respektive land. Att över huvudtaget öppna för gemensamma regler på EU-nivå torde vara att befinna sig på ett sluttande plan.

Jag tror hur som helst att det är positivt att det förs en debatt kring vårt skattesystem. Allt fler börjar dessutom snegla mot den överenskommelse som gjordes för 20 år sedan och fråga sig om det inte är dags igen. Och det kan det nog vara. Hur den ska se ut återstår dock att se. LO-ekonomerna får nog emellertid se över sina förslag en gång till.

Nyheter: SvD.

Bloggar: Böhlmark, Andersson.

Kulturvänstern som inte fanns

Kulturvänster. Smaka på ordet. De flesta har en föreställning om vilka som avses om man säger det. Många kan till och med nämna någon som man tycker tillhör gruppen.

Ingen verkar dock vilja tillhöra kulturvänstern. Alla fäktar med armarna så fort den kommer på tal.

“Jag önskar att jag hade en kulturvänster att frigöra mig från, revoltera mot” skriver Alakoski i Aftonbladet.

“Jag förnekar inte att det finns människor med stor makt som har hjärtat till vänster. Jag kan bara inte se exakt var deras dominans märks, eller var den förändrar livet för folk i allmänhet” skriver Malin Ullgren i DN.

Makten finns alltid någon annanstans. Aldrig där “vi” är verkar de hävda. Som om deras plattformar inget är värda. Trots att de båda skriver i Sveriges största tidningar.

Det är ungefär samma förhållningssätt som Socialdemokraterna alltid har haft. Trots långvarigt maktinnehav har makten, på något mystiskt sätt, alltid varit utom räckhåll.

Trots mångårig prenumeration till riksdagsplatser och statsrådsposter har företrädare inom socialdemokratin ändå refererat till sig själva som “arbetargrabbar” etc.

Juholt är bara en i mängden av socialdemokratiska företrädare som vägrar se sig själva som tillhörandes den makt de säger sig kritisera.

Om förhållningssättet beror på mindervärdeskomplex eller att man helt enkelt är oförmögen att se sin roll låter jag vara osagt.

Klart är i alla fall att ingen verkar vilja tillhöra kulturvänstern. Trots att det är deras pjäser som spelas på teatrarna, deras installationer som visas i konsthallarna och deras texter som publiceras på kultursidorna.

Axess, Axess, DN.

Sossarnas Rick Perry

Ja, vad ska man säga? Kaos och kalabalik är väl bara förnamnet.

Socialdemokraterna står åter utan partiordförande och statsministerkandidat och läget måste kännas minst sagt uppgivet för många.

Och trots att Juholt faktiskt tar på sig någon form av eget ansvar i hans intervju med Östran (SvDDNExp) så kan jag inte låta bli att känna att han faktiskt inte förstår varför väljarna inte har förtroende för honom.

Jag hoppas därför att Juholt, och alla som försöker hävda att det är medias fel att han tvingas avgå, läser Hanne Kjöllers ledare i dag.

Att Juholt är opassande som ledare för ett parti, och än mindre för ett land, torde vara uppenbart för de flesta. De som inte ser det förringar vikten av personligt ansvar och ledarskap.

För att förhindra liknande problem framöver kanske Socialdemokraterna borde ta efter det amerikanska primärvalssystemet, vilket Roland Poirier Martinsson föreslagit.

Hade man gjort det när man hade tid hade man nämligen upptäckt att Juholt var Socialdemokraternas svar på Republikanernas Rick Perry. Det vill säga han som säger “oops” i talarstolen för att han inte minns sina egna politiska förslag. I en sådan process hade Juholt aldrig klarat sig.

Och jag förstår att man tycker att man har ont om tid nu, man att likt SSU hävda att det inte finns tid för en öppen process känns mer än lovligt dumt. Ungefär som att man vill försätta sig i samma situation igen. Vilket jag ändå förutsätter att man faktiskt inte vill.

Hur vägen framåt ser ut får vi nog inte veta förrän på fredag då partistyrelsen ska sammanträda. Räkna dock med att tidningarna kommer fyllas av spekulationer hela veckan fram till dess.

Uppdatering 09:17

Enligt media kommer det komma besked om vägen framåt redan i dag.

Uppdatering 16:30

Nu verkar det igen som att besked om framtiden inte kommer förrän i slutet av veckan.

Birro vs. Rosén

Här om dagen skrev Marcus Birro en krönika i tidningen Dagen. Den visade sig sedan bli den mesta lästa artikeln i tidningens webhistoria. Många har blivit upprörda, andra har uttryckt tacksamhet över Birros tydlighet.

Nyheter24 har dock gått i taket. Särskilt Eric Rosén. Det verkar främst vara Birros mening “Gud är inte en lesbisk kvinna som lagar mat i himlen. Gud är inte en bög i läderbyxor. Gud är en dömande Gud. Han är en mullrande kraft” som upprört Rosén mest.

Att meningen med största sannolikhet ska ses som en gliring till Jonas Gardell och hans uttalande i TV-programmet Åh, Herregud! (0:29 in i klippet) verkar gå honom helt förbi.

Det är således förvanskningen av Gudsbilden som Birro riktar in sig på. Inte homosexuella som Rosén verkar tro.

Nyheter: Exp, AB, Skånskan.

Bloggar: Josef Gustafsson, Stefan Swärd.

Karantän till vilken nytta

Behövs det karantänsregler för statsråd, statssekreterare och generaldirektörer? Troligtvis inte.

Behövs det sunt förnuft när före detta statsråd, statssekreterare och generaldirektörer söker nya jobb? Absolut.

För de allra flesta går övergången mellan politik och näringsliv, och vice versa, utan problem. Det är naturligt att byta mellan sfärerna och det borde om något vara ett förfarande som uppmuntras, inte regleras.

För vem bestämmer vad som är en olämplig övergång? Eller ska alla före detta statsråd, statssekreterare och generaldirektörer sättas i karantän efter uträttat förvärv, oavsett efterkommande yrkesval?

Nåt som inte heller tas upp i debattartikeln är vem som ska betala för karantänen. För om man instiftar ett regelverk som säger att vissa personer inte får jobba när deras tjänst upphör, ja då måste någon rimligtvis också betala för att dessa personer inte arbetar.

Och vi vet alla hur populärt det är med fallskärmar i det här landet.

Gemene man torde inte bry sig nämnvärt om vem som tar jobb var. Och så länge man är öppen med sitt byte så tror jag att vare sig förtroende eller öppenhet tar skada av att människor går in och ut ur politiken.

Ett levande land

59 procent av Sveriges befolkning bor i Sveriges 50 största städer. En siffra som knappast kommer att minska framöver. Som DN visar i ett stort reportage i dag är det i stället fler av landets kommuner som minskar än ökar i befolkningsantal. De stora vinnarna är kranskommuner till våra allra största städer.

Att människor flyttar är emellertid ingenting nytt, det har vi gjort i alla tider. Under de senaste århundradena har flyttlassen gått från landsbygd till småstad och från småstad till storstad.

Den industriella revolutionen var katalysatorn men i dag handlar det främst om utvecklingsmöjligheter och arbetstillfällen (vilket kanske inte är så annorlunda mot 250 år sedan när man tänker på det).

Takten accelererar dock och allt fler kommuner får problem med både försörjningsbörda och rekrytering.

Men är det här egentligen ett problem?

Ja, om folk flyttar utan att egentligen vilja det så är det självklart ett problem på det personliga planet. Men på det samhälleliga planet? Nej, det skulle jag inte säga att det är.

Vissa konservativa förfäktar idén att urbanisering är ett hot mot de ideal som man värnar, men det tycker jag är att hysa ett allt för lågt förtroende för individens förmåga att analysera samhället även i en urban miljö. Vad som är en rimlig analys förändras ju inte bara för att du bor i en hyreslägenhet i stan i stället för i ett hus på landet.

Så just det ser jag inte som något större hot. Då är det faktum att Socialdemokraterna och LO genom sin solidariska lönepolitik gjort det svårare och svårare att bedriva affärsverksamhet på landsbygden ett större problem. Ja, inte för konservativa värden då utan för landsbygdens eventuella överlevnad.

Om lägre omkostnader på landsbygden inte tillåts få genomslag på till exempel lönekostnader så kommer det bli svårt att driva mindre företag inom till exempel tillverkningsindustri. Något som historien också har visat.

Socialdemokraterna visste att ovanstående skulle ske men i stället för att leva med konsekvenserna av sin strukturomvandling (företagsnedläggningar, utflyttning etc.) valde man att hålla kommuner på nedgång under armarna med hjälp det kommunala utjämningssystemet, arbetsmarknadsåtgärder och olika former av regionala stödprogram. Vilket på sin höjd har förlängt lidandet.

Sossarna trodde dessutom att strukturomvandlingen skulle leda till att fler sökte sig till högre utbildning och mer kvalificerade yrken. Vilket det i viss mån har gjort men det är företrädesvis kvinnor som lämnar kommuner på nedgång.

Problemet är att alla inte vill vara med om den utvecklingen. Och för dem gör svenska skatteregler det svårt att stanna kvar i mindre orter och driva företag med minde kvalificerad arbetskraft.

Turism, hushållsnära tjänster och andra personalintensiva branscher är svåra att driva i ett klimat med osäkert kundunderlag samt höga skatter och arbetsgivaravgifter.

Så vad göra, om vi vill att landsbygden ska leva vill säga? Mer av samma som hittills verkar vara en dålig idé. Så varför inte prova något nytt?

Vad sägs om att sänka löneskatterna (både för arbetstagare och arbetsgivare) samt låta individuella förhandlingar avgöra vad som är rimliga lönekostnader (i stället för att låta centrala avtal bestämma det).

Visst; då kommer en industriarbetare i Södertälje kanske tjäna mer än en industriarbetare i Åsele, men i gengäld så kanske landsbygden på sikt kan få möjlighet att stå på egna ben i stället. Något som i förlängningen förhoppningsvis kan leda till att det kommunala utjämningssystemet kan avskaffas.

Kanske behöver man slå ihop fler kommuner. Kanske måste man acceptera att visa kommuner helt enkelt inte kommer att överleva (på grund av att människor helt enkelt inte vill bo där).

Att fortsätta som vi gjort torde dock bara förlänga pinan i vad som i vissa fall är ett oundvikligt slut.

Bloggar: Kons. förb.

Ett eftersträvansvärt medborgarskap

Bara för att faktiskt kommentera det så kommer här ett kort inlägg om gårdagens utspel från minister Ullenhag.

Som jag ser det så är det självklart att ett medborgarskap ska vara någonting eftersträvansvärt och eftertraktat för den som kommer till ett nytt land. Det bör även vara kopplat till ett visst mått av språklig och kulturell kunskap.

Det ska därför bli mycket spännande att se vad Gunnar Strömmer kommer fram till i sin utredning. Jag tycker att Ullenhags ansats känns rimlig och avvägd och Strömmer är en mycket kompetent person som jag hyser stort förtroende för.