Efter ett par veckor av tämligen ensidig rapportering om Socialdemokraternas inre och yttre förehavanden så kommer nu pressens intresse att riktas Kristdemokraternas Riksting.
Göran Hägglunds partiordförandeskap är utmanat av Mats Odell och vägen hit har kantats av starka känslor och tyvärr även av mindre smickrande påhopp.
Partiets olika falanger vill olika saker och Hägglunds utmanare står egentligen för olika linjer men de samsas ändå i kravet på partiledarens avgång.
En möjligt enande kraft dök dock upp i går, i form av Alf Svensson på DN-debatt. I en redogörelse för Europas kristdemokratiska arv manade han till enhet och tydlighet.
Jag har skrivit om KD:s inre liv tidigare (t.ex. här och här) och jag förstår fortfarande inte dem som vill byta ut Hägglund. Oavsett hans emellanåt svajiga linje så går det inte att komma ifrån att han är omtyckt och uppskattad långt utanför det egna partiet.
Hans antagonister borde därför försöka förändra partiet internt och hjälpa sin partiordförande på traven i stället för att försöka avsätta honom. Jag tror nämligen att det är fullt möjligt att ena partiets olika falanger och göra om det till en tydlig politik som Hägglund kan föra fram.
För det behövs dock stöd. I morgondagens omröstning måste därför Hägglund få ett starkt mandat så att han slipper lämna helgen bakom sig med ett skadeskjutet ledarskap. Det vore förödande och troligtvis något som kan sänka honom på sikt.
Min förhoppning är därför att partiets funktionärer nu åker till Rikstinget med Alf Svenssons förmanade ord (om enhet och att sätta partiet först) i bakhuvudet. Det behöver både Hägglund och hans parti. Och i förlängningen även Alliansen.
