Kampen om makten inom LO går in på upploppet. I slutet av maj samlas förbundets kongress för att välja ny ordförande och en av kandidaterna till posten presenterar i dag sin vision för det framtida LO.

Visionen i fråga får främst sägas bestå av gammal skåpmat i sammanhanget men en passage i texten gjorde mig lite förvånad när jag läste den, nämligen följande:

“När våra medlemmars villkor försämras kan vi inte bara överlåta åt det socialdemokratiska partiet att utveckla en bättre politik för framtiden. Facklig politisk samverkan är ett gemensamt ansvar.”

Någonstans trodde jag faktiskt att LO:s ledning hade förstått att medlemmarna inte primärt efterfrågar socialdemokratisk partipolitik, utan ett förbund som arbetar för medlemmarnas (och framtida medlemmars) intressen. Diskrepansen mellan ledande LO-företrädare och “vanliga” medlemmar ter sig därför som allt större.

Att ledningen inte heller är särskilt intresserad av att lösa de problem som finns på svensk arbetsmarknad visar dessutom KDU:s ordförande Aron Modig i en brännpunktartikel i dag.

Man jobbar hårt för de som redan befinner sig på arbetsmarknaden men man verkar inte särskilt intresserad av att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt för dem som står utanför.

Och så länge som LO hänger kvar vid det parti som de en gång grundade, men som medlemmarna står allt längre ifrån, så tror jag att de kommer få vänja sig vid sjunkande intresse och medlemsantal. Men om det är det de vill så…

Ibrahim Baylan, mannen som under sin tid som utbildningsminister inte genomförde några minnesvärda reformer, visar i dag på DN-debatt att han tydligen inte lärde sig något under sin tid på taburetten heller.

Baylan presenterar på debattplats åtta punkter som sägs vara grunderna till en ny skolpolitik för Socialdemokraterna. Om den är särskilt ny låter jag dock vara osagt. För mig framstår den främst som gammal skåpmat.

Jag tänkte dock fokusera på två av de punkter som Baylan tar upp. Två punkter som är motstridiga men som Baylan ändå har med som likvärdiga utgångspunkter. Det handlar om punkterna 7 och 2.

I punkt 7 skriver Baylan att skolan måste ha höga positiva förväntningar på alla elever, vilket ju är en högst rimlig utgångspunkt. Problemet när Baylan säger det är att han redan i punkt 2 har visat att han för egen del inte har särskilt höga positiva förväntningar på alla elever.

Baylan vill nämligen tvinga kommuner att omfördela pengar “efter elevernas behov”. Vad som är elevernas behov uttalas dock inte men eftersom punkten handlar om socioekonomiska faktorer så kan man ändå gissa sig till vad Baylan vill.

Socialdemokraterna, och vänstern i övrigt, verkar nämligen leva med en föreställning om att alla elever faktiskt inte är lika kapabla, eller åtminstone inte har samma möjligheter till att tillskansa sig kunskap.

Om du råkar vara invandrare, eller barn till invandrare (eller om dina föräldrar är arbetslösa), så räknar inte Baylan med att du kan prestera på samma sätt som andra elever. Därmed är du också i extra behov av stöd.

I min värld är inte det samma sak som att ha “höga positiva förväntningar” på alla elever.

En samhälle präglat av valfrihet låter människor, i största möjliga mån, själva välja hur de lägger upp sin vardag, vilket arbete de går till, vilket äldreboende de ska bo på och så vidare. I Sverige har vi nu kommit så pass långt att man inom merparten av livets skiftningar kan välja det som passar bäst för den egna individen.

Det finns dock ett område där valfriheten är kraftigt beskuren i Sverige, nämligen skolområdet. Inte så att du inte kan välja skola. Det kan du i de flesta av landets kommuner. Däremot kan du inte välja bort den standardiserade skolan och själv utbilda ditt barn om du anser att det passar bättre för dig och ditt barn. I stället stadgar skolplikten att alla barn måste vara i skolan, oavsett om det passar dem eller inte.

Jag har skrivit om den här frågan tidigare (här och här) och i dag gör Roland Poirier Martinsson (RPM) det i sin kolumn i Svenskan.

RPM berättar om en av flera familjer som har känt sig tvingade att flytta till Åland för att kunna leva ett liv som passar dem. Så låsta är vi alltså i vår syn på skolan i Sverige. Vi har skapat ett system som gör att människor känner sig manade att lämna landet om de inte passar in i mallen.

Och det nuvarande systemet försvaras allra ivrigast av personer som i övrigt kallar sig för liberala. I synen på skolan har man dock valt en väg som är allt annat än liberal. En syn som i stället bottnar i den gamla socialdemokratiska tanken om den svenska enhetsskolan.

Det systemet lämnar dock mycket i övrigt att önska när det kommer till valfrihet och individanpassning.

Ett skolsystem som präglas av valfrihet rakt igenom bör därför öppna upp för möjligheten till hemskolning för de som vill. Kunskapskontroll går att lösa på andra sätt än genom att eleven tillbringar varje dag i skolbänken i en offentligt finansierad skolbyggnad.

“Sedan 1700-talet har Sverige haft ett belöningssystem med förtjänstordnar och medaljer. Med detta har såväl svenskar som utlänningar belönats för förtjänstfulla insatser för Sverige.

Sedan 1975 delas inga ordnar ut till svenska medborgare. Sverige har därför, för svenskar, frångått det internationellt vanliga systemet där ordnar utdelas för större förtjänster och medaljer för mindre. För utlänningar delas fortfarande två av ordnarna ut.

Svenska Ordensföreningen har som syfte att verka för att de svenska statliga förtjänstordnarna, d.v.s. Serafimer-, Svärds, Nordstjärne- och Vasaordnarna, åter skall kunna tilldelas förtjänta svenska medborgare.”

Gå med i föreningen du också. Hemsida och mer information hittar du här (där ovanstående text är kopierad ifrån).

Ett återuppväckande av de kungliga förtjänstordnarna vore en enkel men för många en högt uppskattad reform. Att konungen i dagsläget endast har möjlighet att dela ut medaljer (men inte ordnar) till sina egna undersåtar känns i ett internationellt sammanhang som småaktigt gentemot de egna medborgarna (något som konungen inte ska lastas för så klart).

En förtjänstorden är ett tydligt, men samtidigt också ett billigt, sätt att uppmärksamma medborgare som av olika anledningar gjort sig förtjänta av det. Regeringen bör därför återföra konungen hans rätt att utdela förtjänstordnar till välförtjänta svenska medborgare. Gärna så snart som möjligt.

I går fick jag tips om ett lite märkligt utslag från Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. Märkligt därför att det verkar som att domstolen har kommit fram till två motstridiga ställningstaganden i ett och samma domslut.

Det hela ska ha börjat med att ett lesbiskt par stämt den franska staten efter att ha nekats att adoptera. De lever i partnerskap med fransk lagstiftning kräver giftemål för adoption. Domstolen har då konstaterat att det inte är en mänsklig rättighet att få ingå äktenskap och att paret därför inte har utsatts för diskriminering.

Och det verkar ju rimligt. Att ingå äktenskap, i vilken form det än må vara, kan knappast vara att betrakta som en mänsklig rättighet.

Sen kommer dock det motstridiga beskedet. Domstolen verkar nämligen mena att i länder där äktenskapslagstiftningen är könsneutral kan inte kyrkor neka någon att vigas då det vore diskriminering.

Det väcker åtminstone två frågor. Den första: hur kan det vara diskriminering om det inte är en mänsklig rättighet att ingå äktenskap? Den andra: vad händer med religionsfriheten i ett samhälle där samfund inte har rätt att själva välja vilka som ska få vigas i deras kyrkorum?

Jag har inte sett någon skriva om domslutet i svensk press än men det kommer säkert. Om inte annat så kommer Vänsterpartiet uppskatta att kyrkor inte ska kunna neka någon att vigas. De ville nämligen tvinga präster och pastorer att viga alla par när Sverige införde äktenskap för samkönade här om året.

Nyheter: Guardian, Telegraph.

Det är mycket kungligt i media just nu. Till glädje för oss rojalister och monarkister så klart. I går meddelade hovet att prinsessan Estelle döps i slottskyrkan den 22 maj. Det vill säga inte den 16 maj vilket media rapporterade för några dagar sedan.

I dag påbörjar dessutom Prinsen av Wales (kronprins Charles av Storbritannien) och hans fru hertiginnan av Cornwall en tre dagar lång rundtur i Skandinavien.

I dag befinner sig paret i Oslo men i morgon styrs kosan mot Sverige och Stockholm. Här väntar ett digert arrangemang som bland annat innehåller besök på Vasamuséet och S:t Eriksområdet.

Att prinsen av Wales är på besök i Sverige tillhör inte vanligheterna. Jag gissar därför att besöket åtföljs av viss ceremoniell verksamhet och utbyten av hedersbetygelser. Om det nu finns något mer att utbyta? Prins Charles har säkerligen redan fått Serafimerorden och kung Carl Gustaf har redan Strumpebandsorden. Någon som har en uppfattning om vad som eventuellt kan tänkas utbytas?

Kanske kan de diskutera den brittiska tronföljden och möjligheten att flytta upp Carl Philip i stället? Inte för att det skulle påverka något i sak utan bara för att det vore trevligt.

Ingenting i Sverige verkar vara så provocerande som människor som tjänar mycket pengar. DN gör till exempel i dag en stor sak av att några av landets börs-VD:ar har ökat sina inkomster sedan förra året.

Tyvärr hittar jag inte Crofts kommentar till löneökningarna på nätet men av någon outgrundlig anledning hävdar hon att VD:arnas löner skulle vara ett problem för Fredrik Reinfeldt. Som om deras lönesättning hade någonting med statsministerns att göra.

Tänk om fler i stället tänkte att de också vill bli börs-VD:ar. I stället för att vara missunnsamma alltså.

Uppdatering: 20/3

DN:s ledarsida konstaterat i dag att det “är naturligt” att löneskillnader sticker i ögonen på människor. Naturligt för vem undrar jag?

Nedan lösryckta (och kanske inte alltid helt korrekt återgivna) citat från finansministerns avslutningstal på Sverigemötet.

“Vi är det enda land i Europa som kan satsa framöver”.

“Sverige har goda förutsättningar att gå framåt”.

“Tillväxten, sysselsättning och inflationen har utvecklats starkare i Sverige än i euro-zonen och OECD-länderna i övrigt”.

“Vi är ett land som präglas av stabilitet och ordning och reda”.

“Vi klarar oss genom kriser och står starkare”.

“Sen vi kom ut krisen har sysselsättningen ökat med 190 000 personer”.

“Vi har klarat tillväxt och stabilitet med bibehållen sammanhållning”.

“Vi har alldeles för höga trösklar för att komma in på arbetsmarknaden … och det drabbar unga människor och invandrare”.

“Blir det fler företagare om man lägger ytterligare belastningar på snabbväxande företagssektorer?”. (Om Lövens arbetsmarknadspolitik)

“Vi måste göra om försörjningsstödet”.

“Vi måste upprätthållna arbetslinjen i socialförsäkringen”.

“Vi måste förstärka yrkesutbildningarna”.

“Vi behöver en arbetsmarknad som ger plats för alla”.

Nyheter: DN, SvD.

Är just nu på ett spännande seminarium med rubriken Alla jobb behövs. Det knyter an till Reinfeldts tal tidigare i dag och Ulf Kristersson och Hillevi Engström berättar om vad regeringen gör för att underlätta för personer med funktionsnedsättningar att komma ut på arbetsmarknaden.

Ovan ses även en viktig bild av lite siffror som rör sjukskrivningar längre än 6 månader.

“Hela Sverige är här, och Sverige är på rätt väg” var statsminister Fredrik Reinfeldts inledning på sitt tal på Sverigemötet i dag.

Nedan kommer ett antal lösryckta citat från talet i övrigt. (observera att detta är simultanskrivet och att citat kanske därför inte är helt korrekt återgivna)

“När andra lånar satsar vi. 10 procent lägre statsskuld än när vi tillträdde 2006″.

“Vi ska se samhällsproblem och möta väljare”.

“Andra partier löser problem som andra inte ser”.

“Vi lovar inte störst, vi lovar inte mest, men när vi lovar så gäller det”.

“Vi har gjort mycket. Vi ska rusta oss för att göra ännu mer”. (Om trygghet)

“En global utmaning måste få globala svar”.

“Politik kan inte vara det enda svaret på människors problem”.

“Det här partiet verkar besatt av jobb och jag vill bekräfta att ja, så är det”.

“Tro inte på dem som säger att man automatiskt får fler jobb när befolkningen växer”.

“Det enda svaret kan vara att fler ska få arbete”.

“Sysselsättningen har ökat med 200 000 personer … och utanförskapet har minskat med 200 000 personer sedan Göran Persson styrde Sverige”.

“Den breda gruppen samhällsbärare tycker att det ska löna sig att arbeta men ser också ett behov av att samhället ska fungera”.

“Det som vill ha flera jobb ska satsa på en regeringen som är bäst på stabila finanser”.

“Om alla ska ha jobb i Sverige så behövs alla jobb, och alla jobb behövs för alla människor behövs”.

“Vi tänker ta de samhällsproblem vi ser på allvar”.

På det stora hela ett mycket bra tal. Engagerat, entusiasmerande och faktiskt tydligt ideologiskt, särskilt i jobbfrågan. Precis vad som behövs i ett mellanvalår för att inte tappa fokus.