Jag tänkte nu, som en liten sammanställning över veckan som gick, länka till mina inlägg från veckan. Ens blogginlägg är ju dock endast en liten del av det man delar med sig av på nätet. Jag kommer därför även ta med intressanta saker som jag har länkat till, på Facebook och på Twitter, under veckan.

Eftersom det är semestertider så blir det en ganska kort sammanställning i dag. Jag tänker mig dock, om jag lyckas med att hålla i med det här, att sammanställningarna blir desto mer omfattande i höst.

Det enda riktiga blogginlägget den här veckan handlade om rätten att neka vem man vill som butiksägare.

I övrigt har jag länkat till Fredrik Segerfeldt som skrev bra och fyndigt om den svenska synen på sig själv i världen, till Martin Liby Alonsos mycket träffsäkra analys av klasshatsdebatten, till Fredrik Kärrholms ledare om medborgarskapets betydelse, till Karl Sigfrid och Andreas Norléns mycket välskrivna, och EU-kritiska debattartikel samt till en nyhetsartikeln om Prins Carl Philip som inte får rätt att bygga en bastu på sin tomt.

Det sistnämnda tog jag så klart med eftersom alla borde ha rätt att få bygga bastu på sin egen tomt.

Jag har som privatperson rätt att neka andra människor tillträde till mitt hem. Det står mig dessutom helt fritt att välja utifrån vilka premisser jag nekar vissa individer att stiga in i min farstu. Kanske säger jag nej till en representant för Jehovas Vittnen, kanske nekar jag en känd bråkstake från att komma in på min fest.

Ovanstående exempel är fullt legitima och ingen skulle kunna ifrågasätta dem rent juridiskt. Om jag som butiksägare nekar någon tillträde till min butik riskerar jag i stället, i värsta fall, åtal för diskriminering. I andra fall riskerar jag olägenheter utan att ha några egentliga befogenheter att neka personer som med stor sannolikhet planerar att snatta.

“Butiksägare kan utfärda besöksförbud i dag, men om snattaren struntar i det är det inte mycket butiksägaren kan göra utöver att vägra personen att få köpa varor.” -DN

Sedan Högsta Domstolen 1995 stadgade att man inte kan kalla det olaga intrång att under öppettider befinna sig i en lokal som var öppen för allmänheten har butiksägare inte kunnat gjort så mycket mer för att förhindra snatteri än att vänta på att ta folk på bar gärning.

Är det här verkligen ett rimligt förhållningssätt? Att jag som butiksägare inte har rätt att avgöra vem som får tillträde till min butik? Som ni kanske förstår så tycker inte jag det.

En butik är inte en offentlig och allmän inrättning. Det är någons arbetsplats och dess syfte är att tillhandahålla varor åt de kunder som väljer att frekventera butiken. Ingen skulle ha några synpunkter på att en bilverkstad nekar någon som stulit navkapslar tidigare tillträde. Varför ska inte en butiksägare kunna göra samma sak?

Som ni märker så är det just nu lite lugnare än vanligt här på bloggen. Och än lugnare kommer det troligtvis att bli. Jag jobbar nu sista veckan innan semestern och det är mycket som ska stökas undan och göras färdigt innan jag får vara ledig.

Några fler inlägg under veckan kommer det förhoppningsvis att bli. Och jag har för avsikt att skriva nånting då och då även under semestern. Det beror nog helt enkelt på hur regnigt det blir. Ju mer regn, desto fler inlägg.

Min upplevelse sedan tidigare somrar är emellertid att det är färre som läser bloggar under sommarmånaderna. Ett för högt tempo riskerar således att leda till att folk missar ens kloka tankar.

Jag ska försöka hålla mina kloka tankar på en lagom nivå.

Jag lånade ett par böcker av en kollega. Blir perfekt sommarläsning.

Ok, här kommer mina tankar kring Nathan Shachars debattartikel i dagens DN.

Jag anser att DO bör läggas ner, då deras verksamhet per definition kräver att man pekar ut vissa grupper som diskriminerade. Något som kräver att man för statistik över vilka som har rätt att känna sig diskriminerade, vilket leder till en ond cirkel.

Därav bör vi inte heller föra statistik över t.ex. etniska grupper, då det är irrelevant i en nation bestående av individer. Var man är född är rimligtvis den information som över huvudtaget kan vara intressant. Utöver det är var och en ansvarig för sina handlingar.

Och registrering hjälper definitivt inte till i kampen mot rasism. Den cementerar eventuell tillhörighet (sann eller påstådd) samt pekar ut olika grupper som mer eller mindre skyddsvärda. Något som staten inte bör bidra till genom etnisk registrering av människor.

Nåt sådant tänker jag just nu i alla fall.

I dag tänkte jag återkoppla till den trendängsliga svensken som jag skrev om härom dagen. Om den till synes gnagande rot- och rastlöshet som leder till att många hellre utplånar sitt eget jag till förmån för att passa in.

Först av allt vill jag dock påpeka att det inte är något fel med att vilja passa in. Igenkänning skapar en trygghet som kan vara nog så viktig för den enskilde. Eventuella baksidor av fenomenet uppstår först när man har förändrat och anpassat sig så till den milda grad att man inte längre känner igen sig själv. Då är igenkänningen inte längre mycket värd eftersom den ändå tenderar att vara flyktig till sin natur.

En trygg individ, som är trygg i sig själv och sin identitet, som vet och känner att hon är älskad för den hon är, som vet var hon kommer ifrån och därmed har en plats i historiens gång, känner sällan något behov av att anpassa sig till andra utanför vad som vi här kan kalla den naturliga gemenskapen (företrädesvis familjen men det kan också handla om andra sammanslutningar och gemenskaper).

(För att förtydliga så bortser jag här ifrån sociala koder om hur man uppför sig och umgås med andra. Den anpassning gör de flesta. Det jag syftar på i den här texten handlar snarare om åsiktsanpassning, trend- och modeanpassning etc.)

Motsatsen, det vill säga den som är osäker på sig själv och sin duglighet som människa och individ, som inte känner rötter i familj eller sammanhang, försöker ofta hitta dessa på annat håll. Det som då står till buds tenderar allt som oftast att vara av mer flyktig karaktär, något som leder till otillfredsställelse hos den enskilde.

Trots det verkar det som att de allra flesta vill ha en tillhörighet i något. Att känna att man hör hemma någonstans, med självklarhet, är viktigt för människan. Urbanisering (som inte är negativt i sig), kombinerat med en kraftigt utbyggd välfärdsstat i vilken människor “slipper” vara beroende av varandra, gör dock att det som tidigare var den naturliga gemenskapen inte längre per definition är det. Det krävs i alla fall mer av oss som individer för att upprätthålla den eller de gemenskaperna.

Och om vi inte orkar det, vad gör vi då i stället? Jo, vi anpassar oss till den grupp som vi för tillfället önskar tillhöra. Vi blir känsliga (ängsliga?) för modenycker och vi gör vad vi kan för att accepteras och passa in. Nya vindar och trender, både i åsikter, kläder, vad man bör ha för intressen etc gör dock att man befinner sig i ständig förändring, ofta utan riktning. Den som inte vet var hon kommer ifrån har nämligen svårt att navigera i en föränderlig värld.

Så vad göra? Det är så klart inte helt enkelt. Den som är rotlös och rastlös som vuxen har troligtvis varit det under en längre tid. Att då hitta tillbaka, eller fram till, den man är eller skulle vilja vara kan vara nog så svårt. Och varje försök riskerar att bara spä på den redan existerande rotlösheten.

Att börja med att fråga “vem är jag?” och “vad vill jag?” kan dock vara en bra början. Påfallande många vill nämligen ha en god relation till sina nära och kära. Och får man det, ja… då har man mycket på köpet. Då behöver man inte i alla lägen snegla över axeln i rädsla över att andra springer ifrån en. Då är man i stället säker på sig själv och kan gå sin egen väg, om man så önskar.

Att älska sin nästa såsom sig själv. En uppmaning om att kunna se sina medmänniskor i ögonen. Eller om att se sig själv i sina medmänniskor? Hur som helst så kan det vara nog så svårt för de flesta att leva upp till denna bibliska uppmaning.

Kanske för att man inte vet hur man ska kanalisera sin kärlek till sig själv till andra. Kanske för att man faktiskt inte älskar sig själv, och att det då blir hart när omöjligt att älska sin nästa.

Och kanske är det just det här som hela klasshatsdebatten kokar ner till, vilket Jens Liljestrand skriver bra om i dagens DN Kultur. Känslan av underläge och vanmakt. Känslan av att inte duga. Känslan av att inte älska sig själv, och därmed oförmågan att se sig själv i sin nästa. Oavsett om nästan är rik eller fattig.

För borde inte det rimliga för den som anser sig saknar makt vara att vilja förändring, inte hat?

Om ni bara orkar läsa två artiklar om den svenska borgerligheten i dag så föreslår jag att ni först läser den här av Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten och sedan den här av Adam Cwejman om varför de förstnämndas bild av tingens ordning inte stämmer.

Jag skulle, likt Adam, också vara orolig om jag upplevde den svenska borgerlighetens debatt om invandring på samma sätt som Norberg och Demirbag-Sten. Det jag ser är dock väsensskilt från den mörka bild som de målar upp. Särskilt efter de senaste månadernas insinuationsbombardemang mot borgerligheten från till exempel Aftonbladets kultur- och ledarsidor.

Det är således oklart varför Norberg och Demirbag-Sten är så oroliga.

Det brukar sägas att svenskarna är världens mest individualistiska folk, och de som säger det hänvisar ofta till en mätning från World economic survey. Jag har tidigare varit benägen att i viss utsträckning hålla med. När jag lyssnade på Roland Poirier Martinsson i fredags fick jag emellertid en liten aha-upplevelse då han vände på perspektivet.

Om ni tänker på en individualist, vad tänker ni på då? Troligtvis någon som är självständig, som vågar gå sin egen väg, som inte anpassar sig till omgivningen bara för att vara bekväm. Det är i alla fall vad jag tänker på. Skulle ni säga att det är beskrivningar som passar in på gängse svenskfödda individer i Sverige?

Det är ingen tvekan om att invånarna i Sverige är förändringssbenägna. Att vi gärna tar till oss ny teknik och anammar nya modetrender. Men är det verkligen samma sak som att vi är individualister?

Roland hävdade att det som mätts i World economic survey snarare är huruvida vi vill umgås med andra eller inte. Eller kanske snarare om vi vill vara beroende av andra människor. Och jag håller med om att det som har mätts inte är det som vanligtvis brukar beskrivas som individualism.

Journalisten Per Sinding-Larsen konstaterade en gång att svenskar inte trendkänsliga, utan trendängsliga. Vi anammar inte trender för att vi vill vara först med något, utan för att vi är rädda för att vara sist. Kortfattat: Vi är rädda för att vara den som står där utan koll. Och det är inte särskilt individualistiskt i mina ögon.

Vi är kollektiva individer, men vi är det på vår eget sätt, och vi vill inte vara beroende av någon annan under tiden som vi odlar vår särart. Vi vill inte vara som alla andra, men vi uppskattar inte heller människor som sticker ut.

Just nu pågår en debatt om huruvida Jantelagen är en myt eller inte. För mig är det självklart att det i Sverige finns någon form av missunnsamhet gentemot människor som det går bra för ekonomisk. Jag ser det så gott som dagligen i tidningar och debatter.

Det betyder inte att vi inte samtidigt kan vara innovativa och fantasifulla när det gäller företagsutveckling och idéer (det vill säga det som i andra sammanhang verkar vara det som klassas som individualism). Att man inte tror att ens egen framgång skadar någon annan (vilken den så klart inte gör) betyder inte att man med nödvändighet gläds med den som har större framgång än en själv.

Vi är onekligen komplexa i det här landet. Vi vill vara som alla andra på vårt eget lilla sätt. Samtidigt uppskattar vi sällan människor som sticker ut på ett eller annat sätt. Vi vill själva gärna lyckas med det vi företar oss men vi är inte lika snabba på att glädjas med andra som det går bra för.

Men är då allt ovanstående ett problem, egentligen. Nej, kanske inte. Men det förutsätter att vi är medvetna om att dessa förhållanden existerar. Vill man ändra på något så är det bra att ha verkligheten klar för sig.

Efter en fullspäckad och faktiskt ganska utmattande helg så är jag hemma igen. Johan Lundberg, Sanna Rayman, Erik Helmerson, Roland Poirier Martinsson, Peter J Olsson med flera snurrar alla runt i mitt huvud. Första helgen med Svenska Nyhetsbyråns Skribentskola har därmed fyllt sitt syfte, gissar jag.

Jag vet nu lite mer om hur man agerar som ledarskribent, hur man skriver en ledare, hur den svenska kulturdebatten fungerar samt vilken roll ledartexten fyller i en tidning i synnerhet och i den öppna debatten i allmänhet.

Jag har dessutom fått ett tiotal nya bekanta som ska följa med mig på samma resa framöver. Tillsammans ska vi utforska den borgerliga tidningssfären under ett antal helger och på kuppen kommer vi förhoppningsvis bli bättre skribenter samt en aning smartare.

Nu är det dock “sommarlov” från Skribentskolan och gruppen kommer inte ses igen förrän i slutet av augusti. Då bär färden till de värmländska skogarna.