Jag har som privatperson rätt att neka andra människor tillträde till mitt hem. Det står mig dessutom helt fritt att välja utifrån vilka premisser jag nekar vissa individer att stiga in i min farstu. Kanske säger jag nej till en representant för Jehovas Vittnen, kanske nekar jag en känd bråkstake från att komma in på min fest.

Ovanstående exempel är fullt legitima och ingen skulle kunna ifrågasätta dem rent juridiskt. Om jag som butiksägare nekar någon tillträde till min butik riskerar jag i stället, i värsta fall, åtal för diskriminering. I andra fall riskerar jag olägenheter utan att ha några egentliga befogenheter att neka personer som med stor sannolikhet planerar att snatta.

“Butiksägare kan utfärda besöksförbud i dag, men om snattaren struntar i det är det inte mycket butiksägaren kan göra utöver att vägra personen att få köpa varor.” -DN

Sedan Högsta Domstolen 1995 stadgade att man inte kan kalla det olaga intrång att under öppettider befinna sig i en lokal som var öppen för allmänheten har butiksägare inte kunnat gjort så mycket mer för att förhindra snatteri än att vänta på att ta folk på bar gärning.

Är det här verkligen ett rimligt förhållningssätt? Att jag som butiksägare inte har rätt att avgöra vem som får tillträde till min butik? Som ni kanske förstår så tycker inte jag det.

En butik är inte en offentlig och allmän inrättning. Det är någons arbetsplats och dess syfte är att tillhandahålla varor åt de kunder som väljer att frekventera butiken. Ingen skulle ha några synpunkter på att en bilverkstad nekar någon som stulit navkapslar tidigare tillträde. Varför ska inte en butiksägare kunna göra samma sak?