Sedan det uppmärksammades att moskén i Fittja ansökt om att få hålla böneutrop har debatten angående fenomenet i fråga, kanske inte gått hög, men i alla fall småmullrat. Kristdemokraterna i Botkyrka, där Fittja ligger, är tydligen emot. Staffan Danielsson, riksdagsledamot för Centerpartiet, argumenterar också mot (dock utan argument, han konstaterar bara att det kanske inte bör tillåtas).

Självklart finns det de som är för också, de tenderar bara att hålla ett något lägre tonläge. Susanna Birgersson på DN:s ledarsida skriver dock bra och sakligt om frågan i dagens tidning.

Att jag tycker så skvallrar så klart om vad jag själv anser i frågan. För mig är det här en fråga om religionsfrihet, men också om praktikaliteter.

Den som vill sprida ett budskap, oavsett vilket, och kan göra det inom föreskriva bullernormer och ordningsföreskrifter bör också ha rätt att göra det. Det gäller både kyrkklockor, böneutrop och reklam. Att hindra en viss typ av “oljud” men samtidigt tillåta andra rimmar illa med de likabehandlingsprinciper som vi ofta säger oss värna.

Som jag ser det verkar motståndet mot böneutrop emanera ur någon form av märklig eurabiatanke. Motståndarna är oroliga över att det här på något sätt skadar det svenska samhället och att det bara är först steget mot en utveckling som man inte tror sig kunna kontrollera.

Men det finns det så klart inget som pekar på. Jag anser i stället att man bör uppmuntra mer religiositet i det sekulära Sverige. Vilket inte är samma sak som att säga att religion (kristendom eller Islam eller andra) ska få inflytande över till exempel politik. Däremot är det ett erkännande av att de flesta människor behöver religion i sina liv och att de ska ha rätt att utöva den.

Och om vi ska kunna kritisera de muslimska länder där man gör allt för att försvåra för kristna trosinriktningar, så kan inte vi vara lika goda kålsupare och försvåra för muslimer som praktiserar sin tro här i Sverige. Därför bör rimligtvis böneutrop tillåtas.