För två dagar sedan blev jag och min hustru föräldrar till en liten dotter. Det, och det faktum att det är jul, gör att det kommer bli ett lite lugnare tempo här ett tag framöver.

Jag vill dock passa på att önska alla en god jul och ett gott nytt år!

I bland har Hanne Kjöller verkligen en förmåg att sätta fingret på en öm punkt. I dag gnuggar hon dessutom en stund på den punkten när hon diskuterar det svenska regelverket kring föräldrars rätt till sina barn. Det visar sig nämligen att fallet med det tvååriga barnet Haddile hamnat på tvärs mot vår vanliga uppfattning om återförening mellan föräldrar och barn.

Hur gärna jag än vill att barn ska kunna växa upp i trygga biologiska familjer så är jag smärtsamt medveten om att det inte alltid är möjligt. I Sverige är det dock mycket ovanligt att barn, inte ens efter långvarig fosterhemsplacering, adopteras av “nya” föräldrar, trots att det vore det bästa för barnet.

I det allra längsta ser man till de biologiska föräldrars vilja och önskemål. Och i många fall är det säkert önskvärt, men hur många barn skulle inte ha mått bättre av att få en stabil grund i en nya familj i stället för att leva i limbo?

Och som Johannes Forssberg skriver, Barnkonventionen hade inte spelat någon roll här, hur gärna vissa än vill. Snarare hade den kunnat stjälpa eftersom den också prioriterar biologiska familjeband.

I bland måste man dock se att den biologiska familjen kanske inte är det som är bäst för barnet. Då måste man i stället låta det barnet få ett nytt liv och en ny trygghet i en ny familj.

När det gäller Haddile så går det så klart inte att uttala sig utan alla detaljer. Spontant verkar det dock dumt att skicka henne till Frankrike så länge man inte vet var hennes biologiska mor är.

Som bekant så är gåvan att få sätta ett barn till världen ingen rättighet, något som DN påpekar på ledarplats i dag (i en artikel som andas väldigt mycket av Hanne Kjöller). DN skriver:

“Att få barn hör till det största i livet. Infertilitet kan vara en följd av en sjukdom. Men att det inte blir några barn för att man blivit för gammal är ingen sjukdom. Att man kan längta sig sönder och samman, att man kan förbanna att man inte började tidigare, att det kan vara ens största önskning i livet, är en sak. Men någon sjukdom är det i alla fall inte.”

Och det är ju helt korrekt. Tyvärr agerar svensk sjukvård ändå som att det vore en sjukdom, något som delvis verkar bero på bland annat två saker; WHO anser att det är att betrakta som infertilitet om två års regelbundna samlag inte har resulterat i en graviditet. Samtidigt säger den svenska sjukvårdens prioriteringsordning av ofrivillig barnlöshet ska betraktas och behandlas som “andra skador och sjukdomar“.

Svensk sjukvård verkar alltså behandla ofrivillig barnlöshet som ett sjukdomstillstånd, även om det inte finns några till synes fysiska skäl till barnlösheten i fråga. Är det verkligen ett rimligt förfaringssätt?

Även i de fall då det faktiskt finns fysiska förklaringar till den uteblivna graviditeten så är ju inte själva barnlösheten i sig ett sjukdomstillstånd. Är det då rimligt att svensk sjukvård behandlar det som det?

I går skrev jag färdigt min skrivuppgift inför nästa helgs strapatser med Svenska Nyhetsbyråns skribentskola. Uppgiften var att skriva en krönika anpassad för ledar- eller kultursida, och resultatet ser ni nedan. Man skulle kunna säga att det är skrivet på ett för mig känt tema. Håll till godo.

Vad är egentligen politik? Är det politik när folkvalda individer fattar beslut som rör oss alla, eller åtminstone folkflertalet? Är det politik när jag och min fru diskuterar hur vi ska fördela vår kommande föräldraledighet?

Vissa kanske skulle säga att verkligheten hamnar någonstans mittemellan. Eller ja, för de flesta råder det ingen tvekan om att de folkvaldas beslut i riksdag eller kommunfullmäktige är politik. Våra enskilda beslut hemma vid köksbordet påverkas dock i allra högsta grad av de beslut som fattas i folkvalda organ och är därmed, åtminstone i någon mån, politiska beslut.

Nu önskar visserligen jag, att de beslut som jag och min fru fattar, ska vara så opolitiserade som möjligt. Jag vill att vi ska kunna välja efter eget huvud vad vi bedömer vara bäst för oss, just i detta nu. Tyvärr står dock, ibland i alla fall, de folkvaldas beslut i vägen.

I Sverige har det dock funnits en rörelse som agerat under parollen att allt är politik. I stället för att bedriva opinion för sin sak, och försöka att få folk med sig på hur de tycker att folk bör välja och agera, så har de suttit i folkvalda församlingar och skapar regelverk som styr andra (köksbords)beslut i en viss riktning.

Man har alltså inte litat på att man har tillräckligt goda och förnuftiga argument för att få folk att fatta ”rätt” beslut genom aktiv opinionsbildning. I stället har man gått in bakvägen (eller uppifrån kanske man ska säga) och reglerat omvärlden efter eget tycke. Att allt sägs vara politik leder alltså, i deras värld, till att allt också kan regleras. Genom bestämmelser och lagar försöker man få människor att gå i takt mot Utopia.

Och det här har ju onekligen visat sig vara ett ganska lyckat projekt. Genom ekonomiska styrmedel ser man till att familjer inte kan välja det alternativ som man kanske helst skulle vilja när barnen är små, man gör det så dyrt som möjligt att välja något annat alternativ än förskola när barnen börja bli några år, och man tillåter inte föräldrar att på egen hand ta ansvar för sina barns skolgång genom att undervisa dem i en lugn och trygg miljö i hemmet.

Så i viss utsträckning så är mina beslut politiska. De fattas i alla fall i en politisk kontext. En kontext som du och jag allt som oftast inte har något inflytande över. Nu kan man fråga sig; är det verkligen rimligt? Varför ska politiker som inte känner till min vardag, styra mina beslut i en viss riktning?

På vissa områden behöver vi enhetliga lagar som i viss utsträckning är baserade på moraliska utgångspunkter. Man bör till exempel kunna dömas för våld som man utsätter andra för. Men på andra områden, där ingen annan än jag eller min familj påverkas, ska staten eller kommunen verkligen lägga sig i där?

Som jag ser det bör lagstiftning vara neutral och enhetlig. Om man ses som en familj med försörjningsplikt för varandra i ett offentligt system (till exempel om man behöver försörjningsstöd) så är det rimligt att man också ses som en enhet i skattelagstiftningen. Och om man bedöms vara kapabel att uppfostra sina barn i hemmet, så är det också rimligt att man har rätt att undervisa sina barn i samma hem.

Jag är övertygad om att människor som får göra egna val, utan påtryckningar via ekonomiska styrmedel, kommer göra val som gagnar den egna familjen. Helt enkelt för att det är det som är utgångspunkten för de allra flestas vardag.

Så visst, det mesta runt omkring oss är baserat på politik. Det är bara inte min politik.

Enligt en artikel i Svenska Dagbladets näringslivsdel i dag säger en fjärdedel av alla tillfrågade att lönen är slut i slutet av månaden. Av dessa har tre fjärdedelar däremot inte gjort något för att förbättra sin ekonomiska situation.

Om något så är det här ett av de främsta exemplen på vad välfärdsstaten gör med människors ansvarskänsla inför sin egen ekonomiska situation. I stället för att se till att pengarna räcker till (eller till och med räcker längre genom att spara) lever man hur hand i mun.

Och även personer med goda inkomster lever på det här sättet, till synes oförberedda på vad en ekonomisk smäll kan göra med den egna livssituationen.

Antingen räknar de helt enkelt inte med att någonsin hamna i trångmål, eller så räknar de med att “någon annan” ska leverera vid behov. Båda synsätten kan dock visa sig vara förödande.

För även om socialförsäkring och a-kassa finns att tillgå så är det långt ifrån säkert att den ersättningen kommer inom den månad som man behöver den. Och då kan man stå där, barskrapad.

Förhoppningsvis finns då en familj eller ett annat nätverk som tillfälligt kan gå in och hjälpa till. Något som i så fall skulle känneteckna ett välfärdssamhälle, till skillnad en välfärdsstat.

En förutsättning för välfärdssamhället är dock att skatterna är så pass låga att människor har möjlighet att bygga upp en egen buffert. Till hjälp för sig själva eller andra. Och där är vi inte än.

I dag tänkte jag återkoppla till den trendängsliga svensken som jag skrev om härom dagen. Om den till synes gnagande rot- och rastlöshet som leder till att många hellre utplånar sitt eget jag till förmån för att passa in.

Först av allt vill jag dock påpeka att det inte är något fel med att vilja passa in. Igenkänning skapar en trygghet som kan vara nog så viktig för den enskilde. Eventuella baksidor av fenomenet uppstår först när man har förändrat och anpassat sig så till den milda grad att man inte längre känner igen sig själv. Då är igenkänningen inte längre mycket värd eftersom den ändå tenderar att vara flyktig till sin natur.

En trygg individ, som är trygg i sig själv och sin identitet, som vet och känner att hon är älskad för den hon är, som vet var hon kommer ifrån och därmed har en plats i historiens gång, känner sällan något behov av att anpassa sig till andra utanför vad som vi här kan kalla den naturliga gemenskapen (företrädesvis familjen men det kan också handla om andra sammanslutningar och gemenskaper).

(För att förtydliga så bortser jag här ifrån sociala koder om hur man uppför sig och umgås med andra. Den anpassning gör de flesta. Det jag syftar på i den här texten handlar snarare om åsiktsanpassning, trend- och modeanpassning etc.)

Motsatsen, det vill säga den som är osäker på sig själv och sin duglighet som människa och individ, som inte känner rötter i familj eller sammanhang, försöker ofta hitta dessa på annat håll. Det som då står till buds tenderar allt som oftast att vara av mer flyktig karaktär, något som leder till otillfredsställelse hos den enskilde.

Trots det verkar det som att de allra flesta vill ha en tillhörighet i något. Att känna att man hör hemma någonstans, med självklarhet, är viktigt för människan. Urbanisering (som inte är negativt i sig), kombinerat med en kraftigt utbyggd välfärdsstat i vilken människor “slipper” vara beroende av varandra, gör dock att det som tidigare var den naturliga gemenskapen inte längre per definition är det. Det krävs i alla fall mer av oss som individer för att upprätthålla den eller de gemenskaperna.

Och om vi inte orkar det, vad gör vi då i stället? Jo, vi anpassar oss till den grupp som vi för tillfället önskar tillhöra. Vi blir känsliga (ängsliga?) för modenycker och vi gör vad vi kan för att accepteras och passa in. Nya vindar och trender, både i åsikter, kläder, vad man bör ha för intressen etc gör dock att man befinner sig i ständig förändring, ofta utan riktning. Den som inte vet var hon kommer ifrån har nämligen svårt att navigera i en föränderlig värld.

Så vad göra? Det är så klart inte helt enkelt. Den som är rotlös och rastlös som vuxen har troligtvis varit det under en längre tid. Att då hitta tillbaka, eller fram till, den man är eller skulle vilja vara kan vara nog så svårt. Och varje försök riskerar att bara spä på den redan existerande rotlösheten.

Att börja med att fråga “vem är jag?” och “vad vill jag?” kan dock vara en bra början. Påfallande många vill nämligen ha en god relation till sina nära och kära. Och får man det, ja… då har man mycket på köpet. Då behöver man inte i alla lägen snegla över axeln i rädsla över att andra springer ifrån en. Då är man i stället säker på sig själv och kan gå sin egen väg, om man så önskar.

För ett par dagar sedan skrev Maria Fälth, ordförande för det Kristdemokratiska kvinnorförbundet, en debattartikel i SvD där hon krävde en utökning av antalet “pappamånader” i föräldraförsäkringen.

Det framgick dock i artikeln att partistyrelsen i KD, i sitt arbete med partiets nya föräldrapolitiska programmet, kommit fram till motsatt ståndpunkt. Det vill säga att ta bort de nuvarande pappamånaderna till förmån för familjers eget självbestämmande.

Detta ledde direkt till rubriker om splittring och osämja inom KD. Journalister verkade främst se en konflikt mellan Göran Hägglund och Maria Larsson.

I dag sätter dock Hägglund ner foten i frågan genom en artikel på DN-debatt. Där konstateras att partistyrelsens förslag till dagens partifullmäktige är att de så kallade pappa- och mamma­månaderna ska avskaffas.

Och jag är helt övertygad om att partistyrelsen kommer få igenom sin linje i frågan, utan svårigheter dessutom. Och de kommer då ha det svenska folket med sig i sitt beslut. Enligt den undersökning som KD låtit Novus Opinion göra, och som Hägglund refererar till, vill 84 procent av de tillfrågade att föräldrarna själva ska bestämma över uppdelningen av föräldrapenningen.

Kanske kan det här bli en väckarklocka för KD om vilka frågor de faktiskt borde fokusera på och driva opinion i. I den här frågan är de trots allt ett 80 procentsparti.

Enligt uppgifter på Twitter i går (kanske inte den mest sanningsenliga källan men ändå) ska regeringen nyligen ha tagit bort Försäkringskassans uppdrag att verka för ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen. Om uppgifterna verkligen stämmer, jag hittar tyvärr ingen information om det någonstans, så vore det en välgärning av rang.

Försäkringskassan kommer med största sannolikhet att fortsätta administrera jämställdhetsbonusen även framgent. Den så kallade pappamånaden kommer finnas kvar i föräldraförsäkringen. Regler som bestäms av Sveriges Riksdag. Försäkringskassan ska dock inte längre ha några synpunkter i övrigt på hur föräldrar väljer att dela upp den ledighet som följer med deras nyfödda barn.

Ett högst rimligt förfarande om ni frågar mig (men det hade ni nog redan förstått). Att Riksdagen sätter upp regelverket för ett visst område är en sak (även om jag som medborgare inte håller med). Att ovanpå det, lägga ett högst politiskt uppdrag, på en administrerande myndighet är dock att gå väl långt.

Jag skulle för egen del bli förnärmad om en tjänsteman på Försäkringskassan frågade mig och min fru om vi verkligen var nöjda med vår uppdelning av föräldrapenningen, för att därefter uppmana oss att se över ett mer “jämställt uttag”. Det ska den tjänstemannen helt enkelt inte ha med att göra.

Jag kan dock tänka mig att uppdraget i fråga har tagits bort, (om det nu har det) främst på grund av svårigheten i att följa upp om Försäkringskassan verkligen följer det. För hur mäter man det? Att det beror på ideologisk övertygelse (vilket oppositionen verkar tro) är således inte säkert.

Uppdatering kl 10.25:

Jag har nu, efter lite googlesökande som var svår att genomföra på mobilen tidigare, hittat lite bakgrundsinformation till vad det rör sig om. Det hela är ett “avslöjande” från tidningen Feministiskt Perspektiv. DN och Arbetet skrev också om det. Så även Utredarna och Alliansfritt. I övrigt verkar ingen ha tyckt att det var tillräckligt intressant. Kanske ett utslag av intresset för pekpinnar i föräldraförsäkringen?

Kan man, genom att titta på den tid det tar från en närståendes dödsfall till dess begravning, säga något om människosynen i familjen i fråga? Kanske, kanske inte. Det är så klart vanskligt att uttala sig om människosyn på så lösa grunder. Att någonting har hänt i det svenska samhället när det gäller synen på våra döda tror jag dock att många kan skriva under på.

Regeringen kände sig i alla fall föranledd att ändra i begravningslagstiftningen på grund av förändringen. Från och med i morgon får det därför inte gå längre tid än 30 dagar mellan dödsfall och begravning (mot dagens 60 dagar).

Nu ska jag låta det vara osagt om lagstiftning på området verkligen är det bästa tillvägagångssättet för att komma åt problemet. Någonting behövde dock göras, det är helt klart. I Norge lyckas man begrava sina döda släktingar inom en vecka. Inom den muslimska världen drar man ihop människor från hela världen och tar farväl av sina nära och kära inom tre dagar.

Att vi då inte lyckas göra samma sak på under en månad känns faktiskt lite skamligt. Som att vi inte bryr oss, eller åtminstone inte tar oss tid, i den svåra men viktiga tid som följer efter ett dödsfall.

Kanske skulle kyrkorna och begravningsbyråerna ha kunnat ställt lite högre krav på de anhöriga. Hade de gjort det hade vi nog sluppit den tidsförskjutning som ägt rum och därmed också en strängare lagstiftning på området. Nu får de i alla fall en tydlig hjälp och en tydlig tidsgräns att förhålla sig till, och det kanske är önskvärt. För alla inblandade parter.

Valfrihetens motståndare är som bekant aldrig långt bort. I dag räcker det att läsa på DN-debatt och i SvD för att lokalisera några av dem.

Utgångspunkten i ovan nämnda artiklar är att människor väljer fel och att Sveriges Riksdag därför måste fatta beslut för att styra föräldrars uttag av föräldrapenning i mer “jämställd” riktning.

Och det är ju inte så förvånande att S-kvinnorna vill begränsa familjernas valfrihet (vem trodde någonting annat?). Att Liberala kvinnor inte är liberala blir jag mer förvånad över. Största chocken är dock att de lyckats få med sig Björklund på tåget. Han brukar faktiskt vara en bastion mot sådana dumheter i Folkpartiet.

Att uttaget av föräldrapenning borde vara en fråga för varje familj att besluta om är för mig så självklart att det egentligen inte borde tarva någon diskussion. Föräldrapenning finns till för barnet och är knutet till barnet, inte specifikt till föräldrarna.

Att föräldrarna då får komma överens om vad de anser vara bäst för barnet och hur föräldrapenningen ska fördelas borde därför kunna vara en utgångspunkt som alla skriver under på.

Och faktum är ju att de flesta faktiskt gör det. Skriver under på det alltså. Det är bara ett antal riks- och riksdagspolitiker som är av annan åsikt. Och just nu gör de vad de kan för att pådyvla den på resten av befolkningen.