tisdag 23 september 2014
Free Dawit!
torsdag 18 september 2014
66 000 FB-likes har oftast inte fel
7928
reaktioner idag

Är barnlöshet en sjukdom?

Som bekant så är gåvan att få sätta ett barn till världen ingen rättighet, något som DN påpekar på ledarplats i dag (i en artikel som andas väldigt mycket av Hanne Kjöller). DN skriver:

“Att få barn hör till det största i livet. Infertilitet kan vara en följd av en sjukdom. Men att det inte blir några barn för att man blivit för gammal är ingen sjukdom. Att man kan längta sig sönder och samman, att man kan förbanna att man inte började tidigare, att det kan vara ens största önskning i livet, är en sak. Men någon sjukdom är det i alla fall inte.”

Och det är ju helt korrekt. Tyvärr agerar svensk sjukvård ändå som att det vore en sjukdom, något som delvis verkar bero på bland annat två saker; WHO anser att det är att betrakta som infertilitet om två års regelbundna samlag inte har resulterat i en graviditet. Samtidigt säger den svenska sjukvårdens prioriteringsordning av ofrivillig barnlöshet ska betraktas och behandlas som “andra skador och sjukdomar“.

Svensk sjukvård verkar alltså behandla ofrivillig barnlöshet som ett sjukdomstillstånd, även om det inte finns några till synes fysiska skäl till barnlösheten i fråga. Är det verkligen ett rimligt förfaringssätt?

Även i de fall då det faktiskt finns fysiska förklaringar till den uteblivna graviditeten så är ju inte själva barnlösheten i sig ett sjukdomstillstånd. Är det då rimligt att svensk sjukvård behandlar det som det?

Motvals-KD

KD jobbar på bred front i dag. Göran Hägglund återfinns på debattplats i både Svenskan och Expressen och Emma Henriksson skriver på SVT-debatt.

Återstår att se om de lyckas påverka det slutgiltiga resultatet något. Sannolikheten är nog liten eftersom oppositionen med största sannolikhet kommer rösta för ett förslag om assisterad befruktning för ensamstående. Men skam den som ger sig.

För mina tankar i frågan, se gårdagens inlägg.

Bloggar: Under tallen.

Assistans på vems villkor

Egentligen anser jag att staten inte ska ägna sig åt assisterad befruktning. Det bör rimligtvis vara en fråga för det civila samhället och den privata marknaden. Därför blir en utökning av vilka som kan tänkas vara berättigade till assistans delvis en icke-fråga. Systemet är ju “fel” redan som det är.

Jag funderar dock på hur man motiverar den nu föreslagna vidgningen av tilltänkta mottagare. Brännpunktartikeln handlar primärt om valfrihet och att ensamstående föräldrar är lika lämpliga föräldrar som föräldrar i par. Vilket kan ses som legitima skäl, absolut.

Anledning till att det offentliga bistår barnlösa par med assisterad befruktning ses dock inom vården som en medicinsk behandling då ofrivillig barnlöshet klassas som ett medicinsk tillstånd. Det är ofta en lång process som brukar börja med att ett par har försökt skaffa barn på naturlig väg under flera år (utan att lyckas).

Ovanstående medicinska tillstånd kan knappast sägas föreligga för någon som är ensamstående. Att utvidga rätten till assisterad befruktning till ensamstående kommer därför riskera att leda till komplikationer i vårdens gränsdragningar avseende vem som ska prioriteras.

Har den barnlösa ensamstående kvinnan med självklarhet samma “rätt” till assisterad befruktning som det barnlösa paret som försökt i flera år? Det tror jag inte att vårdapparaten kommer att anse. Om man nu inte anser att ofrivillig barnlöshet är en medicinsk komplikation, oavsett omständighet vill säga.

Så att utöka den offentliga vårdens ansvar i frågan är i mina ögon fel väg att gå. I stället borde man avreglera marknaden för assisterad befruktning och låta den som vill ha hjälp betala för det. Marknaden kommer med största sannolikhet inte bry sig om huruvida du är ensamstående eller gift.

Nyheter: DN, SvD, SR, ÖC, AB, N.

Bloggar: Böhlmark, Andreasson, Rudberg, Fagerlund.

Biologiska klockor satta ur spel

Människors förmåga till att dels skjuta upp saker, dels vilja ha kakan samtidigt som man äter på den, verkar onekligen vara starkt utvecklad. Och ingenstans märks det så väl som när kommer till barnafödande. Eller som den brittiska fertilitetsläkaren Gillian Lockwood säger till DN:

“– Förr jobbade kvinnor, gifte sig och sedan blev barnen grädden på moset. I dagens konsumtionssamhälle vill vi först resa, köpa hus och prylar. Barnen är den enda ”varan” eller ”upplevelsen” som vi medvetet skjuter på tills det är nästan för sent”.

I fallet med nedfrysta ägg som DN skriver om i dag verkar det visserligen som att den enskilda individen betalar för behandling och lagring på egen hand. Vilket spontant känns bra eftersom jag generellt sätt är skeptisk till att det offentliga bekostar människors barndrömmar.

Att vänta så pass länge med att skaffa barn att det kanske är för sent kan i mina ögon inte övergå till att bli ett offentligt ansvar. Det är den enskilda individens val och den bör rimligtvis stå för det valet.