torsdag 18 september 2014
66 000 FB-likes har oftast inte fel
söndag 14 september 2014
NEJ till rasism
2099
reaktioner idag

Sveriges flagga

Sveriges flagga

Text: Karl Gustav Ossiannilsson
Musik: Hugo Alfvén

Flamma stolt mot dunkla skyar,
likt en glimt av sommarens sol
över Sveriges skogar, berg och byar,
över vatten av viol.
Du som sjunger, när du bredes,
som vår gamla lyckas tolk:
solen lyser! Solen lyser!
Ingen vredes åska slog vårt tappra folk.

Flamma högt, vårt kärlekstecken,
värm oss, när det blåser kallt!
Stråla ur de blåa vecken,
kärlek mera stark än allt!
Sveriges flagga, Sveriges ära,
fornklenod och framtidstolk.
Gud är med oss, Gud är med oss
Han skall bära stark vårt fria svenska folk.

Glad nationaldag på er!

Kungen förändrar för att bevara

För första gången i livet läste jag i kväll om kungafamiljens Gallierafideikommiss. Ett fideikommiss instiftat av prinsessan Josefina av Leuchtenburg, sedermera drottning av Sverige.

Det består, om jag har förstått det rätt, av lösa medel men primärt av en konstsamling som prinsessan fick i present av Napoleon Bonaparte 1813.

Den har sedan instiftandet endast kunnat ärvas av manliga tronarvingar inom kungafamiljen och innehas därmed i dagsläget av Hans Majestät Konungen. Då Sveriges riksdag har förändrat successionsordningen riskerar dock konstsamlingen att skingras med nuvarande regelverk.

För att säkra att den stannar inom den regerande delen av ätten Bernadotte har därför Konungen begärt att få statuterna för fideikommisset ändrade. I stället för att prins Carl Philip ärver (som med stor säkerhet aldrig kommer bli monark) ska även kvinnor (läs: kronprinsessan Victoria) kunna ärva konstskatten.

Genom förändringen stannar fideikommisset inom kungafamiljen och man minimerar risken att samlingen sprids till mer avlägsna delar av familjen (vilket lätt skulle kunna vara fallet på de två generationer av kvinnliga tronföljare som vi har framför oss).

På så sätt förändrar konungen för att bevara, både traditionen och konstskatten, och säkerställer på samma gång den framtida regentens rätt till fideikommisset i fråga.

Frågan vad som kommer hända med Stenhammar kvarstår dock. Det är formellt staten som är ägare men enligt von Kraemers ska en prins av det regerande kungahuset få arrendera godset på livstid.

Jag gissar att det är med den framtidsutsikten som prins Carl Philip har gått på Alnarp. Men det är bara mina spekulationer.

Nyheter: SN24, Exp, DN, SvD.

En borgerlig kulturpolitik

I ansökningsförfarandet till SNB:s Skribentskola ingick det att skriva en debattartikel under den övergripande rubriken “min vision för en borgerlig kulturpolitik”. Nedan hittar ni mitt bidrag.

En borgerlig kulturpolitik för mångfald och kvalitet

Kulturpolitik. Bara ordet ger många borgerligt sinnade individer kalla kårar. Man ryggar tillbaka och känner sig genast obekväm. Vilket kanske inte är så konstigt egentligen, i alla fall inte om man ser till vad ordet (och dess praktiska konsekvens) har inneburit för svenskt kulturliv under de senaste 40 åren.

Kulturpolitik under dessa år har nämligen, i allt väsentligt, handlat om offentlig styrning och subvention av kulturyttringar som fallit den politiska smaken på läppen. Samtidigt har en föreställning om att kulturen endast kan vara fri om den hålls under armarna av riktade kulturstöd frodats. Och detta på både kommunal och statlig nivå. Det har lett till att så kallade ”fria teatergrupper” har sparkat bakut när tidigare utbetalat stöd har dragits in eller justerats ner. Den egna självbilden säger nämligen att den som är beroende av betalande konsumenter är ofri, medan den som låter det offentliga stå för kostnaderna när man själv spelar för tomma lokaler är oberoende.

Som på andra politiska områden finns det emellertid ett alternativ till tingens ordning. Det är fullt möjligt att fylla ett uttryck och ett arbetsområde med ny innebörd, om man så bara vill. Frågan blir då; kan det då finnas en borgerlig kulturpolitik? Självklart kan det finnas det, blir mitt svar. Och som inom så många andra områden så handlar det om att politiken tar ett steg tillbaka. Inte primärt genom att minska eventuella anslag eller stöd, även om det kan vara önskvärt på sikt, men genom att minska inblandningen i hur dessa anslag och stöd delas ut.

I dag sitter ofta politiker, runt om i landet, och detaljstyr vilken teatergrupp, musikensemble eller konstnär som ska få anslag just det här året. Det leder allt som oftast till att det är samma personer som får stöd, år efter år. Vilket inte är så konstigt egentligen, det är dessa återkommande sökande som politikerna känner igen. För att skapa ett mer diversifierat, intressant och levande svenskt kulturliv bör dock politikerna försöka låta bli att falla till föga för driften att detaljstyra. I stället bör man ställa upp ett antal, tämligen vitt hållna, kriterier för vad som krävs för att ansöka om offentliga medel. Det ekonomiska stöd som sedan betalas ut bör utformas så att det premierar aktörer som ökar sin publik eller på annat sätt ökar sin egen finansiering. Ett liknande system har prövats med framgång i Stockholm och kan säkerligen införas i fler kommuner om de lokala politikerna bara vågar släppa lite på kontrollen.

Men kulturpolitik måste så klart inte bara handla om på vilket sätt det offentliga bistår kultursfären med pengar. Ett av målen med en borgerlig kulturpolitik bör därför vara att öka antalet kulturutövare som står på egna ben och tjänar egna pengar. Det görs bäst genom att förenkla för egen- och småföretagare samt se över de skatter som dessa betalar. För även om kulturvänstern har svårt för att se att även kulturarbetare är hårt arbetande människor som inget hellre vill än att stå på egna ben, så ska inte vi borgerliga falla i samma fälla.

En livskraftig kultursfär bidrar till skönhet, känsla, romantik och glädje i ett samhälle. Något som de flesta behöver (och vill uppleva) vid sidan av mer materiella ting i vardagen. En borgerlig kulturpolitik bör därför göra vad den kan för att öka utbudet av kulturutövare i samhället, samt öka möjligheterna för alla kulturutövare att stå på egna ben.

Kulturvänstern som inte fanns

Kulturvänster. Smaka på ordet. De flesta har en föreställning om vilka som avses om man säger det. Många kan till och med nämna någon som man tycker tillhör gruppen.

Ingen verkar dock vilja tillhöra kulturvänstern. Alla fäktar med armarna så fort den kommer på tal.

“Jag önskar att jag hade en kulturvänster att frigöra mig från, revoltera mot” skriver Alakoski i Aftonbladet.

“Jag förnekar inte att det finns människor med stor makt som har hjärtat till vänster. Jag kan bara inte se exakt var deras dominans märks, eller var den förändrar livet för folk i allmänhet” skriver Malin Ullgren i DN.

Makten finns alltid någon annanstans. Aldrig där “vi” är verkar de hävda. Som om deras plattformar inget är värda. Trots att de båda skriver i Sveriges största tidningar.

Det är ungefär samma förhållningssätt som Socialdemokraterna alltid har haft. Trots långvarigt maktinnehav har makten, på något mystiskt sätt, alltid varit utom räckhåll.

Trots mångårig prenumeration till riksdagsplatser och statsrådsposter har företrädare inom socialdemokratin ändå refererat till sig själva som “arbetargrabbar” etc.

Juholt är bara en i mängden av socialdemokratiska företrädare som vägrar se sig själva som tillhörandes den makt de säger sig kritisera.

Om förhållningssättet beror på mindervärdeskomplex eller att man helt enkelt är oförmögen att se sin roll låter jag vara osagt.

Klart är i alla fall att ingen verkar vilja tillhöra kulturvänstern. Trots att det är deras pjäser som spelas på teatrarna, deras installationer som visas i konsthallarna och deras texter som publiceras på kultursidorna.

Axess, Axess, DN.