Vissa förslag är egentligen för konstiga för att kommentera, men jag kan inte låta bli (trots att jag nästan tror att det hela är en tidningsanka).

I Gislaved vill man byta titel på brandmännen. Från det traditionella brandman, till… handläggare. Förevändningen sägs vara en avmaskulinisering av yrket.

Inget i sak kommer dock förändras. Kraven kommer fortsatt vara desamma, yrkesuppgifterna likaså. Det stora merparten av alla brandmän kommer således även fortsatt att vara män. Fast med en annan titel, som ingen troligtvis kommer att använda.

Vad är nyttan?

Det vore synd att säga att jag samlar på äldre saker som har med Högerpartiet att göra (jag har alldeles för få saker nämligen). Däremot tycker jag att det är ganska roligt att köpa på mig objekt när tillfälle ges.

Eller ja, jag samlar ganska aktivt på pins med anknytning till Allmänna Valmansförbundet, Högerpartiet, SNU (innan 1934) och Ungsvenskarna men andra saker har jag inte så mycket av. Några böcker och några skrifter bara.

Gårdagens brev, innehållande två köp från Tradera, var därför ett välkommet tillskott till den mer allmänna samlingen. Särskilt roligt var fokuset på Stockholm kommunfullmäktige.

Island är ett litet land. Vill man göra en valmässig jämförelse med Sverige så är det mest rättvisande att konstatera att Islands nationella val motsvarar lokalvalet i Göteborg. På ett ungefär i alla fall, om man ser till antalet röstberättigade. Islands parlament Alltinget består av 68 platser, vilket även kan jämföras med kommunfullmäktige i Stockholm stad som har 101. Sannolikheten för att man som isländare känner en Alltingsledamot känns därför väldigt högt. Det gör onekligen att närheten till “makten” är stor på Island. I alla fall teoretiskt.

Hur som helst: Grattis Island som i helgen röstade bort den rödgröna majoriteten till förmån för den borgerliga oppositionen. Se till att hålla ordning på ekonomin den här gången.

Mellan åren 1997 och 1999 gav Konservativa sällskapet ut tidskriften Contextus. Där medverkade personer som Stefan Olsson (i dag chef på tankesmedjan Frivärld), Hans Stigsson (i dag på Norrköpings tidningar), Fredrik Haage (i dag talskrivare åt Göran Hägglund och Hans Wallmark (i dag moderat riksdagsledamot) med flera.

Sedan några år tillbaka, tack vare Konservativt Forum, finns de artiklar som publicerades i Contextus i digital form på nätet. Jag rekommenderar att den som är intresserad av den svenska konservativa debatten i slutet av 90-talet går in och tar sig en titt.

“Man kan lätt backa hem, bland sina vänner. Men då blir man inte så relevant för samhällsutvecklingen. Då kanske det handlar mera om ”hamnar jag i himlen?””

Så svarar ärkebiskop Anders Wejryd på frågan om hur han ser på den interna opinion som vill att Svenska kyrkan ska prata mer om Jesus.

“Hamnar jag i himlen” verkar alltså vara en icke-relevant fråga för ärkebiskopen i Sveriges största kristna samfund. I stället vill han att “kyrkans politiska engagemang utgår från ”att vi har Jesus som vår stora förebild och försonare”.” Det med motiveringen att Svenska kyrkan annars lika gärna kan vara kommunal, “eller en välgörenhetsorganisation”.

Som jag ser det så finns det mycket som tyder på att man redan i dag, åtminstone utåt från ledningsnivå, fungerar som en välgörenhetsorganisation. Av oro för att stöta sig med “moderna” och sökande människor tonas det kristna budskapet ner. Allt som oftast till förmån för ett allmännreligiöst och på sin höjd halvandligt budskap. Man erbjuder stöd och tröst men inget svar på frågan om varför.

Mot den bakgrunden är det förståeligt att Wejryd ser frågan om huruvida vi hamnar i himlen eller inte som en småsak.

I dag slog Sara Skyttedal huvudet på spiken angående de senaste veckornas debatt om e-röstning (även om hon går lite väl hårt åt mina partikamrater). Självklart är inte ett högre valdeltagande i sig politikens högsta mål. Hellre då att väljarna gör genomtänkta och välinformerade val på valdagen (eller ännu hellre känner att de inte behöver rösta för att politiken inte påverkar deras liv negativt).

Precis som miljöpartisten i vallagskommittén påpekar så finns det dessutom flera demokratiska risker med att inför e-röstning. Jag hoppas därför att det förslaget stoppas i malpåse i glöms bort.

Val är för viktiga för att experimentera med.

“Även ur ett mer generellt perspektiv kan man fundera över om det inte borde stå var och en fritt att förfoga över sina tillgångar, inte bara under livstiden utan också efter livets slut. Är det verkligen rimligt att vuxna barn har rätt att kräva att få ärva sina föräldrar?”

Det skriver familjerättsjuristen Susanne Forsman på Brännpunkt i dag. Och hon har så klart helt rätt i det.

Jag personligen tycker att det var oturligt att frågan om laglottens vara försvann ur Centerpartiets idéprogram. Jag hade gärna sett att det fanns en kraft som verkade för dess reformering.

Jag ser framför mig ett system där avsaknad av testamente gör att reglerna om laglott träder in, men att alla har full förfoganderätt över sina tillgångar genom testamente, om man så vill.

Då tror jag att många av de situationer som Susanne Forsman redogör för i sin debattartikel skulle lösa sig av sig själva, utan inblandning av ytterligare regelverk.

Familj, släkt och rötter är viktiga aspekter i de flesta människors liv. Vilka vi är baseras i stor utsträckning på uppväxt och familjerelationer. För konservativa är det här självklarheter, men det som är självklarheter för mig är inte nödvändigtvis det för andra. Särskilt som den svenska välfärdsstaten, enligt socialdemokratisk modell, har gjort sitt bästa för att nedvärdera familjebanden mellan människor.

I välfärdsstaten är det mellanmänskliga något fult. I stället för att erkänna värdet av starka band mellan människor ska individen vara beroende av de offentliga transfereringssystemen. Dessa sägs skapa fria människor som inte står i beroendeställning till andra, men den som inte känner sitt sammanhang får svårt att vara fri. Välfärdsstaten ger föga trygghet utöver den monetära. Men allt är inte pengar. Människor behöver primärt andra människor för trygghet och identitetsskapande, inte system.

Efter fem dagars intensivt kongressande torde många socialdemokrater vakna upp lätt utslitna i dag. Långa dagar och långa debatter gör även den mest härdade partiräven trött. Den stora frågan i mångas huvud i dag handlar dock säkert om de beslut som fattades under helgen; vad innebär de egentligen?

Klart är att partiledning är nöjd för att man lyckats kompromissa bort de allt värsta av vänsterflygelns idéer och förslag. Vad som är mer oklart är hur dessa kompromisser sedan ska tolkas när, och om, de ska omsättas i praktiken.

Att socialdemokraterna har bestämt sig för att lokala politiker ska ha mer makt, och kommun- och landstingsinvånare mindre, står klart. Politiker ska, enligt S-kongressens beslut, ges rätt att stänga ute vissa typer av företag vid upphandlingar samt neka friskolor att etablera sig.

Om det här är definitiva veton råder det dock olika meningar om. Enligt partiledningen är det inte det men visa mig den kommunala vänstersosse som inte vill ha mer makt över hur och vad människor väljer. Skulle Socialdemokraterna vinna nästa val och göra verklighet av sina kongressbeslut kan vi räkna med att valfriheten inskränks på fler än ett område.

Ett sådant område är föräldraförsäkringen. Löfven säger sig vara oroad över det ojämna uttaget av föräldradagar och att kraftiga åtgärder måste sättas in för att komma till rätta med det som upplevs som ett problem. Till att börja med ska fler månader vikas åt respektive förälder men på sikt anser Socialdemokraterna att föräldraförsäkringen bör delas i tre lika stora delar.

Att gå in och bestämma över människors vardag är således inget som man har betänkligheter kring i dagens socialdemokrati. Partistyrelsen har försökt att streta emot i vissa delar men merparten av dem som är aktiva i partiet runt om i landet verkar vilja ha mer. Mer makt och mer inflytande, på bekostnad av enskilda familjer och individer.

Kom ihåg det i september nästa år. Och läs Maria Wetterstrands sakliga och bra inlägg i frågan om vinst i välfärdssektorn.

DN, DN, SvD, SvD, SvD.

Jag tror att jag kan ha tipsat om det här tidigare men jag tycker att det är så roligt så jag gör det mer än gärna igen. På Filmarkivets hemsida kan man hitta åtminstone fyra gamla valfilmer från Högern. Titta gärna på dem. Om inte annat så för att få en bild av hur den politiska reklamen har förändrats på 70 år.

Man kan lugnt säga att politisk reklam såg annorlunda ut förr i tiden.

Vår stad, 1946. Om Malmö.

Vi vill, 1946.

På prövad grund, 1942. Om Stockholm.

Män och maskiner, 1936.