Det finns få länder med så fräcka namn på lag som i England. Det är Tyskland emot. Inget lag slår namnet Borussia Mönchen-Gladbach eller Dynamo dresden exempelvis. Pure Magic!, men England stoltserar med klassiska namn de också. Wolverhampton Wanderers exempelvis är ett namn som gör att man tittar långt mot Midlands med ett leende och när man sedan drömmer sig tillbaka till tiderna med sidbenor på kenny Hibbitt, den yvige Derek Dougan och John Richards så drar man på smilbanden ännu mera. Men det kommer mer. När man knallar ner i seriesystemen så dyker de kanske fränaste namnen upp; Dagenham&Redbridge och Rushden&Diamonds. Det låter som lag, som tagna ur serietidnigen Buster, men de finns på riktigt. The Daggers exempelvis spelar i Coca-Cola league 1 nästa säsong och  the Diamonds finns i The Conference, där de bland annat möter gamla storlaget Luton inom kort.  Självfallet återkommer jag till dessa små pärlor på denna blogg, men nu gör bi ett rejält avstamp till nedräkningen inför Premier League starten. Det är 14 dagar kvar. A fortnight of hope, glory, wait, expectations och tandagnisslan.

Premier League sätter starten på fotbollssäsongen för mig. jag bryr mig inte om la Liga, det genomkorrumperade Serie A eller Ligue 1. För er som känner mig, så vet ni att jag har en soft spot för Bundesliga, men den går ändå inte upp emot det datum då premier League startar. Årets säsong börjar med ett riktigt dunkarmöte på Anfield, då Liverpool möter Arsenal. Vän av ordning minns 26 Maj 1989, då Micky Thomas cementerade Gunners första titel på 18 år, då han rullade in 2-0 på övertid bakom Grobbelaar. Nu är det andra bullar och Liverpool börjar går emot en tidsålder då jag undrar om de verkligen inte ”walk alone”. Benitez lämnade efter ett år av katastrofer och ersätts av gentemanna-Hodgson. Jag tror inte ett ögonblick på detta. Hur mycket jag än läser Liverpools spelartrupp fram och tillbaka, så har jag svårt att se hur ett lag med en andrauppställning bestående av Leiwa, Ngog, Cavalieri och andra, skall erövra England. Nu verkar också Mascherano försvinna och vips förlorar man en ”tormentor” på mittfältet, som Hodgson så gärna behöver. För vem skall hjälpa Gerrard centralt?  Det blir en kamp i Mersey denna sommar, ty Moyes Everton är alltid livsfarliga och det finns inget bättre för en Toffee än att besegra the Reds. Moyes kan dock förlora Jagielka, då Gunners är och rycker. Söger media. Jagielka är ett unikum för övrigt. För några år sedan, stod han ett par matcher i mål för Sheffield United och när Gunners mötte the Blades borta, så ledde Sheffield och hade en man utvisad och fick målvakten Kenny skadad. In med Jagielka, som stod en halvlek och tog allt. Sedan gick han till Everton och blev landslagsman. Maken till lojal spelare får man leta efter. Uppvuxen i en berggrund, matat med granit och gnejs och annan brittiskt lynne.

Det har varit väldigt tyst om Chelsea denna sommar. Benayoun är den enda som kommit in, men jag tror att  Ancelotti räknar in Essien som ett nyförvärv och med Ghanaesen i laget får mittfältet en naturligt hårdhet. Lamps-Mikel och Essien centralt är ett världsmittfält; inte tu tal om annat. Frågan är dock om Abramovitj borrar upp en ny oljekälla snart och släpper lite olja över Ancelotti, ty spelarkadern börjar bli åldersstigen.Lampard, Cole, Drogba, Essien och andra börjar bli till åren och blir inte bättre, eller gör Chelsea en Arsenal och låter ungdomarna utvecklas. Kakuta, Sturridge och Kalas är ynglingar som kommer att få speltid under hösten exmpelvis.

14 dagar kvar och nerverna börjar bli på helspänn. Håll utkik efter kommentarer och eskapader, de kommer här på denna blogg, när ni minst anar det

Jag tyckte väldigt synd om min sambo i lördags. Hon har jobbat och slitit hårt under sommaren. jag har haft tre veckors semester själv med barnen(tre  styck, sötnosar alla tre- brås på sin far)och nu skulle vi avsluta med några veckor ihop. Så kom lördagen och vi hade hyrt stuga i Skåne. In i bilen. Efter sex veckors konstant solsken och tropisk värme i Sverige(såg jag inte ett bananträd i Vadstena när jag passerade?), så mötte Skåne med 13 grader och hällregn. 13 grader och hällregn. Är det då man vill prata med en psykolog? Eller psykopat?

Kanske inte psykopat, men väl klassad som det, så kliver Marlon King ut i det fria igen. Den förre Watford-forwarden har tillbringat 18 månader i fängelset för övervåld. Det kommer inte att bli lätt för King att hitta en ny arbetsgivare, men Lee Hughes gjorde det? Remember him? Lee H. spelade för WBA & Coventry och vräkte in mål, sedan körde han ihjäl en när han var rattfull. Fick några års fängelse, men spelar nu forward för Notts County igen. En kompis såg honom spela en match och han blev konstant utbuad och kallad både det ena och det andra; efter matchen ropade han på sina belackare ”Oi, are you going to work tomorrow?” ”Yeah”, svarade de buttert. ”I’m not”, sade han och log med hela ansiktet.

Men King kanske kan bli ”King for just one day” igen. Likt Thompson Twins sjöng på 80-talet.

Just nu är det en väldigt massa förberedelser inför ligastarten. Liverpool slog Rabotnicki, ManCity slåss om Balotelli, ManUnited är i USA, Arsenal har Emirates Cup i helgen, Aston Villa har portugiska veckor och Spurs torskade mot Villarreal. Silly Season-rykten står som regn i Skåne, som spön i backen och senast var det David James, som kopplas ihop med Steve Coppells Bristol City.

Fulham släppte Roy Hodgson till Liverpool och byter inte direkt upp sig med Mark Hughes. Walesaren med nordeuropas tjockaste lår har inte varit en succé någonstans och jag undrar vad han vill göra med Fulham. Hughes är inte känd för att vilja spela supersnabb fotboll utan gillar det grythundaktiga och jag misstänker att vi får se kamp.

När man tänker på kamp, Fulham och Mark Hughes, då känns nästan 13 grader och hällregn bättre. Nästan.

Muttiah Muralitharan är namnet på allas läppar inom Cricket-världen. Han satte ett nytt rekord mot Indien då han slog ned 800 Wickets i en match för Sri Lanka. Inte för att jag vet så mycket om cricket, men han bars på alla axlar, förlänades en egen elefant och fick kramar av alla spelare. Det var gulligt. Själv var jag en baddare på brännboll en gång i tiden; i alla fall tyckte mina kompisar det, för de brände mig konstant.

Brinner gör det snart i Manchester. Mancini står där- uppblåst i sin mycket klädsamma halsduk och funderar på vad han skall göra med all spelare som klubben värvar. Det börjar långsamt bli ledsamt och pinsamt. Jag tycker samtidigt synd om spelarna, som stirrar sig så blinda på de dollarsedlar som landar i deras händer. Ty väldigt många kommer att se sina karriärer gå upp i rök. Efter att ha landat Yaya Touré, David Silva och Jerome Boateng, så skall man ha James Milner, Kolarov och Marioo Balotelli, samt bjuder på Edin Dzeko. Det låter som att vissa spelare- om detta går i lås- kommer att gnälla något oerhört. Adebayor, Yaya Touré och Balotelli är kända för att låta sin stämma höras och kvar i laget finns Bellamy. Mancini borde boka plats i boxningsringen. Nu.

Henry gjorde som han  brukar göra mot Spurs. Mål. I Newe York Red Bulls, så stack han fram fossingen och nätade. Som vanligt. Spursarna tycktre ”oh no, not him again”. Precis samma som en irländsk tonårstjej sade i poolen på min semester i Portugal, efter att min yngste son(4 år) hela tiden stört henne och min dotter(7 år). ”Oh no, not him again”.

Sade kanske dock inte Steve Bruce som inte tröttnat på Titus Bramble och hämtar honom till Sunderland. De var väl ihop i Wigan ett tag dessa två. Själv tycker jag att Bramble passerade zenit redan innan han lämnnade Ispwich och det var fyra klubbar sedan.

Ändå så har det inte hänt så markant massor i ligan hittills. Inga supervärvningar mer än Citys. Cole till Liverpool var en halvskräll. Sedan är jag lite orolig att Cole är en ny Michael Owen. De här småsnirkliga spelarna brukar bli fällda, trampade på och skickade ut till läktaren av illasinnade backar, så hans skadeperioder i Liverpool blir många.

Sol Campbell skriver på ett nytt kontrakt med Gunners? Igen. Är det Wenger svar på försvars och målvaktskrisen. Hope not!

Sedan tycker jag att det är härligt att skåda Blackpool. Gunners åker till Österrike, ManUnited och Tottenham till USA. Blackpool åker till Staunton Sands. I Devon. I England.

Olika är världarna

Det sade ”Pang”. En knall som ekade över hela Midlands. En chock, tårar och en säsong som gick åt helvete.

”Tiny” Taylors hänsynslösa tackling på Gunners Eduardo da Silva för två år sedan sitter kvar på näthinnan. Taylor kom för sent, med alla världens dobbar och tryckte till kroat-brassens fot, så den gick rakt av. Vi chockades av scenerna och Gunners som ledde matchen och var på väg framåt i ligan fick hela sin säsong förstörd. William Gallas, som var kapten, gick rakt av planen och Gunners tappade segern i matchen och förlorade ett kraftfullt momentum i jakten på seriesegern.

Två år senare, så avslutas denna historia. Eduardo da Silva har under ett par år kämpat med att ta sig tillbaka till fornstora dagar. Han var en enormt skicklig avslutare och gjorde mål på ingenting och det var därför Wenger köpte honom, han behövde en ”fox-in-the-box”, men trots att han var varit i laget under 2008/2009 och 2009/2010, så har vi aldrig sett den normale Eduardo. Rätt för att gå in i närkamper, saknar självförtroende och när nu Gunners köpte Chamakh, så valde Gunners och Eduardo att gå skilda vägar och han landar i Ukraina hos Sjaktar Donetsk.

Tiny Taylors tackling gav eko. Även fast det säkerligen inte var meningen, så var det en tackling som gav eko i omvärlden. Det vårdslösa spelet, som gav Taylor tre matchers avstängning, men som förstörde Eduardos kommande två år. Tränarna blir naturligtvis fullkomligt vansinniga och man undrar i det rättvisa i det.

Nu tar Eduardos resa slut i Premier League, men jag kommer för evigt – tyvärr – att komam ihåg tystnaden och händelserna den där dagen på St Andrew’s i Birmingham

Man lever i en drömvärld. En lyx.  Två dagars flygshow…whisky, vin, sprudel och annat….livet på en pinne?

Nja..jag tycker det. Sedan förstår man. Cole till Liverpool. Varför? Men käre Joe  Cole, å Roy, ni är så lite Liverpool att Beatles har slutat med hänglugg. Jag tror det blir en totalflopp.

Parallellt blir jag påskickad alla Winnerbäcks live-inspelningar, sjunger massor , men vänder mig till England…”Kom ihåg mig”…

..och upp ur sovsäckarna kommer alla Premier Leagues tränare. De har vilat, pillat sig i naveln, sovit, mediterat och käkat hotdog under en månad och bara väntat på att VM skall dra förbi. En månad till Premier League starten, en och en halv månad till Silly Seasons fönster stängs och nu börjar klubbarna att röra  på sig. Mycket blickar på Chelsea exempelvis. Roman har borrat lite olja igen på en lunchrast och Chelsea lär ha skickat in ett rejält bud på Torres, men Roy Hodgson har mest garvat, sagt något om ”We are here to play ball” och sagt ”Do not touch my stars”. Madcherano som hoppats på att lämna den miserabla tiden i den forna toppklubben Liverpool´, verkar nu få bida sin tid. Det har också gått rykte om att Hodgson försoker återaktivera sina gamla HBK-spelare Sigge Johansson och Rutger Backe, men det håller jag för en rejäl anka, alternativt en praktfullt fet gås. Då jag är halvskåning så vet jag dock att det blir god sås på gås. Så håll i det ryktet. Gentemanna-Roy verkar vara fast övertygad om att utplåna den gamla saägnen ”Which is the only ship, that never docked at the Liverpool Harbour? The Premiership”. Fantastisk Humor.

I en ytterst parallel värld- typ the Twilight Zone så skrapar West Ham trisslotter och värvar mexikanske Barrera och Piquionne från Portsmouth.

Väljer man då ytterligare ett lag – Blackpool, så händer inte mycket. Jag har hört att när Blackpool tänder sin nöjespark ordentligt så är detta en av de landmärken som kan ses från Internationella Rymdstationen. Det lär vara något överdjävligt. Men kostar säkert en del. Varför inte ge pengarna till Blackpool, för de har inte gjort något på transfermarknaden denna sommar? De löper risken att göra ett fritt fall från Premier League, men vi har sett lag som Hull och Wigan ha samma rykte med sig och hänga sig fast. Hull för två år sedan var en praktskräll när de slog Gunners på Emirates och var med i toppen i början.

Silly Season bubblar. Mancini har skaffat sig Attilio Lombardo som co-trainer. Nu glädjer sig säkert den engelska pressen. När Lombardo och Brolin blev tränare/co-trainers för Crystal palace så skrev pressen ”USA got Abbott&Costello, we have got Lombardo&Brolin”. Vad ManCity gör under Silly Season är naturligtvis både fascinerande och existensiellt, men samtidigt ett hån mot resten av ligan. Att ge YaYa Touré 200 000 pund i veckan är ett skämt exempelvis och gud vet vad man mera kommer att göra. Ifjol blev det mer eller mindre platt fall efter en bra start och om det inte funkar efter halva säsongen, så lär Mancini få en enkel till Rom igen.

Silly Season. You can not live with it, you can not live without it. Eller nästan…

Sommarens Englandsresa står för dörren. I mitt yrkesliv landar jag i England titt som tätt; oftare titt än tätt faktiskt. Imorgon dundrar jag in över Heathrow och kan lägga en heldag i London innan det skall jobbas och slitas i några dagar.  London i juli. Känns sådär glamoröst egentligen, när man kan ligga med paraplydrink i Antibes, gräva sandslott i Malå, glassa i östgötska skärgården eller leka med de tre barnen på en lekplats i Irkutsk. Men London ger mig extra styrka, extra energi och att få knalla runt i en stad som pulserar, knalla in på Lillywhite’s, se över årets kollektion av nya fotbollströjor, köpa några nyheter till familjen, en ny mugg, en ny handduk eller bara sätta sig på ett café eller pub med en ljummen Boddington’s och se på rosaskimrande engelsmän, läsa Daily mail- förfasa sig över alla rykten och skvaller, öppna up the Sun och gapskratta åt de halvnakna damerna  som de aldrig lyckas med eller åka ut till en fotbollsarena och bara softa. England och London ger mig så ohyggligt massor av glädje, kultur och historia att min ryggrad står ut som en pianosträng och bara väntar.

***

En av de mest spelade låtarna i England för tillfället lyfter mina ögon mot fotboll. Tinie Tempahs ”Pass out” har en de mest bedrövliga texterna sedan Maltas ”dina bröst är som svalor som häckar”, men drar mig mot gamla minnen. Han sjunger ”

Yeah, They say hello, they say ola and they say bonjour,
Im pissed I never got to fly on a concord,
I bin Southampton but ive never bin to Scunthorpe,
Im fucking crazy with the kicks, call me Jean Claude,”

Så fort jag hör detta, så drar mina minnen osökt till den icke så stilfulla staden Scunthorpe i trakterna av Hull och Lincoln. Pourquoi, ställer sig vän av ordning och kaos frågan; jo- i just Scunthorpe så föddes och spelade Kevin Keegan och Ray Clemence, två av brittisk fotbollshistorias mest karismatiska fotbollsspelare och del av the Reds fantastiska 70-talslag. Keegan och Clemence dominerade Tipsextra med sina snabba steg och bra målvaktsingripande. Kevin ”Stålmusen” Keegan försvann sedan till Tyskland och HSV och återkom med ett av mest permanentade krullen världen sett sedan Mikrofonkrullen upphörde på 70-talet. Men det var då det.

Det undrar jag om Tinie Tempah visste när han skrev texten.

Kan det vara så?

Emile Heskey gick ut för någon daga sedan och sade sig vara missnöjd med att inte fått så mycket speltid i VM av Capello och säger att det får vara nog i landslaget. Jag är inte speciellt sömnlös över detta. Heskey har varit en av århundradets mest överskattade spelare. Bollvinnare i luften- I give you that- oduglig på fötterna och ingen ryslig målskytt.  Heskey i landslaget är hursomhelst fel val bredvid Wayne Rooney.  Capello spelade med Defoe, möjligt att det är bättre.  Den bästa lösningen tror jag att helt sidsteppa en extra forward för Rooney och gå på en 4-2-3-1 istället. Låt boxargossen från Toxteth spela själv på topp och fyll på med tre löpstarka ynglingar bakom som river sönder mittfält och backlinje, så att Rooney kan stå och dundra in dem centralt. Capello har försökt med Defoe, Crouch, Heskey eller Bent, men har egentligen inte hittat rätt, så varför inte bortse från ett forwardspar och låta lungorna tala på mitten istället och kanske det kan finnas plats för både Lamps och Stevie G samtidigt då?

Efter att England kastats ut av ett segersuget Tyskland, som inte bara katstade hela Blitzen på dem utan körde över dem med allt vad de hade i anfallsväg, så vad är då inte bättre ön att rulla igång en blogg som beskriver hur landet är på ön där kranar droppar, det blåser i varje fönster, vattenberedare är från James Watts tid och där apelsiner i munnen är standard på parlamentsledamöter?

Jag skrev just världens längsta mening.

Välkommen till England och en blogg som behandlar världens bästa liga, världens tuffaste klimat, världens hårdaste spelare och med en domarkår som alltsom oftast glömt eller svalt pipan. Välkommen till min egen blogg om Premier League och allt annat som rör engelsk fotboll.

Vem är då jag?

Namnet är Magnus Falk, född naken 1967 och bosatt i Linköping på den östgötska slätten. Lasse Winnerbäck, Tage Danielsson och så jag? Mitt intresse för brittisk fotboll går tillbaka till min barndom, när jag satt klistrad framför Tipsextra och skrev upp allt vad laguppställningar hette, kunde rabbla Leeds benknäckargäng baklänges, visste vem Dave Mackay var, gillade Frank McLintocks  pollisar och älskade att höra Tomas Simson rapportera Coventyr-Leicester från en skramlande pub. Jag var fast. Cementerad och från den cementklumpen har ingen lyckats få loss mig. Mitt liv pendlar kring fotboll, mitt normala arbete och min underbara familj. I denna blogg har jag för avsikt att på mitt egna sätt orera om vad som händer i det isolerade landet England och dess ligor. Jag hoppas att inläggen väcker glädje.

Nu kör vi. Välkomna.