Hur det brittiska fotbollssystemet med Championships, Premier leagues, skotska, nordirländska ligan och hur Home Nations hänger ihop med United Kingdom och the Commonwealth, det kräver sin man eller kvinna att förstå. Jag försökte få grepp på varför i hela friden walesiska lag som Cardiff, Swansea och Hereford har kunnat krafsa sig in i det engelska ligasystemet när lag som Abderdeen, Celtic, Dumbarton tvångshålls i den skotska divisionen och Linfield och Glentoran spelar i Nordirland.  Vill man förstå, så finns det säkert enkla förklaringar. Själv tror jag att det beror på att de är genuint rädda för walesarna.

Wales är ett vackert ”land” eller del av de brittiska öarna. Det finns få ställen i världen som fått mig att må så bra. Lugnet, stillheten, frodigheten, folkets vänlighet och dess charm är fantastiskt. Till detta en makalös natur. Att få gå skogspromenad i skogarna kring Betws-y-Coed, vandra i bergsmassiven kring Snowdonia, att bada i iskallt vatten i den walesiska rivieran i Aberystwyth eller vid Newport, klappa ett får i Brecon Mountains eller sitta ned och dricka en pilsner längs med Bala Lake- det är rekommenderbart och helt sagolikt.

Å nu kommer fotbollen också. Det var några år sedan vi hade ett walesiskt lag uppe i ”the top-flight”. Under 80-talet gjorde Swansea ett dunderryck och marscherade genom divisionerna med en hel hög av intressanta spelare; Robbie och Leighton James, Jeremy Charles etc, men annars har det varit tomt de senaste åren.

Visste ni för övrigt att Wales är det enda ”landet” utanför England som vunnit FA-cupen. 1927 lämnade cupen England, då Cardiff slog Arsenal i finalen med 1-0.

Nu verkar dock Wales vara på språng igen. Bland ungdomsspelarna har man ju Bale och Ramsey på väg framåt- två spelare med fantastisk potential. Bland lagen rusar både Cardiff och Swansea på. Lagen ligger med i toppen av Championship och rustar för att kunna vara med och kriga om en uppflyttning i en division som idag leds av klassiska QPR. (Om QPR går upp, så jublar jag inombords. Fränare namn i brittisk fotboll finns inte) Swansea och Cardiff har en ganska kraftig rivalitet och det kan gå hett till i ”South Wales derby”. Bland annat kastades en ölburk på domaren Mike Dean för några år sedan.

Samtidigt så triggar rivaliteten konkurrensen och det var länge sedan två stycken Walesiska lag var uppe och slogs i toppen. Förvisso, det är tidigt på säsongen, men det är en positiv känsla kring fotbollen i södra Wales. För några år sedan var närliggande Bristol City på väg upp i Premier League och sedan både Southampton, Pompey och Reading ramlat ur, så har the ”West Country och Wales” ingenting i toppen av de engelska divisionerna. Skall Wales råda bot på det? Det behövs i den ökande polariseringen kring fotbollen i de engelska divisionssystemet. Om inte annat för att världen skall lära sig ”The Ayatollah”, Cardiffs välkända supporterramsa och målgest. Denan målgest har sitt urspring i den sorg som uppstod efter att Ayatollah Khomeini gick bort. Cardiffs trogna har anammat denna målgest, som går ut på att man klappar lite framför sig och gör en hyllning med att lyfte upp händerna ovaför huvudet. Denna gest ser man gärna i Premier league.

Croeso i Cymru som man säger i landet. Välkommen till Wales.

England är demoraliserat. England är krossat. England är förödmjukat. England är trampat på. England är nedplöjt i lervällingen. England har tacklats av Jürgen Kohler.

Efter år av erkännande av världen, så inträffade så slutligen det moment när fotbollsvärlden meddelar England samma sak som Ian Wostenholme sade i det legendariska referatet 1966 ”They all think it is over….it is now”. Jag surrar. Jag snurrar. Vad är det som har hänt?

Jo, FIFA tog ut sin lista över de 23 bästa spelarna i världen och för första gången någonsin – jo det är sant – så har inte England med en enda spelare. The Sun skrev ”It is official- we are rubbish”. England har de senaste fem-sex åren alltid haft med Lampard, Terry, Rooney, Gerrard. Tidigare har Beckham varit en stadig figur. Detta år: zero, none, ett streck.

Englands usla uppträdande i Champions League tillsammans med deras mediokra VM, där Tyskarna körde bandvagn över brittiska försvaret har fått FIFA att blanda upp spelarna med brassar, argentinare, tyskar och en hel hög spanjorer. Men inte en enda engelsman. Mer flagrant är att den liga som många kallar världens bästa – The Premier League – endat har tre man med – Drogba, Fàbregas och Asamoah Gyan.

”It’s the end of the world as we know it”  REMs gamla sångtitel känns klockren just nu. Samtidigt är det en väckarklocka för Capello, Scudamore och andra i FA och dess talangutveckling.  Det har varit dålit med fluktuation i lagen, dåligt med unga brittiska talanger som släpps fram och sedan stagnerar toppnamnen. Gerrard har varit en skugga av sitt forna jag denna säsong exempelvis. Lampard skadad, Rooney girig. Terry har lunkat på i skaplig form, men inte i topptrim.

Three Lions skakar i sina skinn. Lejonhannarna ryter inte ens längre, de har förvandlats till små kattungar och FIFA har bidragit till att degenerera dem. Purr….

Girighet är det som driver människan. Ebenezeer Scrooge i Dickens klassiska ”A Christmas Carol” tillsammans med Shylock i Shakespeare’s Köpmannen i Venedig har varit historiska girigbukar. Med Wayne Rooney så kliver en tredje in på prispallen.

Jag är inte särskilt förvånad. Jag hade varit mer förvånad om Rooney verkligen lämnat klubben. Ett smart drag av hans agent Stretford; Rooney var ledsen och uppbragd och sade att han ville lämna klubben. Att inte Sir Alex förstod varför är inte svårt att förstå, för ”Wazza” kunde inte förklara. Allt handlade om pengar. Igen. Rooney ville ha ett nytt avtal. Han tjänade bara 90 000 pund i veckan och ville upp på 150 000 i veckan.

”Jaså, det handlade bara om pengar”, sade Glazer och pyntade upp lite extra så att The Golden Mancunian Boy kunde stanna i klubben. Girigheten gav Rooney många miljoner extra under det nya kontraktet, men också fansens vrede. Det är dock bara kortlivat. När väl Rooney börjar göra mål igen- vilket han gör – så är detta tragikomiska skådesspel i två akter glömt och man struntar i att ManU betalar 600 000 kronor mer i veckan till skyttekungen.

För några år sedan gjorde Gerrard likadant. 2005 tror jag att det var, så såg jag en presskonferens från Liverpool när Stevie G gick ut och sade att han ville lämna klubben och flytta till Chelsea. En dag senare satt Stevie G och sade att  ”he would never contemplate leaving Liverpool. His club”. Underförstått så hade han höjt sin lön ganska betydande.

Allt har normaliserats i England och nu kan spelet rulla vidare igen. En massa intressanta matcher i helgen.  WBA – Fulham kanske är en liten outsider, men båda lagen har skaffat sig ett par uppseendeväckande forwards med kraft och energi. Odemwingie och Moussa Dembélé i respektive lag vet var ett motståndarmål är beläget och Jonas Olsson får kämpa med belgaren denna omgång.

Andra matcher; Tottenham-Everton, ManCity – Arsenal, Birmingham – Blackpool,m Chelsea-Wolves, Stoke-ManU, Sunderland-Aston Villa, West Ham – Newcastle, Wigan-Bolton och Liverpool-Blackburn.

Notera att Hodgson går plankan i gamla slavhamnen Liverpool just nu och då möter man lokalkonkurrenten Blackburn, som åker fyra mil från Darwen för att skruva i den sista skruven i kistan. Förlust mot Blackburn och Gentlemanna-Roy är borta. Det funkar helt enkelt inte. Roy är fel man för Liverpool. De behöver en tränare som kan ta tag i spelarna, rycka dem i bitar och få igång positiva tankar.

Helgens toppmatch är City mot Gunners. Återigen en måste-match för Gunners. Förlust mot Mancinis gossar och man kan vara åtta poäng efter Chelsea efter nio omgångar. Gunners har som vanligt en del skador och Wilshere avstängd. Mancini har Adebayor, som gjorde tre mål emot Lech Poznan i veckan och som ifjol firade mot Gunners fans och fick en rättmätig avstängning.

Sedan tittar nog många mot the Potters och deras match mot United. Rooney har fått många rubriker och visst är de favoriter, men man skall inte räkna bort Pulis hårt kämpande Stoogies. Jag såg en lista över träffar i virket och Stoke har träffat detta nio gånger detta år. Överlägset mest i ligan. Ser fram emot luftstriden mellan Kenwyne Jones och Ferdinand-Vidic.

Lite girighet och lite fotboll. Let’s play ball.

”I do not want to change the world, I am looking for a new England”

Kirsty MacColl viskar från graven..

Jag tror att Fabio Capello lyssnar på detta snarare än ¨”anarchy in the UK” innan han går och lägger sigf för från ungdomsledet väller det fram spelare som bara vill ta över. Jack Wilshere från Gunners ligger främst. En spelstil som påminner om Scholes/Lampard med låg tyngdpunkt och som spelar väldigt enkelt. Var är engelska landslaget?

Wilshere kan bli en riktig nationalklenod. Bevara den, vårda den och England kan han ett lag som fightas för stora medaljer 2012.

England har massor av ungdomar som kommer fram.Har de folket som kan utveckla dem? Atty Svennis tar Leicester är en skymf exempelvis. Svennis b orde de ge ansvaret att ta fram U19.U15. Exempelvis. Han pratar med folk…

”A rush and a push and the land that we stand on is ours, it has been before, so it shall be again”

Om man någon gång har frälsts av Morrisey och The Smiths, så vet man att denna magiska sång inleder ”Strangeways, here we come”, en sång om Manchester och till ett 80-tal, där arbetslösheten låg som en dimma över arbetarklassen och där klyftorna ökade.  Sir Alex Fergusom klev ombord i Manchester några år tidigare och tog ett lag med föga användbara spelare till ett världslag. Två Champions League-titlar exempelvis och tre dubblar under denna tid.

Sir Alex stil präglas av envishet, disciplin, hårdhänt beteende och att ingen är större än laget. På så sätt är han väldigt lik sina konkurrenter Wenger och tidigare Mourinho, som hade i princip samma epitet, även fast kanske Wenger är en mer envis. När det utkristalliseras spelare, som blir mer än själva laget, då når förhållandet till ett crescendo och en frontalkrock. Det skedde med David Beckham, det skedde med Cristiano Ronaldo och det sker med Wayne Rooney. 

Efter att ifjol varit ligans bäste spelare och utvecklats till en fullständigt gudabenådad avslutare, så var han direkt dålig i VM, gjorde snedsteg både inom äktenskapet och utom äktenskapet med en icke begåvad pubrunda och svineri på öppenplats i Manchester) och har haft den värsta starten på en säsong på mycket länge. Sir Alex har antytt att Rooney bör vila och inte spela landskamper och seriematcher utan tillse att han blir i bra form kroppsligt och mentalt. Rooney säger att SAF har fel och utmanar nu sin tränare med en vilja att lämna klubben.

Jag skall villigt medge att jag inte kan alla historier kring Becks, Christiano Ronaldo och nu Rooney, men mönstret går igen. Sir Alex envishet sticker igenom och han vet vem som bestämmer och ruckar inte på det. Vad som händer nu? Antingen tar SAF Rooney privat i örat och det blir en dementi, Rooney får en höjd lön och skriver på kontrakt fram till 2020 eller också blir det en frontalkrock och gossarna går skilda vägar. Hör jag inte en portugis viska något på håll??

Om ManU klarar sig utan Rooney? De fixade det utan Cantona, de fixade det utan Beckham och det kommer att fixa det utan Rooney. Problemet är dock att skotten Ferguson riskerar att bli av med Ferdinand, som inte heller stormtrivs i laget och åldringarna van der Sar, Giggs och Scholes i närtid också och då blir det jobbigt.

Fast då det gäller klassiska Manchester så gäller naturligtvis ”There is a light that never goes out”, på klassiskt Smiths-manér.

Det som sker i den gamla slavhamnsstaden Liverpool är en skymf, det är ledsamt och man blir djupt orolig för den Liverpoolska själen. Herrar Hicks och Razor Gillette har på ett mycket otäckt sätt förstört klubbens ekonomi och med Rafa Benitez fullständigt oemotståndligt usla transferpolitik de senaste åren, så sitter laget på en krisartad placering i de lägre regionerna.

Men, som det sägs i TV-shop; det kommer mera.

Urusel ekonomi, medioker placering och en spanjor som lämnade ett sjunkande skepp; ersätts av finansiell kris och bråk i rättegångar mellan ägare och möjliga nya ägare, ett hav av spelare, där endast want-away-Torres, want-away-Kuyt  och en over-the-zenit Gerrard sticker ut just nu och en engelsk gentlemannamanager som är några omgångar från att bli sparkad.

Gerry Marsden i Gerry and the Pacemakers sjöng ”Ferry Cross the Mersey” som en hyllning till Liverpool och det hjärta han kände för klubben. Den färjan går just nu på grund och sjunker som en sten.

Pratar vi jättekris? Absolut och till helgen väntar Merseyside-derby, som lök på laxen; som äpple i grismunnen; som plommonchutney i kalkonen.  Liverpool står inför sin kanske svåraste kris någonsin. Överallt kliver det fram lycksökare i form av thailändare, kineser, shejker och nu ett sportkonsortium från USA som vill handla upp klubben och återställa den till vad den en gång var; en klassisk klubb med så mycket anor och ett Anfield, som var en borg. Just nu är den en rymdfärd borta från denna position.

Kommer Liverpool att resa sig detta år? Jag tvivlar. Jag är fullständigt övertygad om att Hogdson inte är rätt man för Liverpool. De måste ha in med en med järnhårda nypor, en med nypor, men också med strategisk vision att lyfta klubben. Det talades om att straffa Liverpool med poängavdrag häromdagen för dålig ekonomisk skötsel.

Jag har aldrig varit någon större vän av the Reds, men det skär i mittt hjärta när jag ser en gammal storklubb, som fostrat så fantastiska fotbollsspelare, hamna i klassisk svårmod och genomgå en Canossavandring och nästan ”meet-its-maker”. Jag hoppas att klubben reder ut sina problem och får fart på ekonomi och spel igen, ty Premier league behöver ett starkt Liverpool.

Wembley igår.

Ett fullständigt kraftlöst England sprang in i en montenegrinsk vägg. Sällan har ett engelskt lag varit så uddlöst. Det skapades egentligen ingenting. Samtidigt så placerade Kranjcar tolv stora bussar framför straffområdet och då är det inte lätt att komma fram. Men detta gav också en hel del värdefull insikt om vad brittisk fotboll kan och inte kan. England kan kant-spel; England kan gräva på mittfältet. Det finns en uppsjö av kantspringare i England. På stående fot kan man rapa upp tio stycken; Milner, Lennon, Walcott, Downing, Young med flera. Det finns hårt jobbande mittfältare, men man saknar ett par väsentliga ingredienser. Vem skall spela bollen framåt. Om nu Capello tänker spela med en diamant, så undrar jag om Gerrard är rätt man exempelvis. Jag undrar ens om Lampard är rätt man. Jag undrar om England överhuvuydtaget skall spela med 4-4-2, utan gå till Tysklands framgångsrika 4-2-3-1, ty England har inte två starka forwards; de har en – Rooney. Resten är skräp.  Däremot har man löpanden offensiva mittfältare som Young, Lennon etc och då kanske man skulle spela två defensiva typ Gerrard-Wilshere-Barry etc som nav och rulla spelet annorlunda. Det blir inte lika lättläst och spelarna får agera offensivt mera. Mot Montenegro hade ett dylikt spel stökat till det för Kranjcars gäng.

Capello har det stora mediedrevet efter sig, men har trots det sju poäng på tre matcher och det ser ljust ut i kvalet.

Annars i England så är det mycket diskussion om vad som händer i Livwrpool. Tragiskt när en gammal klubb som Liverpool hanteras på detta sätt. Det känns som att Gerry and the Pacemakers gamla färja har gått på grund.

The United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland minus England plus Irland gjorde ingen fager insats igår.

Hängde ni med där? Läs det en gång till, ta ett glas äpplejuice eller krama en hund och så hänger vi med i svängarna igen. Det var EM-kval igår och de enda som skötte sig skapligt var de alltid oerhört underskattade nordirländarna som nollade Italien. Å andra sidan; på Windsor Park i Belfast överlever ingen. Nordirland var det ja; Jag var i Belfast för en kort stund för några år sedan. Jag såg inte möe; anlände sent på flygplatsen och stack vid lunchtid dagen efter, men jag minns Nordirland 1981 på Råsunda och slagsmålet mellan Hasse Borg och Middlesbroughs råskinn och extremt hårfagre Terry Cochrane. Då var det VM-kval; igår var det EM-kval och ”the-boys-in-green” nollade gli azurri.

Resten gick planenligt denna kväll. Tjeckerna slog Skottland, som alltid har en märklig förmåga att underprestera i kval; Irland – trots stort väsen av Robbie Keane innan matchen- torskade mot Ryssland och Wales fick 0-1 mot Bulgarien. Det gick som vanligt skulle jag vilja säga. Det intressanta är dock att det lag som saknar namnkunniga spelare är just Nordirland. Fulhams Baird, Uniteds Evans, WBAs Brunt; mjaha..det borde inte göra Pirlo och hans signoris nervösa, men Green and White Army kommer med moral för en hel ö.

Englands U21 slog Rumänien med 2-1 i U21 och det mesta kring matchen handlade om Gunners nye storstjärna Jack Wilshere, som hade en blek match men ändå frispelade Chris Smalling för segermålet. England är på väg mot U21-slutspel med språng.

En hyfsad avstickare på vägen, men jag var i England i veckan och hörde ”Oh Ah, just a little bit” med Gina G på radion och efter att ha våldsamt lyssnat sönder den på Spotify i veckan, så inser jag att detta är det bästa som någonsin kommit fram på Eurovision.  ”oh ah, just a little bit”, smittsam som få. Om det hade kommit fram under 1300-talet hade man kunnat vaccinerat sig mot Digerdöden bara genom att använda den.

Nu värmer vi upp inför matchen mot Montenegro på tisdag. Capello har fått skicka in Cahill istället för Jagielka och Downing för Lennon, men Montenegro borde aldrig kunna störa England.  Det blir tre säkra naturligtvis och mitt huvudintresse gäller Kevin Davies och just nämnde Wilshere. Får de spela?

Montenegro heter motståndaren i EM-kvalet. Världens mest kända montegnegrin måste vara den gamle teknikern och snitsaren Dejan Savicevic, numera ordförande i det Montenegrinska fotbollsförbundet. Europacuptitel med Röda Stjärnan 1991 och Champions League med AC Milan 1994. Montenegro betyder Svarta Bergen; långt från Vita bergen på söder. Men inte så långt från högarna kring Lancashire, Pennines och det mörka området kring Manchester och Liverpool. Här bor Kevin Davies.

Ni som känner mig vet att jag nog biter mig i tungan just nu. Jag trodde väl aldrig att jag skulle skriva en halvt-om-halvt hyllningsartikel till Kevin Davies, Boltons forward, men så är det. Tider går och passerar och även en gammal falk kan ändra sig. Kevin Davies, 33 år gammal, togs precis ut till landslaget av Fabio Capello och jag gillar detta skarpt.

Kevin Davies är en otäck jävel. En spelare som man inte vill möta, men som medspelarna och hemmapubliken älskar. Det finns få spelare som honom i England idag. En dinosaurie som levt kvar och klarat sig kvar efter att de brittiska öarna invaderades av Drogbas, Henrys, Torresar och Tevezar. Bolton-forwarden är en spelare som är fullständgt hänsynslös; en spelare som foular massor och så drar på sig frisparksmöjligheter. Han är i krig med hela världen varje match, men är ohyggligt nyttig och helt fantastiskt på huvudet. Tillsammans med Hangeland, Kenwyne Jones och Samba, så är Davies bäst på huvudet i ligan. Tycker jag.

När nu Capello tar ut honom till landslagety, så får landslaget en spelare man inte har. Bent, Rooney, Crouch, Defoe. Det är spelartyper, som är ganska stereotypa och när det gäller Bent och Defoe, väldigt lika i sin spelstil. Davies är något annat och liknar spelare som Andy Gray, Peter Lorimer, Peter Withe, Duncan Ferguson, Joe Jordan med flera. Spelare som går upp i närkamper, ger en tjuvsmäll, tar en smäll och vinner dueller. Gnäller sällan på tjuvsmällar, men pratar gärna med sin omgivning.

33 år gammal, så värderar Capellos hans insats för Bolton högt och Kevin Davies kliver med i landslagstruppen. Det glädjer mig. Faktiskt.

Efter regn kommer sol; eller tvärtom. Europaspelet är avslutat med lycka för de brittiska lagen. Inse att till och med Glasgow Rangers vann. När hände det senast? Alla fyra lag från England segrade i Champions League. Hör jag Rule Britannia på avstånd, viftar min son med Union Jack? Är det månne dags att installera rinnande vattenkranar i alla hus i Europa, att plåga europeerna med heltäckningsmatta, att koka sönder grönsaker och bara visa att Sir Francis Drake har vänt armadan och är på väg in över Europa. Mina damer och herrar, England kliver fram i Europa och Champions League. ManU vann i Moskva för tre år sedan, det är dags igen.  England tar hem Champions League i år. Vilket lag? Chelsea, Arsenal eller ManU. Som Sokrates, så tar jag gift på det.

Vi sopar Europa under mattan, viker upp Shakespeares ”Stormen och konstaterar att Premier League står för dörren och enligt Miranda i ”Stormen” så konstateras

Känner ni historiens vingslag, hur Globe Theatre skakar, hur hela Straford läggs framför era fötter och warwick Castle med sina enorma murar tornar upp sig framför er? Välkomna till England och Premier League. Ny omgång står för dörren.

Det är en omgång med kraftfullt härliga matcher. Som att brottas med en hel hord av gnuer, som att dansa med Nurejev, som att leka ”plocke-pinn” med en Stegosaurus. En utmaning, ett ävenyr, ett paradis.

Wigan – Wolves

Wigan är inget av mina favoritlag. Men jag träffade ett par från Wigan i Portugal i somras och de beskrev Wigans härlighet för mig. Jag tröttnade efter tolv sekunder, så min uppfattning är intakt. Wigan gör sin 100e match i PL, men har inte vunnit hemma detta år. Truppen är hyfsat intakt och Wolves kan vara laget att slå.

Wolves; detta klassiska lag. Bara jag säger Wolves så flammar två köttiga polisonger àla Kenny Hibbitt upp och en halvfintis-Dougan upp framför mig. Men årets Wolves har en del kvalitet. Fletcher, Mancienne, Ebaks-Blake kan alla avgöra matcher. Dock har Wolves tre raka förluster och en fjärde innebär klubbrekord i PL.

Jag skänker matchen en tanke och ett kryss.

Birmingham – Everton

Bissen på väg bort? Nyheter om hans nya kontrakt sipprar igenom. Jag önskar Bissen allt gott; har pratat med honom vid ett par tillfällen; sällsynt trevlig kille. Birmingham har 18 raka matcher på hemmaplan utan förlust. Saknar dock Craig Gardner och vi kan se ett mittfält med Bowyer-Ferguson. Göm barnen.

Everton är höstens gåta. Ingen vinst, inga mål på bortaplan. Saha, Rodwell och Anichebe saknas å vem skall göra mål? Cahill är också lätt skadad, men Hibbert återvänder och kanske glädjer det någon. Moyes har insett att laget är i nedflyttningszonen och har manat till kamp.

Etta.

Stoke – Blackburn

Känns som ett stort krig. Två lag som går på kropp och själ och som ger den engelska ligan puls, känsla och hårdhet. Stoke har fått ett rykte om sig att spela brutalt, mycket pådrivet av Wenger i Arsenal, som givit sig på Shawcross bland annat. Stoke spelar hårt, kraftfullt och bitvis över gränsen, men samtidigt har de en del spelare, som sätter fart på tillvaron i Etherington, Huth  och Jones. Pulis saknar Fuller, Wilkinson och möjligtvis Pennant.

Blackburn saknar Dunn och Grella, men kampen Samba-Kenwyne Jones är en finsmakare för alla som gillar flygdueller.

Etta.Stoke är starka hemma.

Sunderland – Manchester United

Steve Bruce var en gång mittback hos Sir Alex. Handplockad från Norwich som ledare och SAF måste gilla när han ser Bruce leda Sunderland som ett gäng kamphundar. Intressant brödramöte mellan Rio och Anton Ferdinand skall nämnas. Sunderland saknar Mensah, Gordon och Cambpell. En av de tretton senaste matcherna har Steve Bruce förlorat hemma- mot Manchester U.

ManU avgjorde i sista minuten mot Valencia och denna match är mycket om Rooneys vara-eller-inte-vara. Rooney har varit skadad, liksom Fletcher, men de flesta verkar vara klara igen. Hur gör SAF? Spelar han Rooney eller vilar honom..

Kryss.

Tottenham – Aston Villa

2008 vann Aston Villa mot Spurs på WHL. Det var senaste gången. Nu är det lite av ”battle of the giants”; nja..kanske inte, men små-jättar. Som små grodor. Typ.  Båda lagen slåss för att ta sig upp i den översta eliten. Spurs spelar CL detta år och har byggt ett ganska brett och intressant lag. van der Vaart är en favorit och han kommer att lyfta Spurs. Sedan har de ju Crouch och då är det bara att slå en hög boll någonstans, så dyker han upp som Sputnik. Spurs har en del skador dock skall sägas. Dawson och Defoe, men ytterbacken Hutton är hetare än en kopp choklad.

Aston Villa är ganska ordinarie men kan vara utan Agbonlahor möjligtvis, men de har ju Heskey. Skakar ni? Det gör jag.  Inte.

WBA – Bolton

WBA slog Gunners  på Emirates förra helgen. För er som såg matchen, så såg ni en helt fantastiskt taktiskt utförd match. Hög press, snabba omställningar och löpningar. Fullt lag spelar på the Hawthorns. Jonas Olsson har tvättat pannbandet lite extra.

Bolton har Kevin Davies. En av de värsta forwardsen att möta, då han är kantig, hård i kroppen, men också överdjävlig på huvudet. Som att lyssna på gamla klassiska Sigue-Sigue Sputnik. En rock’n roll sång rakt in i köttet. Gary Cahill är åter i laget och på topp har vi Elmander.

West Ham – Fulham

London-derby. Långt emellan lagen, men ändock ett London-derby. Som om Enköping skulle möta Hammarby ungefär. Avram Grant – åter efter Israeleisk helgdag – ger Hitzlsperger och Behrami fritt(skadade) , men väntar på Kieran Dyer. Das för West Ham att vinna och kliva ur bottenpottan.

Fulham undrar vem som står i mål. Stockdale är åter ilaget och kan ersätta Schwarzer. Vem gör målen? Dembelé och Zamora är skadade och Zoltan Gera skrämmer man inte ens möss med nuförtiden. Vem gör Fulhams mål?

Kryss. Tråkig match, men som kan blixtra till med en massa mål om man inte passar sig.

Söndagen följer med tre brännheta matcher

Först ut- Manchester City – Newcastle

För femton år sedan så var Newcastle på väg mot ligaguld med ett fantastiskt lag, men ramlade ihop och ManUnited kröp i kapp. Är det läge för en ny kollaps? Citys trupp är hemsk. Vilken bredd, vilka spelare. Zabaleta saknas dock och det kan försvara centralstationen.

Än the Magpies då? En hel del skador i Gosling, Simpson, Campbell, Harper med flera, men man har ju den nye fixstjärnan Carroll längst fram. Skjuter som en häst, ser ut som Mark Hateley och har utstrålning som en hel planet. Avgör han mot ManCity; eller skickar man in Shola Ameobi, den slocknande nigerianen, som vaknade till ur sin årslånga dvala och avgjorde i cupen mot Chelsea? Eller varför inte Jackie Milburn; klassikern?

Etta.

Liverpool – Blackpool

Han är en sökare – Hodgson. Han räddas kvar av att laget haft en sällsynt jobbig start på året. Två Manchester-lag och Gunners. Men klockan börjar ticka för den goda Roy och efter att knivskarpa Northampton spelat ut dem ur Carling Cup och 0-0 mot Fc Utrecht, så måste nu en segar komma. Om det blir förlust: överlever Hodgson då. Då kommer the Kop att sjunga ”You will wall alone” i hans kropps håligheter. Usch. Gerrard är tillbaka, men vänsterbacksplatsen är en gåta och Martin Kelly(vem?) kan få debutera. men Torres och Kuyt springer väl åttor i Blackpools försvar? Eller..

Kämparna i the Seasiders är skapligt skadefria och ser naturligtvis fram emot att åka de tio milen till Liverpool. Gilks har varit enastående inledningsvis; så också Taylor-Fletcher, som går in i närkamperna som om han vore på puben. Enastående fighter, enastående hjärta.

Etta.

Chelsea – Arsenal

Å det är ju typiskt. Just den matchen som hela England väntar på, den matchen missar jag. Det är ju själva hamster. Just då väntar jag på plan till Tyskland och på måndag lväll, så landar jag i England; en dag för sent, men ändock. Matchen som England talar om. Chelsea har chansen att slå Gunenrs och haka av dem i täten. En vinst för Chelsea innebär 7 pinnar ned och det ser inte så bra ut för Gunners. Det är ett halvdussin spelare skadade för Gunners och Fábregas spelar inte. Blir det då Wilshere- 18 år -mot Essien-Mikel? Fram med kniv och gaffel.

Chelsea saknar Kalou. Benayoun och Lampard, men får tillbaka Gunners egen nemesis Drogba, som brular göra mål på Gunners. Varje år, varje match.

Tror på etta här också.

Helgen står för dörren.

Helgens kamp: Chelsea- Arsenal

Helgens duell: Christopher Samba – Kenwyne Jones

Helgens råbittiska kamp: Wigan – Wolves. På med gruvarbetarlinnen och fram med Boddington’s.

Detta blir roligt.