Kasta alla andra cuper. Vi bryr oss helt enkelt inte. Alla Copa del Rey, italienska cuper, ryska cuper och den värdelösa svenska cupen. Lägg ned; sluta spela. När FA-cupen är igång i England, så finns det inget annat som är bättre när det gäller cup.

Fantastiska matcher i denna fjärde omgång. Redan i tredje omgången lärde vi oss namnet Stevenage. Nu lär vi oss namnet Crawley och Leyton Orient.  Medn vi skänker också en tanke till Southampton och Huddersfield. För vilka matcher det har varit.

Matcherna har avgjorts på målsnöret, de små lagen har stått emot och bråkat ordentligt. Southampton ledde mot ligaledande Manchester, som dock klev runt och vände matchen med Hernandez mål i slutet. Det skall sägas att United spelade med sitt reservlag, men om the Saints hade segrat så hade inte historien berättat detta. Heder åt the Saints och för oss som känner historiens vingslag, så minns vi Bobby Stokes 1976 och segermålet för Southampton i FA-cupfinalen mot just ManU.

Just har Huddersfield varit nära att chocka Arsenal. Det var en match som Gunners borde avgjort efter tjugo minuter, men efter Bendtners mål så kom aldrig andra-växeln och när Lee nickade in 1-1, så var Gunners i gungning i en halvtimme. En man mindre också sedan Squillaci åkt på en frilägesutvisning, men som så många gånger tidigare, så avgjorde Fàbregas. Denan gång på straff och Gunners är i femte. Men vad de slet, Huddersfield-pojkarna. De slet, de grävde, de sparkade och gned sig mot Gunners-spelarna. Det kändes som grav underskattning av Gunners, där flera spelare gick på halvfart.

Leyton Orient från Waltham Forest i östra London stod för en av omgångens stora skrällar när man avgjorde i slutminuterna mot Swansea, som aspirerar på kvalplats till Premier League.  Matchen avgjordes med två minuter kvar, då backen Alan Tate styrde in bollen i egen bur. Leyton Orient, the Os’, är i femte,

Tillsammans med Crawley. Efter att ha slagit ut Swindon och Derby, så föll nu Torquay. Detta innebär att laget från Gatwick-området är det sjätte non-league laget i historien att nå femte omgången i FA-cupen och 18 år sedan senast då Kidderminster Harriers lyckades.  Övriga är Colchester(48), Yeovil(49), Blyth Spartans(78) och Telford (85).

Jag älskar denna cup. Den är så superengelsk i sitt uttryck. Här samsas gruvarbetarmentaliteten med de utländska influenserna och de små lagen på sina små och täta planer tar emot större lag. Publiken är ”in-your-face” och det är tätt, levande och spänning. Framför allt är det glädje, sorg, kamp, ångest och vilja. FA-cupen när cup är som bäst. Jag byter inte detta mot något.

”Rub it in”.

Jag besöktes av Darren Bent igår kväll. Han gned in en sedel med värde 24 miljoner pund i mitt ansikte. Han började från höger, gned och guggade. Till slut lossnade ett ögonbryn, sedan stoppade han in sedeln i örat på mig och tryckte, fångade den i andra örat. Jag var nog värd det efter att ha skrivit ned hans 214milar-transfer och Bent svarar med att avgöra mot ManCity. Fy skäms, herr chefsbloggare.

England sitter i möte idag för att kommentera Andy Grays påhopp på en kvinnlig linjedomare. Ett förlupet ord, förmodligen med undertryckt feminism och Gray kölhalas. ”A Feminine linesman, does she know what offside is”. Inte så snyggt, men jag vet inte om han skall kölhalas för detta. Låt Andy Gray hålla på, han har ju ändå en dialekt som ingen fattar. Däremot borde han kanske förklara sig. Om det går och om någon förstår.

Det har varit inne att utpressa sina klubbar. Demba Ba klev rill Hammers från Hoffenheim. Senegalesen har velat bort från Hoffenheim i tre års tid och äntligen lyckades han. Jag avskyr sådant. Sompesten och hoppas att killen bänkas i West Ham resten av säsongen och sedan säljs till någon klubb i västra Mongoliet där han får mjölka kameler. Bort, fula fluga bort.

Kenny D fick till sin seger och kramade Torres så mycket att han fick förklara för sin fru efteråt. Robin van Persie och Dimitar Berbativ smackade in ett  hattrick och svenske Bissen Larsson har efter ”jag vill nog bort” förpassats till bänlen av Alex Mcleish. Skotten får nog snart se sig om efter något annat jobb om detta fortsätter, ty ManU hade lekstuga.

Samtidigt i en annan galax; Silly Season.

Arsenal håller på att plocka ytterligare en extremt talangfull spelare från Southampton vid namn Alex Chamberlain-Oxlade. Hans far var Mark Chamberlain, en f.d landslagsspelare. LIverpool springer efter nyförvärv; N’Zogbia, Luis Suarez och Charlie Adam är tre möjliga nyförvärv och Chelsea vill stärka upp med en portugis. Det är fortfarande en vecka kvar av Silly Season.

Under den veckan så skall jag försöka tvätta av mig trycksvärtan från Darren Bents sedel. Makalöst vad han gnuggade.

Är man så gammal som jag och har fått de inledande gråa håren – de sitter under fotsulorna(jo, jag var hob i min ungdom) – så minns man klassiska halvfärglika matcher från Molineux och Anfield mellan Wolves-Liverpool. Om Liverpool var 70- och 80-talets giganter, så var Wolves världens bästa lag under början av 50-talet. Det var bara brittiska FAs vy på Europacupen, som inte gjorde att Wolves klev ut och slog Real Madrid. Wolves 50-talslag under Stan Cullis var magiskt. Alla lag fick spö av Wolves då och det var triggern till Europacupen. L’Equipe skrev ”Before we declare that Wolverhampton Wanderers are invincible, let them go to Moscow and Budapest. And there are other internationally renowned clubs:AC MIlan and Real Madrid to name but two. A club world championship, or at least a European one — larger, more meaningful and more prestigious than the Mitropa Cup and more original than a competition for national teams — should be launched”. Wolves var 50-talets kungar i England. Liverpool var 70- och 80-talets kungar och Kenny Dalglish den ledande spelaren.

Nu möts de i helt andra förhållanden 2011. Wolves sladdar i ligan och mäktiga Liverpool sladdar likaså. Kenny D är tillbaka i rodret hos LIverpool och har inlett en sejour med bara miserabla resultat. Dagens match på Molineux kan bli en en vågdelare. Om Wolves slår Liverpool, så är de bara två poäng efter dem och det börjar blir en otrevlig hetta kring Kenny Ds fötter. Hans Liverpool har vunnit en match borta detta år och Wolves har en annan sak att uppnå; att vinna en dubbel mot Liverpool. De har inte vunnit hemma-borta mot Pool på 50 år och McCarthys gäng är laddae till tänderna efter 1-0 på Anfield för några veckor sedan.

Det är intrikat att en sådan klassisk match mellan två storklubbar i England numera betyder kamp om liv och död i de nedre regionerna. Är det ett tecken på att tidens tand visar sig? Som gammal tipsextra-älskare så såg man fram emot Wolves-Liverpool och Richards, Hibbitt, Dougan, Keegan, Callaghan, Hughes, Heighway och allt vad de hette. Då slogs lagen om titlar och placeringar längst upp i tabellen. 30 år senare om något annat.

Vilken väg tar denna match för Kenny Dalglish? Långsamt börjar fansen också tröttna på att inget händer. Det var ju meningen att det skulle vända efter Roy Hodgson, men än så länge har det inte tagit fart. Blir det Wolves-matchen som blir en språngbräda eller fördjupas dalen?

Jag vet att det är några dagar gammalt, men jag har varit svårt chockad, gått på medicin, till och med genomfört ett kombinerat könsbyte och lobotomi. Om jag varit Aston Villa fan, så hade jag sålt min tröja; om jag gillat Gérard Houllier, så hade jag strukit honom från facebook.

Man betalar inte 24 miljoner pund för Darren Bent.

Man betalar inte 24 miljoner pund för Darren Bent.

Den amerikanske humoristen PJ Rourke skrev ”Age and Guile beat youth, innocence and a bad haircut”. Tydligen, men man lägger fortfarande inte 24 miljoner pund på Darren Bent. Vad tänker Aston Villa med. Har Randy Lerner (är också en Randy Lerner f.ö) pengar i överflöd?

Jag irriteras å andra spelares vägnar. I princip. Det känsn som en skymf mot andra spelare att betala 24 miljoner för Bent, som gjort få glad denna säsong. Sunderland måste le hela vägen till banken. Förvisso måste Aston Villa göra något åt sitt anfallsspel, då Ashley Young, Gabby Agbonlahor, Emile Heskey och John carew presterade i princip ingenting. Carew gick till Stoke dock och lämnade en plats öppen och då handlar man Bent.

Jag kan hålla med om att Bent är en striker och är god för ett dussin baljor per säsong, han är rörlig, finns i boxen och förhållandevis målfarlig. Dock har han en härlig förmåga att bränna chanser som uppdagas. Helt fri mot Gunners för några år sedan träffade han hörnflaggan och under årets säsong för Sunderland brände han väl en riktig chans mot ManCity; väl.

Bent är en av landets(då talar vi England) topp fem-strikers och kan säkert göra sina mål för Aston Villa, men jag tycker 24 miljoner(om det nu blir det) är åt skogen för mycket pengar för honom. Lerner borde ha sett sig omkirng och letat upp två-tre spelare för 7-8 millar att satsa på. Jag tror att Villa kommer att ångra detta, ty Bent har varit en hel del skadad och senast han lämnade en klubb och hamnade i rampljuset – läs Tottenham- så blev det mer fiaskoartat. Bent verkar inte gilla rampljuset och för denna summa pengar har han verkligen hamnat där.

Funkar det? Time will tell, men jag tror att 24 miljoner pund kan investeras bättre.

Som taget ur en sagobok.

I alla fall det första kapitlet. Från 0-7 mot Chelsea till 1-0 på Gunners på tre dagar. Ett av mänsklighetens största förändringar? Ipswich Town eller ”The Tractor Boys”, som de kallas stod för en av årets största knallar, när de slog titeltörstande Gunners på Portman Road med 1-0.

Det var rättvist.

Gunners var en skugga av sitt forna jag och när Gunners nornalt sett spelar med junior- och reservlag i Carling Cup, så kom de denna gång med ett lag som kan gå in och spela vilken Premier League match som helst. men Ipswich mötte upp; pressade dem hårt, spelade en ointaglig box och Tamas Priskin slog in 1-0 med tio minuter kvar att spela.

Paul Jewell i tränarstaben hos Ipswich trodde inte sina ögon och publiken jublade ikapp med spelarna efter matchen och Arsène Wenger såg mörk ut i synen. 0-1 mot Ipswich var inte vad han hade tänkt sig. Han hade hoppats på en 3-, 4-0 så att han hade kunnat vila stjärnspelarna. Nu får de dels en omspelsmatch mot Leeds och en viktig match mot Ipswich att ta hand om. Detta samtidigt som uppladdningen mot Barcelona startar. Nej, det var inte vad Wenger hade räknat med och jag tror att han hade mycket att tänka på. För tusan; detta är hans första stora chans till titel detta år. det är upplagt. Ingen av de andra stora lagen är kvar och gunners är storfavoriter till Carling Cup; paradoxalt nog den cup som Wenger lägger minst prioritet på.

men innan de kliver vidare så måste de slå Tractor Boys på hemmaplan och det är inte alltid så lätt. Leeds United stretade emot i nittio minuter och det är en likvärdig motståndare. The Tractor Boys satte Gunners under rejäl press.

En östeuropeisk gråsten satte stopp för King Kenny på Old Trafford och Methusalem själv klev fram som skarprättare. Kenny Dalglish måste ha känt det som på gamla dagar, när han tränade Liverpool och träffade på spelare som Kanchelskis och Gibbs. Fast Gibbs var väl kanske inte med då? Kenny Dalglish. En legend. ”Jesus Saves, but Kenny Dalglish scores on the rebound”, som det stod utanför Anfield.

Jag har aldrig varit någon större fan av Liverpool, det skall sägas.- Det ligger latent sedan trätomål med kompisar och broder på 70- och 80-talet. Det sitter djupt. Väldigt djupt. På tok för djupt. Marianergravsdjupt. Det som jag dock måste säga att jag hyser en enorm respekt för klubben och vad de åstadkommit genom årfen, har lidit med dem kring Hillsborough och imponerats av deras fullkomlighet och rasande skickliga spel. En av de spelarna jag imponerats av mest är Kenny Dalglish, som tillsammans med Ian Rush är en av de bästa anfallarna som spelat i ligan de senaste 40 åren. Kenny Dalglish som spelare var strålande. En knytnäve i ansiktet på försvararna. Inköpt för att ta över efter en flyende stålmus(Keegan) och som han gjorde det. Cementerade in namnet i minnet på alla Kop Faithful på kort tid och med sitt målskytte, sitt trogna yttre, sin skandal-lösa attityd, never-let-die och hans härliga samspel med McDermott, Johnston och alla vad de hette. En makalös spelare. Som manager gjorde han under 80-talet sitt första inhopp i Liverpool och på ett makalöst sätt. Under sex år vid rodret vann Liverpool tre ligaguld och två FA-cuper och bärgade klubbens enda dubbel 1986. När han väl avgick 1991 var han dock en trött manager. Han hade sett motståndarna spela en ny intressant fotboll med mycket löpning, snabba omställningar och Kenny D hade inte materialet att växla in. Han vann ligan 1990. Den senaste gången Liverpool bärgat titeln.

1991 lämnade han klubben. En tröttkörd 40 årig Dalglish som hade sett Arsenal, Tottenham, Chelsea och andra spela en ny slags fotboll med snabba omställningar och mycket löpning. Dalgslich ersattes av en annan storstjärna i Liverpool – Graeme Souness – och Liverpools förfall började.

När nu King Kenny återkommer till Liverpool 2011, så möter han en klubb i fritt fall. Roy Hodgson tog över efter Rafael Benitez, som under ett par år slogs om topp fyra-positionerna med ett lag uppbyggt kring Gerrard och spanjorerna Torres, Pepe Reina och Xabi Alonso. Men den sistnämnde lämnade tillsammans med Mascherano, Benitez sparkades och Hodgson tog över ett lag, där herrarna Gillette och Hicks spelat poker med företagets finanser och skuldsatt dem högt och där Benitez de sista åren snarare hade visat att han var oduglig i transfers än en bra tränare. Truppen i Liverpool är långt ifrån en toppklubbs trupp. Gerrard och Torres är mil från bra formkurvor, nya spelare som Konchesky och Johnson är skrattretande usla bitvis och de spelare som köptes för att fylla på såsom Aurelio, Leiwa, N’Gog med flera fyller inte upp kostymen alls. Laget har ingen vettig spelidé och har fallit i ligan ordentligt. Till detta en ny ägare från USA, som säkert vill väl med klubben, men får jobba för att tvätta bort den stämpel som Hicks-Gillette markerat i klubben.

Till denna härva kommer nu Kenny Dalglish med målet; stabilsera klubben, se till att stjärnorna trivs och kliv upp några led i tabellen. Välkommen tillbaka King Kenny

För en annan som jobbar inom flygplansbranschen, så är Stevenage mest förknippat med brittisk flygindustri. Staden ligger en dopad östtysk kulstöt utanför Londons M25 och lever ett stilla liv.

Staden fanns omnämnd redan i Domesday Book och här har funnit en marknad sedan 1200-talet, men det är numera glömt, ty igår klev Stevenage FC in i jättedödarnas sällskap när man spelade ut Newcastle United på hemmaplan i FA-cupen. 3-1 blev det efter storspel av laget och Newcastle hade inte en chans. De försökte och försökte; Alan Pardew kastade in allt han hade och när Joey Barton gjorde 2-1 på stopptid, så hade Toon Army en skugga av chans, men Stevenage kontrade omedelbart och Peter Winn gjorde precis som efternamnet . 3-1 blev det och Lamex Stadium i lilla Stevenage norr om London var i sjunde himlen.

En skräll som går till historien. Kanske inte så stor som Hereford 1972 eller Colchester 70/71 eller Wrexham 91/92, men i närheten. Stevenage FC i League 2(dvs fjärde divisionen) knockar the Magpies från Premier League.

Ibland är sagor sanna. Så också i Stevenage.

Vi rustar för en gammal klassisk kamp i England. David mot Goliat. De stora jättarna skall fällas med en slangbella. Redwoodträden skall fällas av en liten sticksåg och de små arenorna skall fyllas för att det är finbesök. Vi pratar helgernas helg i England. Fa-cupen drar igång på riktigt eftersom Premier League-lagen får liv.

1971 slog Colchester Leeds med 3-2. En av de absolut största skrällarna i FA-cupens historia. Leeds kom med hela stjärnlaget från Revies tid och åkte på pumpen fem mil öster om London. När vi åkte in med bilen i England för tiotalet år sedan så briljerade jag kraftigt med just den kunskapen.

Hereford United slog ut Newcastle året efter, Wrexham vann med uddamålet mot Arsenal 1991/92, ett år då Gunners kom från en fantastisk säsong 1990/91 och Gunners förlorade mot Walsall i mitten av 30-talet i en match som kallades ”Bank robbery”, då Gunners tjänade storkovan och Walsall i princip fick låna ihop pengar för att betala spelarna.

Årets upplaga kanske bjuder på en och annan skräll den med. Nuförtiden är ju klyftorna mellan premier League och Championship större och det är en ordentlig skräll om ett Championshiplag rår på lagen i högsta divisionen. I Tyskland så låter man alltid laget från den ägre divisionen ha hemma-fördel i cupen; i England är det inte så och lag som Arsenal,Fulham, West Ham, Bolton, Blackburn, Sunderland, Stoke, Chelsea och Spurs har alla matcher mot lag från den lägre divisionen på hemmaplan.

Extraordinära matcher att titta på?

Klassikern Arsenal-Leeds naturligtvis. Gamla minnen från förr blåser geom huvudet med Strey, Giles, Bremner, McLintock. 1972 vann Leeds Fa-cupen efter mål av Clarke mot just Gunners. ManU mot Liverpool är en annan rejäl godbit. Får Hodgson sitta kvar? Tveksamt. Mycket tveksamt.  Leicester med Svennis mot gamle kompisen Mancinis ManCity är en tredje.

Håll ögonen på QPR mot Blackburn. Skräll på gång? QPR rustar för uppflyttning. Chelsea möter Ipswich Town. The tractor Boys från Sussex har en tuff tid just nu; Roy Keane fick sparken och på onsdag möter man Gunners i Carling Cup semifinal och på söndag har man chansen att sätta den sista dolken i Ancelotti med ett bra resultat på Stamford Bridge.

Låt resultaten komma. Hos Dover spelar Adam Birchall som redan gjort elva mål i turneringen. Han möter Huddersfield. Få se om fler mål kommer. Jag tror dock inte Ted MacDougalls gamla rekord på nio strutar i en match får sig en törn. När han spelade i Bournemouth i början av 70-talet slog han in nio mot Margate. Det var grejor det.

Let’s Play Ball.

Blackburn

London 0 Hull 4.

Klassisk titel från en av 80-talets bästa skivor. The Housemartins inledande platta. PD Heaton halvnasala stämma vräkte ur sig ”Happy Hour” ”Flag Day” och ”Sheep”. Jag lyssnade nästan sönder den pch blev extremt till mig när jag fick tag på efterföljaren ”The People who grinned themselves to death”, som var nästan lika bra.

Idag är det London vs Manchester. I premier league. Sällan har polariseringen varit så monumental. Två Manchester-lag driver på serieledningen- jagade av tre Londonlag där Chelsea cementerade sina problem med 3-3 hemma mot Houlliers Aston Villa. Ett nybörjarmisstag tillät Ciaran Clark att trycka in kvitteringen på övertid.

Ligan börjar ta form nu. Äntligen. Det brukar ske vid juletid, när lagen spelar kopiöst mycket matcher och när nu onsdagen kommer så är det den fjärde matchen på tio dagar och jag kommer definitivt att bänka mig och se Gunners – ManCity på onsdag. Det kan bli en mästerlig kamp mellan två lag som bara sprutar av självförtroende och två stycken karismatiska tränare. Balotelli-Tevez är naturligtvis livsfarliga, men Gunners har Nasri-Fàbregas, som är ligans vackraste fotbollslirare just nu.

ManU tar emot Stoke hemma och kan förlänga sin svit till 20 matcher utan förlust. Imponerande. Mycket.

Ligan har fått färg och form. Om man snabbt tittar på tabellen, så inser man att bakom de fem, så väntar Bolton, Sunderland och Stoke. Inte tre lag man hade förväntat sig bland topp 8. Inte alls, men Coyle,Bruce och Pulis har gjort det oerhört bra hittills. I botten liggr åtta lag kring fyra poäng, vilket gör att varje match är en strid och kamp. Aston Villas kvittering mot Chelsea var naturligtvis hyperviktig och West Hams seger mot Wolves betydde att Avram Grant klamrar sig fast vid Hammers-rodret en stund till.

Jag blickar dock främst uppåt i tabellen och ser att Manchester just nu har ledningen över London. ”If you don’t win, then you’ve lost”, som PD heaton sjöng i ”Happy Hour”.