Det här var min favoritlåt år 2002. Håller ännu.

Yo she said she needed me to beat it

And beat it, beat it, then skeet it

She greeted with an open tongue

With Coke & Rum, got her so excited

She screamin’ at the top of her lungs

She just can’t hide it

I’m poppin’ her gums, cock my popular gun

Shoot, shoot, lick, lick from the head to the toes

Head to the floor, head till their ain’t no head no mo’

Cut till it ain’t no bed no mo’

Dagens outfit:

Pälsjacka från Juicy Couture, förra årets bästa köp..Ja, det är fuskpäls

ull t-shirt från Marc Jacobs

Svart kashmirkofta från Marni

Svarta jeans från Superfine i modellen Blondie. ÄLSKAR dem!

Skor från Vagabond väldigt prisvärda (jag skrev ordet prisvärda!!!) och exakt såna jag letat efter så sjukt länge. Älskar kilklack. Killar hatar kilklack så ni vet. Alla killar tycker att det ser ut som att man har hovar då. Hahahaa.
Dagens manikyr: något lack från FACE Stockholm som dess värre redan börjat chippa! Uuuuuh.

Vaknade lite groggy av en konstig dröm i morse. Hade drömt att jag gjorde en Dagens Paparazzi och första bilden var Britney Spears. Hon gick ut från Starbucks och hade helt bar överkropp. Jag croppade bilden i Photoshop och tänkte “Gud så bra, nu kör vi”.

I går var jag på landskampen i boxning på Eriksdalshallen! England och Sverige. Sjukt roligt, men inte så mycket blod som jag trodde det skulle vara. Någon gång skulle jag vilja se riktig jättematch som på film. Noterade Ola Rapace i publiken. En kille hade jätterolig boxningsstil såg ut som han dansade eller nåt. Inte så snyggt, men väldigt effektivt visade det sig vara. Därefter blev det mat och dryck och gitarrsånger på spanska på Estocolmo 406. Jag stirade ihjäl boxningskillarna. Stackare!

I två år har jag legat i musikkoma. Inte orkat tycka, inte orkat tänka. Totalt ignorerat allt nytt. Tycker allt låter skit. Inte imponerad av någonting. Ingenting säger något om mitt liv. Trivs som bimbo. Trött på bortskämda svenska prettofittor till artister som inte ens kan svara ordentligt på en intervju. Trött på posörer, på spåniga brudar med gitarr, urled på Erik Hassle-fåntrattar, kräks på hycklande indieartister som gärna snackar om hur de själva byggt sin egen karriär och är så fruktansvärt självständiga, men som i verkligheten skäms som herrelösa hundar över att de har kommersiella miljoner i ryggen. Trött på klena melodier, korvstoppade Gina Tricot-tjejer som tror att de är rock.

Så det enda jag har gjort i två år är att utforska och dissekera Rolling Stones och Bob Dylan. Spelat “Let it loose” mer än vad som är hälsosamt och på fritiden läst om Jimmy Millers storhet under the making av Exile On Main Street. Kanske lyssnat på “Moody Blue” med Elvis Presley och ibland känt att han faktiskt pratar just med mig?

Men i måndags hände något.

Det lossnade. Det handlar inte längre bara om låtar som gjordes innan 1975. När man tröttnat på att kolla på alla bilder och läsa alla sms och allt det som en gång var. När de låtar som en gång var ens låtar inte betyder någonting längre. När det inte känns något särskilt av “Sad eyed lady of the lowlands” eller ens av “Kelvingrove Baby”.

Sen i måndags har “I feel better” klättrat upp och tagit position någonstans alldeles för långt in och djupt in så jag vågar inte ens tänka på var låtjäveln har bestämt sig för att parasitera på mig. I trakten kring hjärtat? Hjärnan? Minisklarna? Gud vet.

Kan inte sluta lyssna på Hot Chip One Life Stand. Har rasat in i en helt manisk episod med ”I feel better” på repeat i dygn. En självklar text, nästan ett löjligt hippiemantra om den simpla kärleken, en makalöst elegant sång som bråkar med riktigt ostigt smaklösa dansstråkar och steel drums eller vad det nu är.

Det är disorienterat på ett brutalt men samtidigt helt sömlöst sätt; tänk ”Castles made of sand” med Jimi Hendrix eller som Kanyes Wests vildaste bakochfram-sånger och utochin-melodier. Så fortsätter hela albumet med makalösa ”Fade to grey”-pastischer, flörtar med Arthur Russell och nittiotalsdans och Depeche Mode. Nu har jag tappat andan. Bara en gång till. Everything is nothing. And nothing is ours. En låt att bli helt kär och besatt av och i. Äntligen.

Men….WTF? Vad gör han? Vad håller han i? Vad ÄR detta? Vad ska jag med en sån till? Fill me in…

Min idol Kissie har ju en grej i sin blogg som heter “Dagens smaltips”. Där lägger hon upp sina luncher och sådant, mest är det sockrade jordgubbar och någon omöjlig hatkärlek till avokado.

Men här är mitt bästa smaltips. Kalaspuffar. Fulla av energi, honung och nyttigheter (ris?). Man håller sig mätt lääänge (kan också ha att göra att paketet snart är slut och jag tjackade det igår).

Endast 114 kalorier per portion!

All in! Vamos!

Åh nu vet jag varför jag gillar choklad så mycket. verkar inte bättre än att jag UPPFANN DEN!!! “Quetzalcoatl tog kakaoträdet från himlen till jorden. Han var den högsta guden och sågs som grundaren av deras civililisation”.

Mamma varför har du inte berättat detta? Hade besparat mig så många frågor OCH kilon!

Okej, nu börjar detta bli långtråkigt. Har varit sängliggande i snart en vecka. Sovit 10 timmar per natt. Gått upp samtidigt som killen, duschat, sminkat mig…och insett att det inte är någon idé att klä på mig om man ändå ska vara hemma och snora och hosta och äckla sig.

Så medan han gått till sitt lyckade jobb och socialiserat och haft möten och sånt spännande som vuxna har så har jag legat här och skrivit lite artiklar från sängen. Lyssnar på gamla skivor. Äter After Eight. Dricker kaffe tills jag får magknip. Bränner ner alla mina Voluspaljus. I går gick jag fem kvarter bara för att se ett ansikte. Köpte en trippellatte på fiket trots att jag inte var sugen.

Imorgon är det dags att göra comeback på kontoret tror jag bestämt.