andas in och rider ut

nu ska jag berätta en ritkig emo-grej, ni får lova att inte skratta okej?

men jag går liksom med lättare steg, folk i min omgivning (jo jag har en sån tro d eller ej) säger att jag ser lycklig (läs: fet) ut och det är överlag en miljon gånger bättre än vad det var för ett tag sen. säg, för kanske bara 2 månader sedan.

och om man ska jämföra med hur det var för nästan precis ett år sen, då jag trodde att jag var som allra lyckligast och hade ”allt” vad nu det är…så har jag i efterhand förstått att jag var helt levande död då också, bara med en självförnekelse som hette duga.

och nu ….på ett annat så är jag faktiskt helt livrädd.

och panikångesten? varför kan den inte lämna mig ifred. det e som att det e ett kroniskt tillstånd? typ att psyket e så vant vid panikångesten och liksom lärt sig att manövrera ut den men att kroppen inte hänger med?

hjärtat bara slår och slår helt fel.

  1. Postat av: Kanske ute och cyklar men
    Det här käner jag igen från en vän som var i lite samma sits och som sen via ngt sorts pro fick info om att: Om man är van att vara ledsen (läs: ledsen har blivit det man är trygg med, indirekt.. Säger inte att det är så för dig, bara att det tydligen kan bli så)...Så kan lycka till en början ge ångest (!). Psyket kommer då att vilja rätta till balansen. Dvs göra en ledsen. Men. Då gäller det att liksom hålla ut o tänka att ok nu fick jag ångest av den här lyckan här (typ se det som ont i magen eller något, en känsla bara som är obekväm men inget att liksom oroa sig för egentligen). Hon skulle typ tänka "men skitsamma jag kör på med lyckan". Och så minskade ångesten mer och mer och till slut kunde hon vara lycklig, sa hon i alla fall.
    2012-02-28 @ 11:20:58
  2. Postat av: Yohanna
    Känner samma, det där med ångesten... blä
    2012-02-28 @ 16:29:30
    yohannastarfighter.blogg.se
  3. Postat av: h
    hade dödsångest i flera år, men för två år sen började det vända, jag visste att ligg bara ner, prata med någon vän, se en tvserie du gillar. tillslut när det började gå över så började det med en bra dag på en månad (en bra dag = en dag man kände att man kanske skulle gå upp ur sängen och göra något litet som tex se på tv) sen gick det längre och längre, två bra dagar på en månad, 3 bra dagar på en månad, osv..osv..tillslut hade man en dålig dag på en vecka, osv...så det bytte håll, nu har jag en dålig dag var tredje månad (en dålig dag = mitt egna huvud kommer döda mig) det har gått så långt så på samma sätt som jag visste exakt vad jag skulle göra alltid förut när jag hade dåliga dagar jämt, har jag ingen aning om längre nu vad jag ska göra på de dåliga dagarna. hjärnan glömmer bort hur man ska handskas med det dåliga, på samma sätt som hjärnan glömmer hur man tar hand om det bra när det kommer efter lång lång tid. det tar lång tid, men det kommer alltid någon eller något som räddar en tillslut, för ens eget huvud och kropp kan faktiskt inte döda en utan att den övertalar en själv att göra det. så var still när livet är dumt och lev när livet är snällt mot dig. det är svårt, men man kan öva, eller jag klarade det, och jag vill att du med ska det, för jag gillar dig
    2012-02-28 @ 16:53:08
  4. Postat av: j
    Vilken fin kommentar av "h" det ska jag ta med mig nu framöver då jag handskas med panikångest och allt vad det innebär med bra och dåliga dagar!
    2012-02-28 @ 19:10:35
  5. Postat av: C
    haha det känns som du är nån skönhets-relationsexpert snart av alla frågor MEN ahh har en fråga angående det där med ex..du pratar ju ganska ofta om ex, eller ja nämner de i bloggen ibland iaf. Nu är det såhär att jag håller på att bli galen GALEN alltså.. jag vet ifan, jag tycker jag har gjort allt rätt men nehe? För 2 år sedan gjorde mitt ex slut..jag sörjde, grät i ett halvår typ, smsade ibland sådär men inte mycket eftersom exet blev sambo med någon annan direkt typ. Efter 8 mån träffade jag en ny, vi blev tillsammans och är fortfarande det. I början när vi träffades slutade jag ätligen tänka på mitt ex (trodde jag) men efter några månader dök han upp i mitt huvud igen, och igen o igen...jag kan fortfarande inte prata om honom utan en klump i halsen, börjar gråta när jag stöter på minnen och ibland känna sån stark lust att bara höra av mig. På dessa 2 år har jag träffat han MAX 2 gånger, typ ingen kontakt men ändå så verkar det som jag inte kommit över det. Och jag har fått ut mina känslor, gråtit ältat pratat...ja ALLT. Känner mig så dum mot min nuvarande men kan ju inte hjälpa? Trodde ju att jag var över det...fan. Kan man tänka på sitt ex och vara tillsammans med någon annan? Jag menar alla har ju ex, har alla verkligen kommit över de? Har du kommit över fast du har en ny?
    2012-02-28 @ 20:19:46
  6. Postat av: Helena
    Har haft panikångest från och till i många många år. Kanske en del blir hjälpta av KBT men för mig var KBT som att ta en alvedon mot cancer. Att få svåra panikångestattacker är något av det mest fruktansvärda en människa kan uppleva. Det känns som att vara med om 'waterboarding' som om man blir dränkt och något håller på att explodera inombords. Nu har jag fått hjälp utav en medicin, en betablockerare som heter Inderal (propanolol). Jag tar en 80 miligrams depottablett varje morgon och jag har fått ett nytt liv. Genom att skriva detta så hoppas jag kunna hjälpa någon som är desperat efter hjälp men inte blir hjälpt av tex KBT terapi.
    2012-02-29 @ 18:29:43
  7. Postat av: c
    känner igen mig i allt du skriver. en nyöppnad värld blev när jag vågade låta folk älska mig. vågade ta emot kärlek. vågade inse att folk tycker om mig.
    2012-02-29 @ 20:50:55
  8. Postat av: E
    Jag har haft panikångest i 13 år, känns ganska kroniskt.. Till Helena: Skönt att höra att det inte bara är jag som inte blivit hjälpt av kbt! För mig känns det som att kbt är likamed att acceptera att man ska dö, alltså inte kämpa emot. Vet att man inte kan dö av panikångest men det är ju exakt det det känns som. Och jag kan inte förstå hur man gör när man utsätter sig för en situation där man är helt övertygad, till 100%, om att man kommer dö.
    2012-03-01 @ 16:00:30
  9. Postat av: Till C
    Du kanske inte gick vidare, bearbetade ordengligt efter att det tog slut. Eller så är det bara att du saknar honom och att det infann sig nu och såhär, det betyder inte att du har gårr vidare. Det är som med dödsfall man kan gå vidare med tiden men saknaden för människan kan man aldrig ta bort! Ont som bara den!
    2012-03-01 @ 20:44:52
  10. Postat av: Sara
    C, separationer kan traumatisera en människa, alltså separationen förblir som ett blödande sår. Mycket har med tidigare erfarenheter att göra och även anknytningen i den tidiga barndomen. Kan också tänka mig att du tog skada när ditt ex blev sambo med någon annan. Att älta något är inte samma sak som att bearbeta. Att älta något (om och om igen uppleva smärtan) leder inte till läkning.
    2012-03-04 @ 09:26:09
  11. Postat av: C
    Tack för svaren! Tilläggas kan också att det var verkligen kärlek one of a kind..vi sågs och pratade om allt och inget i en kvart typ..skildes åt, trodde jag aldrig skulle få se honom igen. Men så korsades våra vägar igen. Verkligen kärlek vid första ögonkastet...jajag vet låter som film men så var det...väldigt passionerat och intensivt i 6 mån. Sen slut! Och dessutom..även när han haft sambo har han när vi nån gång smsat skrivit saker som "var verkligen kär i dig, älskar dig och kommer alltid att göra det" osv osv..alltså är det som det inte är helt dött och känns som det aldrig kan dö ut heller...bara att vi inte funkar ihop. Kan bara inte släppa det! :(
    2012-03-05 @ 19:23:18
  12. Postat av: Kom igen nu
    Tycker du verkligen att det är så märkligt att du har ångest och obalans och arytmier när du tillför kroppen så många olika substanser såsom dmaa, tram and iktorivil and what not.
    2012-03-06 @ 11:27:29

Kommentera