Jag har tänkt fram och tillbaka om jag ska skriva det här eller inte. Jag hatar att oroa folk och jag hatar att blåsa upp saker och också tiga ihjäl saker men jag vill också ibland bara…förklara, för inget är svart eller vitt, inte ens grått längre, bara rött.
På något sätt har det som hänt på sistone gett mig nån slags…levnadsglädje igen? Trodde aldrig jag skulle skriva de där fåniga orden. Men lite så. Jag vet inte. Och jag det handlar inte ens om döden utan bara att trycka på paus en liten, liten stund, sova några dagar.
Det var några dagar sedan nu. Onsdag? Minns inte, men ni vet.
Jag hade klätt mig i mina vackraste kläder. Allt i svart. Allt dyrt. Allt jag visste han älskade. Någon frågade vilken parfymen var och det är Aqua di Gio som vi köpte nån sommar i Barcelona, men han hann inte ens känna lukten för jag kunde inte ens krama om honom.
Jag rusade från mötet på jobbet, det var bråttom, jag skulle vara där prick 17.00, tiden var viktig visst. Jag var konstig hela dagen. Hade det varit för ett år sedan hade jag förmodligen redan börjat oja mig tre veckor innan den här jävla flytten, sjukskrivit mig, ältat och haft mig.
Men jag tänkte och framförallt kände att allt är bra nu, jag är stark, jag har klarat värre, det är bara några kartonger, nån hyrbil, inget dramatiskt.
Redan på cykeln, precis när jag var vid Skeppsbron ungefär, så kom tårarna. Svetten rann och tårarna gjorde det svårt att se trots att jag hade de svartaste solglasögonen och kepsen så långt nerdragen att jag måste varit en trafikfara.
Idiotjag hade ju sotat ögonen innan också med min nya Laura Mercier-penna bara för att vara fin.
Jag hinner precis. Går upp på torkvinden, låser upp. Ni vet en sån där gigantisk torkvind på 100 kvadratmeter som bara finns i tidiga 1900-tals hus som aldrig blivit stambytta. Gammalt bråte, mina gamla leksaker, några fotoalbum, hela hans skivsamling, några av barnens leksaker, lite böcker, nån vinterjacka.
Han ska hämta sina grejer bara. Några jävla lådor. Skrattar när jag tänker på det nu nästan. Så möter jag honom i trapphuset. Han har med sig sina vänner som ska hjälpa honom att bära lite.
Hans hår, gråsprängt, han har knälånga shorts och solbrända vader och nya sneakers, eller de kanske inte var nya jag har ju bara inte sett honom på så länge, och jag kan knappt möta hans blick, jag vet inte om han ser tårarna bakom mina solglasögon eller om han hör gråten i min hals.
– Jag tog med mig några av dina grejer också, säger han.
Sådant jag har haft på hans vind. Jag vet inte ens vad det är för något men det är väl sådant man samlar på sig efter fem år tillsammans i bostadsrätt som alla svenskar alltid gör. Och jag ville vara stark. Ville låtsats som att jag gått vidare, som att jag levde loppan, som att jag var så lyckad, se vad du missade, klart jag kan hugga i här och hjälpa till med kartongerna, klart vi kan garva åt allt det här bara, för det är väl så man gör.
– Jag låste upp vindsdörren. Det är bara att lämna nycklarna i brevlådan sen. De andra är hemma. Jag måste gå, sa jag.
– Ska du gå?
– Ja, jag måste göra en grej, sa jag.
Och jag gick. Visste inte var jag skulle gå ens. Stod lutad mot cykeln en stund på gatan. En stekande het julieftermiddag, Hornsgatan, mina uppväxtkvarter, här bodde jag hela mitt liv, den här gatan gör så ont och så skönt och är allt för mig, men ändå inte så mycket trafik nu (den jag minns, när jag hade fönstret mot gatan och jag låg och stirrade på ljuset från all tung trafik i taket om nätterna) för industrisemestern har väl precis börjat och ingen åker bil då eller vad vet jag.
Gick fram och tillbaka med cykeln några meter. Kunde inte välja riktning. Mindes att jag gillade Dovas och hade varit där några dagar tidigare. Det ligger snett över gatan så jag gick dit. Går in i baren, ber om det “starkaste dom har”.
Bartendern frågar hur gammal jag är och om jag har någon id-handling.
– Jag är 28. Men mitt pass är hos en taxichaufför för jag var tvungen att lämna pant för jag inte kunde betala min taxi för fyra veckor sedan och nu är han på semester och ja han är tillbaka om fyra veckor…Men jag var ju här för bara några dagar sedan. Och hur skulle jag kunna vara under 18? Har ni sett hur många tatueringar jag har ens?
– Men du ser ju så hemsk ung ut, säger han.
Jag tänker att jag måste sluta göra aspirinmasken och bli rynkig igen. Jag tänker att min själ är antik och att mina knän har blivit fula. Bartendern kallar på barchefen. De pratar en stund. De säger att “det inte alls känns bra”. De kan inte servera mig. Inte det starkaste de har. Ingenting.
Så jag går ut på gatan. Bredvid Dovas finns det en bänk. Första parkett.
Sätter mig där. Plågar mig. Vet inte ens om jag gråter högt för jag lyssnar på Always see your face med Love om och om igen men jag märker att det blir allt svårare att andas, eller få luft snarare, för jag har så mycket snor överallt och allt rinner in i varandra och min ena näsborre är ju förstörd (det är en annan berättelse) så jag kan bara andas med den ena, den starka.
Ja så där sitter jag och tycker så fruktansvärt synd om mig själv. Ser dåligt också, dels är jag halvblind, dels är solglasögonen svarta, dels är han ganska långt borta nu.
Men jag ser honom. Bära ut kartonger med sina vänner. Skratta. Lasta bilen.
Ljuset börjar falla annorlunda på honom nu. Jag blir jävligt irriterad när den blåa bussen jävla skit 4:an åker förbi var sjätte minut för det stör min sikt. Jag sitter där kanske en timme på den gröna bänken.
När de på andra sidan gatan, mitt livs största jävla kärlek, är i färd med att börja åka, låsa bilen, dubbelchecka allt.
Så kommer det fram en man, kanske i 60-års åldern, fram till mig.
Han sätter sig ned på bänken bredvid mig, och frågar hur jag mår. Han säger att han är från Libanon och har en restaurang med sin bror och att jag kan komma och äta om jag behöver, den är precis i närheten, han säger att allt kommer att bli bättre någon gång och han har en liten plastpåse med två nektariner som han ger mig. Jag säger att det är ingen fara, jag är okej, det är bara livet, det går över.
Jag tackar för nektarinerna och reser mig upp.
Och där.
Jag ser att de precis är klara nu. Jag leder cykeln en bit och messar honom, jag berättar att jag satt otröstlig på bänken mittemot och bara tittade tills de åkte, jag skrev en massa obegripligt som får stanna mellan oss men jag skrev “solen låg på dig och du småpratade med några bekanta. Sen klarade jag inte mer. Får vara en vacker sista bild.”
Och då kände jag något konstigt (så är jag också oerhört dramatisk); att vi kommer aldrig mer att ses.
Jag sätter mig på Southside med Margret. Där spelar de Village Green Society med Kinks. Fattades bara det.
Kvällen blir bra. Jag är med vänner jag tycker om. Nya och gamla. Som jag känner mig trygg med, som jag känner att jag inte behöver berätta om allt som just hände. Plockar en rosa ros, dricker vin, äter ost, tittar på träd.
Bestämmer mig sedan för att åka hem.
Det är ju en dag imorgon också, eller jag vet inte, men jag tar cykeln hem, det är bara längs strandpromenaden, det går fort, men jag hinner bestämma mig, jag har så vackra sista bilder nu, det kändes så klart.
Så jag åker hem och hittar en flaska rödvin på diskbänken och jag hittar några valium, eller det är ganska så många, och lite annat skit jag hittar, och jag sväljer allt jag ser, för jag måste sova, i alla fall fram till måndag tänker jag.
Och det handlar mycket litet om kärlek, mycket lite om några flyttlådor, bara om en oändlig leda som kommer och går och som jag måste lära mig att hantera, för jag tycker att livet är ganska drägligt men jag glömmer det så lätt…
Så messar Zeke och frågar vad jag gör och jag säger vad som hänt och han frågar vad jag har för kod och jag sätter på en film, blir sugen på att se Bunuels Phantom of Liberty som jag förmodligen aldrig ens kommer se klart för den verkar så tråkig. Inom tio minuter är Zeke hemma hos mig och han har köpt Maryland Cookies och choklad och folköl och jag minns inte om jag sagt att jag ville ha det eller om han vet att jag älskar Maryland Cookies men det hade han köpt.
Så pratade vi lite och jag tuggade på en kaka kanske och sen somnade jag och samtidigt som jag sov och han såg till att jag fortfarande andades så skrev han ett sms där han skrev “Jag tänker inte banalisera din smärta med skit som att det blir bättre. Men även om det inte blir bättre så är du så jävla stark…Och ung”.
Och jag sov, gud så länge jag sov. Jag vaknar först flera timmar senare av att Zeke är tillbaka, han rusar in så där som oroliga föräldrar gör, hårda steg, gav honom nog min nyckel, och han kollar att jag mår bra, och det gör jag.
Lite konstig och lite seg.
När han gått sedan så ställer jag mig i duschen och gråter inte ens, är så jävla trött på den skiten nu, på att gråta, och självömka, men jag står där i duschen med hårinpackningen och tänker att jag aldrig vill göra så där igen, jag gjorde samma i Barcelona förra året, och samma nu, och jag blir arg på mig själv för att jag inte lärt mig ett skit, eller nu gjorde jag ju det, för jag fick något nu, som jag aldrig fått förut, en insikt, och det är att jag älskar att stå där i duschen, jag älskar mina vänner, min familj, jag älskar mitt jobb igen, jag känner att saker betyder någonting igen och jag är på nåt sätt glad att jag är gjord av eld och titan.
. ps. har sett batman dark knight rises tre gånger på bio nu. vadå manisk? ds.
