Förut brukade jag alltid fråga om någon älskade livet eller hatade livet.
Nu vet jag inte om det spelar någon större roll längre. Man är kvar ändå, ni vet.
Man är för nyfiken, man har lite kvar, även om det som bara återstår är mörker och skit så kan ens självhat och ego göra det möjligt att gå vidare, att våga gå miste om en ny sorg, en annan smärta i ny modell, eller en annan ro.
Kanske kommer allt så småningom att lösa sig och man ser tillbaka på den här tiden som en skärseld som man klarade sig genom med kanske andra eller tredje gradens brännskador.

Nu frågar jag bara om någon ångrar något och i så fall vad.
Jag har alltid försökt vara stark och tuff och inte låta något komma åt mig, och jag har avsagt mig allt ansvar, sårat och tänt eldar och geggat ner mig i misären, och hela tiden, med lera upp i strupen, slagit mig för bröstet, spelat dåligt, skrockat “jag ångrar ingenting”.

Fan vad jag ljugit när jag sagt så.
Jag ångrar i princip allt jag gjort de senaste 12 åren.
Ångrar varje andetag, varje kyss, varje slag, varje samtal, varje kärlek, varje resa, varje morgon, varje frukost, varje allt.

Önskar att jag hade allt ogjort.

Ångrar alla mina idiotiska val.

Ångrar ångrar ångrar ångrar ångrar.

För vad är det för jävla vits att “lära sig av sina misstag” och sedan sitta där med fakta och förstånd och god hälsa och inte ha ett piss användning för det, för jag kommer aldrig någonsin mer gå in i någonting igen.

Det kan aldrig någonsin vara värt det.

Har aldrig varit, kommer aldrig att vara.

Hatar den där franska skitlåten när Edith Piaf bara ljuger och ljuger.

 Inte ångra någonting???

Det var länge sedan nu. Jag frågade “Tänker du ibland ‘om inte’…?”. Och svaret kom för fort. “Nej det gör jag inte. Det var så hemskt de där vintermånaderna”. Och jag frågade “Men innan det”, och svaret kom  men det tog lite längre tid nu “Jo så klart det gör man ju, men man slutar liksom att röra vid det…”