(en gammal dagboksanteckning)

var ett tag jag sen jag skrev något. ska inte gå in på detaljer, ska bespara er det, men har legat lite lågt av vissa anledningar. låg som ett låghus.

känner ingenting längre, förutom min tandvärk då kanske, helt tomt, har ingenting att säga mer, allt är sagt, allt är känt för sista gången, varje återförening bleknar snabbare och snabbare, årsdagar passerar men ändå är vi precis likadana när vi ses.

det är en oerhörd leda. mår illa. det kliar i hela kroppen. klipper bort rabiata hysterikor och idioter, vill inte vara med i denna förutsägbara gegga. orkar inte ens skratta åt eländet längre. allt rinner av, ingenting spelar någon roll.

det blir svårare och svårare att känna för vara dag. vet inte om jag kan det längre. vet inte om det är bra eller dåligt.

minnet av alla gamla känslor börjar också kännas abstrakt. de är liksom i ett gammalt format som jag inte kan hantera eller läsa längre.

och det ersätts inte av något nytt. 

hopplösheten och tomheten är hela tiden där.

och kompisarna säger, Q du ser så himla lycklig ut, vilken skillnad det är för bara ett år sedan, då var du helt pajj, bara skred runt och tjurade, helt lealös.

jag önskar jag gjorde det fortfarande. det är ju sunt, när man är allra längst ner så betyder det ju att man fortfarande är så jävla dum i huvvet och naiv att man seriöst tror att bättre tider kommer.

(det gör det inte)