I går skrev jag om de tre män som nu åtalats för förberedelse till mord på Lars Vilks. Åklagaren har enligt egen utsago inga bevis för att männen faktiskt skulle mörda honom och i bevisningen ingår att visa på den allmäna hotbild som finns mot konstnären “i de kretsar där man inte gillar hans Muhammedteckningar”. Att de åtalade ingår i sådana kretsar ska bevisas med deras “intresse för Lars Vilks” och frågan är om det trots det går att koppla att man ingår i en sådan krets till att man de facto vill döda honom.

Ungefär samtidigt som vår artikel publicerades valde GT/Expressen att namn- och bildpublicera de åtalade personerna under rubriken “Så skulle de tre männen mörda Vilks”. Förutom frågetecknet om det verkligen finns ett allmänintresse i att publicera deras namn måste man ifrågasätta beslutet också med tanke på hur det här fallet utvecklats. Man måste ta in att det enligt den kriminella bakgrunden handlar om män som begått flera mindre brott och som tycks ha haft problem med narkotika snarare än heliga krigare. Man ska också komma ihåg att det var fyra män som greps av nationella insatsstyrkan – en av dem omhäktades inte.

Det är inte bara expolischefen Tommy Lindström som tycker att åtalet är tunt. Till och med Flashbackskribenter reagerade på bevisningen när stämningsansökan blev offentlig, vilket inte säger lite i detta fall. Med bakgrund av detta är namnpubliceringen fullkomligt obegriplig.

Inte blir det lättare att förstå när samma tidning samtidigt publicerar en krönika där Jimmy Fredriksson visserligen säger att Säpo gjorde rätt som ingrep men i slutet påpekar att det här åtalet “kanske slutar med att någon döms för brott mot knivlagen”. Det intressanta om så blir fallet är inte hur det skadar Säpos trovärdighet utan hur det skadar GT/Expressens.

UPPDATERING 28/8:

De tre männen släpptes på fri fot inför domen runt nyår och dömdes senare endast till dagsböter för brott mot knivlagen, precis som Jimmy Fredriksson spekulerade i sin krönika i GT.

Det ska påpekas att Expressens namnpublicering PO-anmäldes och senare friades. I artikeln där de misstänktas namn stått finns nu dock bara uppgifter om deras ålder – men bilden på dem finns kvar, opixlad.

På tisdagen inleddes förhandlingarna i hovrätten. Åklagare Agnetha Hilding Qvarnström ska åberopa “hymner” en av männen haft i sin mp3-spelare som ny bevisning.

/Viktor

Det har hänt igen. Håkan Juholt har återigen berättat om tiden som partiledare för Socialdemokraterna – och gjort mig till ett ännu större fan.

Den här gången är det Dalarnas Tidning som dragit jackpoten och fått en pratstund med den mustaschprydde riksdagsmannen.

– Livet nu skiljer sig totalt mot hur det var då. Pressen som partiledare var helt enorm. Jag suktade aldrig efter att bli partiledare. Det var något jag lånade ut mig till. Jag ställde upp för partiet. Allt jag sade bandades, gicks igenom och analyserades. Det är tufft när man som jag aldrig håller tal efter manus, jag talar alltid fritt ut hjärtat i minst 45 minuter när jag är ute. Det gör jag fortfarande. Ibland säger jag fel saker, men det går inte när man är partiledare. Jag höll inte som partiledare, liksom Mona Sahlin inte gjorde. Det är sanningen, säger han i en stor intervju.

Det är svårt att inte känna med Håkan, som tog posten ingen ville ha men alla falanger slogs om. Det gick käpprätt åt pipan, inget han hymlar med nuförtiden. Ersatte gjorde Stefan Löfven, som sagt att han gärna låter Juholt få en viktigare roll i partiet igen.

– Jag suktar inte efter några nya uppdrag. Jag är riksdagsman och är angelägen om att ge Stefan Löfven mitt fulla stöd. Jag vill vara en företrädare som ger efterträdaren stöd. Stefan Löfven har min oreserverade lojalitet. Jag är och har alltid varit en lagspelare. Om jag får ett erbjudande från honom ställer jag gärna upp. Jag har mer att ge, säger Håkan Juholt till DT.

Jag hoppas att vi får fortsätta lyssna till vad han har att säga. Trots att han inte hade vad som krävs för att kunna klara den granskning det innebär att vara partiledare var han en frisk fläkt i svensk politik med sin retorik, sin öppenhet och sin ärlighet – även när allt det slog tillbaka med full kraft.

Sluta aldrig, Håkan.

/Viktor

Djurjournalisten är tillbaka. Nu senast med “listan hela nätet pratar om” – katterna som är kungar över djurklippen på YouTube osv. Saken är dock den att jag faktiskt måste erkänna mig besegrad. Det är fler än chefredaktör Ehsan Fadakar och reporter Erik Carlsson som blir alldeles till sig av gosiga pälsbollar. Tydligen har “gulliga djur” utvecklats till ett nytt nätberoende (säga vad man vill om beroenden – bättre att vara beroende av att titta på djur än av mycket annat).

Enligt psykologiforskaren Torun Lindholm har så kallade lolcats samma funktion för vuxna som snuttefiltarna och mjukisdjuren har för barn, fenomenet förklaras som en slags gosefilt för vuxna.
– När vi tittar på söta djurbilder blir vi glada, och världen känns inte så grym. Det blir en paus från informationssamhället som snurrar snabbt. På samma sätt som vi flyr verkligheten genom film surfar vi in på djurbloggar, säger hon till Damernas Värld.

Nyheter24 (och jag) kommer därmed fortsätta föda ert beroende. Mer djur åt folket liksom.

/Matilda