När Sten Tolgfors avgick på torsdagen gjorde han något som numera blivit standard inom svensk politik – skyllde på mediedrevet som en av orsakerna bakom sin avgång. Sven-Otto Littorin och Håkan Juholt gjorde likadant – även om det i båda de fallen var mer befogat.

Men vad finns det egentligen för sanning bakom “drevet”? Har det hängt skjutjärnsreportrar utanför Tolgfors hus? Har de ringt hans barn? Knappast. I stället ser jag tvärtom i denna affär ett mycket sakligt förhållande mellan politiker och de journalister som granskat Saudiaffären hårdast, framför allt Ekots Daniel Öhman och Bo-Göran Bodin. Hårda och bestämda men rättvisa och enligt spelreglerna. Vapenfabriken är en skandal med få likheter i närtid – en sådan ska också uppmärksammas.

Efter spektaklet utanför Sveavägen 68 där Sveriges samlade presskår klättrade över varandra för besked om en oppositionspartiledares avgång hade jag till viss del förlorat tron på den politiska journalistiken. Nu när försvarsministern avgått är jag hoppfull igen. För oavsett vad som sades på presskonferensen är det tydligt – det var varken frivillighet eller något mediedrev som gått över gränsen bakom Tolgfors avgång. Det var saklig, väl genomarbetad och envist granskande journalistik som avslöjade något den svenska regeringen sedan 2005 mer eller mindre försökt mörka.

Gottandet i Littorins sexchattande kan mycket väl kallas ett drev. Gänget utanför Sveavägen 68 likaså. Drevet mot Sten Tolgfors är däremot en efterhandskonstruktion av en desperat informationsstab.

/Viktor

Hjärnan bakom försöket att få det att framstå som att Sten Tolgfors avgår frivilligt och som en följd av drevet mot honom finns kanske någonstans på denna bild.