Igår fick jag mail från Shortcut och Ledarna om listan Framtidens kvinnliga ledare. Listan innehåller de 75 främsta unga kvinnliga ledarna i dagens Sverige, som även är Framtidens kvinnliga ledare. I mailet stod det att jag var ett intressant namn och att jag skulle svara på ett par frågor för att potentiellt kunna nomineras till listan. Spännande, såklart.
Det tråkiga med listan är att frågorna som ska besvaras till stor del handlar om hur många personer man är chef över, om man är medlem i ledningsgruppen och om man har ansvar för budget. Det är också ett kriterium för att kunna utses till listan. För mig är det en stor skillnad på att vara chef och ledare. Jag har många gånger de senaste åren haft ledarroller, men väldigt sällan sett mig som chef. Och jag tror inte att man behöver vara chef idag, för att vara en ledare imorgon.
Tittar man på förra årets lista, är de tio främsta personerna som lyfts, sådana som redan idag är ledare på höga nivåer. Det är VD:s, ministrar och toppchefer av olika slag. De är inte bara ledare i framtiden, de är ju ledare och chefer redan idag – så vad är det som gör listan så intressant då? Dessutom är nästan alla som finns med på listan från 2011, personer som kommer från det privata näringslivet. Ytterst få kommer från politiken och i princip ingen kommer från det civila samhället.
Jag svarade på deras frågor redan förra året, då var jag ordförande för LSU – Sveriges ungdomsorganisationer med både budget- och personalansvar. Då hamnade jag inte på listan. Idag är jag (bara) juniorkonsult på en PR-byrå. Jag är inte chef idag, men jag ser mig själv som en ledare och jag hoppas och tror att jag kommer att vara det även i framtiden. Och jag kommer att försöka svara på deras frågor även i år. Tyvärr kommer det inte att spela någon roll, varken för mig, eller för de många andra unga tjejer som är ledare inom civilsamhället som jag vet har fått samma mail som jag. Vi kommer helt enkelt från fel sektor och vi är ledare snarare än chefer.
