Derbyt kommer bara närmare för var dag och med det stiger även temperaturen. Någon som alltid är lugn är dock Javier Zanetti, en mästerlig bandiera som i mina ögon har precis allting. Han spelar inte bara med en enorm elegans utan är även minst lika hövlig och gentlemannamässig vid sidan av plan. Jag stötte in i honom i Florens innan semifinalen i Coppa Italia mot Fiorentina, då han kom ut ur en kvarterskyrka precis innan spelarbussen skulle åka till arenan.

Där tog han sig tid att stanna hos supportrarna för att snacka lite och låta sig fotograferas trots att det snart var avspark.

Nu är det dock ett derby som gäller och i helgen kommer Zanetti att spela sitt 35:e raka av sina totalt 39 derbyn i Milano. Smaka på den siffran. Det är en helt makalös resa han varit med på, från debuten 1995, så har han hunnit med att vandra genom den mörka perioden med förluster på 5-0 som 6-0 och även de bittra semifinalerna i Champions League. Fast, på senare år har han även fått lön för mödan med några läckra vinster de senaste säsongerna.

Så nu kommer han att stå där igen, den outröttlige il Trattore, lika välkammad och rakryggad som vanligt när han tillsammans med sin tidigare motståndare Leonardo ska vara med och slåss om lo scudetto på allvar. Det var ett liknande scenario redan 1965 då Inter låg tre poäng bakom Milan inför derbyt den 28:e mars och som man senare vann med snudd på osannolika 5-2. Många kallar det århundradets derby, som Inter gick stärkta ur och lyckades även bärga ligatiteln.

Det är skrämmande liknande förutsättningar och den enda skillnaden är egentligen namnet på lagens bandiera. Då var det Sandro Mazzola och nu är det Javier Zanetti.

/Gustav Östergren

Den senaste tiden har det skvallrats en hel del om att Pato och Barbara Berlusconi haft en liten romans, det hela började när det läckte några bilder där de var intima med varandra utanför en restaurang. Då fördömdes bilderna och man menade att det blott var en ”vänskaplig” puss. Nu är det dock andra bullar, för lagom till derbyt har Pato nämligen varit ute i Vanity Fair och tagit bladet från munnen i en stor intervju.

Dels medger han att han gifte sig lite väl tidigt men poängterar ändå att han är glad just nu. Här börjar det brännas lite och frågorna leds således in på Barbara.

Det är, av förståeliga skäl, ett ruskigt känsligt ämne och han hintar bara om att allting är bra och att det är i sin linda. Samtidigt påpekar han att han fortfarande är ung och har mycket att lära både på som utanför plan. Jag vet inte. Många spekulerar dock i att det kommit order från regeringen, kanske bokstavligt talat, att det hela måste sopas under mattan. För att inte trampa Il Cavaliere tillika sin blivande svärfar på tårna så är det således bättre att hålla det någorlunda hemligt.

Personligen känns hela den här romansen lite märkligt, särskilt eftersom det läckt uppgifter om att Don Silvio i egen hög person velat att hans unga damer skulle ha Milan-tröjor på sig i sängkammaren. Men än märkligare blir det nog i omklädningsrummet, kommer Pato att favoriseras eller bli det en motsatt effekt? I mina ögon så lutar det åt det sistnämnda då Silvio är ganska bra på att göra sig av med sina problem och lägg därtill att en del klubbar varit intresserade av den unga brassen.

Det är dock en senare fråga – mest intressant blir det att se hur en halvskadad och kärlekskrankPato presterar i helgens derby.

/Gustav Östergren

Kids! Det är en derbyvecka som stundar, vanligtvis brukar det laddas upp i en ynklig dag men nu är det någonting helt annat. Här på bloggen är vi dock lite lugnare än i Italien där man redan hunnit veva allting om matchen i en dryg vecka. Klart står dock att det är någonting stort på gång och att förväntningarna är satta därefter. Det är nämligen en liga som kan komma att avgöras och på blott nittio minuter blir det lite som den italienska versionen av Super Bowl.

Därför är det lite synd att förra derbyts största hjälte tillika vår svenska superstjärna Zlatan inte får spela. Fast visst, det är inte annat än rättvist. Då är det desto orättvisare att Filippo Inzaghi åkte på sin skada i höstas och därav missar säsongens största match.

I en intervju med dagens Corriere dello Sport verkar han dock vara vid gott mod, när de gästar honom hemma i Piacenza där han rehabtränar. När han spelade i Parma åkte han på en liknande skada och med sin rutin så borde han veta vad som ska göras. Inzaghi säger i alla fall att det är viktigt att inte stressa fram hälsan och att han har varit med om en allvarlig skada som inte kan skämtas bort.

Fast han kunde inte hålla sig helt, utan i samma veva gissar han även att han borde vara tillbaka om 20 dagar och om allting går som det ska så vill han gärna spela kvar i Milan ytterligare en säsong. Det här är ren och skär passion – det är exakt vad fotbollen ska handla om. Här har vi en 37 åring, som vunnit precis allting och spenderat de fem senaste månaderna med skavsår i röven tack vare Milanellos träningscyklar och ändå älskar fotbollen till den grad att det är det enda han längtar till.

Det är samma kille, som redan vid 20 års ålder, när han spelade i Hellas Verona fick smeknamnet Superpippo och vi kan väl konstatera att det håller än idag.

/Gustav Östergren

Söndagskväll och landslagsuppehåll, kan det bli tråkigare? Tveksamt. Därför lider bloggen av en enorm torka och det kan bara livas upp med lite skön fotbollskonst. För några inlägg sedan var det Laudrups tur och nu passar jag på att lyfta fram ytterligare en störtskön spelare som hamnat lite i skymundan. Ni som har hängt med i bloggen vet redan vad jag tycker om Rui Costa. En majestät, gentleman och levande legend i ett stycke. Så till er andra är det lika bra att visa lite av hans magi ute på plan. För det går inte att bli annat än nostalgisk när man ser klippet – enbart målet mot England kan man varva till leda.

Obrigado Maestro.

/Gustav Östergren

Det finns ett gäng spelare som knappast kan kategoriseras som världsbäst, men som ändå växt ut till att bli riktiga kultspelare och enligt mig tillhör Francesco Lodi exakt den sorten. Det var precis när världens bästa frisparksläggare genom tiderna, Sinisa Mihajlovic, hade lagt skorna på hyllan som den unga Lodi på allvar började göra sig ett namn i Italien. Och det tack vare en snudd på lika känslig vänsterfot. Det hela började i Neapel, närmare bestämt San Nicola, innan han senare hamnade i Empoli där han bland annat spelade tillsammans med Antonio Di Natale.

Bakgrunden till den här övergången är dock lite annorlunda, Lodi som växte upp med åtta syskon, hade nämligen en bror som var chaufför till Empolis president Fabrizio Corsi och det var på det sättet han fick chansen att utvecklas vidare utanför fattigdomen i Neapel. Vilket bland annat ledde till att han blev uttagen till U17-landslaget redan som 15 åring, något som bara Totti och Pirlo lyckats med innan honom.

Det innebar några lyckosamma år och när han senare spelade i U19-landslaget vann han EM och lyckades även debutera i Serie A. Med framgångarna ökade intresset och nu ryckte både Milan och Juventus i honom men den ödmjuke Lodi valde istället att stanna i Empoli. Ett karaktärsdrag som speglat sig genom hela hans karriär, där han bland annat köpte en bil till sin pappa för första lönen och ständigt påpekar att hans högerfot bara lämpar sig för att kliva ur sängen med.

När det gäller hans underbara frisparkar så har han sagt att han lärt sig av att titta på DVD:er med sin hjälte Maradona. Jag vet inte om ni köper det men att Lodi spelar i tröja nummer 10 bidrar än mer till hans svårslagna aura. Det var något som även speglade sig på plan när han vände säsongens hemmamatch mot Lecce med sina två frisparksmål och till och med bad målvakten om ursäkt efter slutsignalen. Det är så nära Mihajlovic man kan komma, som mig veterligen är den enda som satt ett hattrick i frisparkar. Snart är även Lodi där.

/Gustav Östergren

Det är ingen större hemlighet att Palermo har några av Italiens, kanske Europas, mest intressanta spelare och nu har det börjat spekuleras om deras framtid. Det snackas dels om att Roma och Genoa gillar Sirigu och att Fiorentina samt Napoli kan vara intresserade av den landslagsaktuelle Nocerino. För egen del så känns det dock mer spännande med Balzaretti och hans eventuella flytt, för det är svårt att inte gilla hans spelstil.

Jag ser nämligen en klubb som är i desperat behov av en energisk vänsterback och det är inga mindre än Milan.

Nu har det också börjat läcka lite rykten om att Balzaretti ska vara på väg just dit. Dels är det Zaccardo som genom en gemensam vän hört att den tidigare lagkamraten ska vara klar för Milan och är man källkritisk så kanske det ska tas med en nypa salt men det är ändå lite kittlande uppgifter. Jag hade gärna sett honom där istället för Antonini eller Jankulovski och då hade man haft ruskigt bra fart och energi på båda kanterna.

Det här har dock dementerats av Balzarettis agent Giuseppe Bonetto som tycker det är märkligt att Zaccardo av alla människor diskuterar saker han inte har med att göra samtidigt som han understryker att det inte existerar något bud men att allting kan hända i framtiden. Den här soppan blir extra spännande av att Milan visat intresse för den spännande nigerianen Taiwo, som även uttryckt sin önskan att komma till klubben.

Så nu gäller det verkligen att Galliani visar upp sin fingertoppskänsla och gör rätt val. Personligen så känns båda namnen intressanta av den enkla anledningen att Milan behöver fart och offensiv lusta vilket är precis vad dessa herrar besitter. Därför spelar det ingen större roll vem man väljer, det är ändå ett steg i rätt riktning att sikta efter den här typen av spelare.

/Gustav Östergren

Jag var rätt hård mot gli Azzurri under VM i Sydafrika och dömde särskilt ut Lippis spelarval som i grunden baserades på gamla föredettingar snarare än den nya generationen. Nu har Prandelli släppt sin trupp till kvalmatchen mot Slovenien och jag måste medge att det ger mig minst lika dåliga vibbar. Det är nämligen många namn som inte hör hemma i ett Italienskt landslag och då i synnerhet på mittfältet.

Det här är de lyckligt utvalda;

Målvakter: Gianluigi Buffon (Juve), Salvatore Sirigu (Palermo), Emiliano Viviano (Bologna)
Försvarare: Davide Astori (Cagliari), Federico Balzaretti (Palermo), Leonardo Bonucci e Giorgio Chiellini (Juve), Domenico Criscito (Genoa), Daniele Gastaldello (Samp), Christian Maggio (Napoli), Andrea Ranocchia (Inter), Davide Santon (Cesena)
Mittfältare: Alberto Aquiliani e Claudio Marchisio (Juve), Stefano Mauri (Lazio), Riccardo Montolivo (Fiorentina), Thiago Motta (Inter), Antonio Nocerino (Palermo), Marco Parolo (Cesena)
Anfallare: Antonio Cassano (Milan), Alberto Gilardino (Fiorentina), Sebastian Giovinco (Parma), Alessandro Matri (Juve), Giampaolo Pazzini (Inter), Giuseppe Rossi (Villareal).

Om vi ska gå genom lagdel för lagdel så kan vi konstatera att målvaktssidan förmodligen är den som är starkast, Buffon håller fortfarande en bra nivå och bakom sig har han två mycket, mycket lovande talanger som kan bli precis hur bra som helst. När det gäller försvaret så är det godkänt men det håller inte klassisk italiensk klass, där en rätt ojämn Chiellini ska husera som någon sorts säkerhet. Ytterbackarna är särskilt oprövade och jag hade gärna sett att Abate och hans snabbhet skulle belönas med en plats men icke.

Så kommer vi till mittfältet och nu kan man börja bli orolig. Jag skulle vilja säga att Motta är den som en håller en riktigt bra nivå och att resterande spelare endera är ruskigt ojämna eller ytterst mediokra. Något som exemplifieras ganska bra av namn som Parolo och Nocerino eller en Mauri i rätt tveksam form. Det saknar inte bara klass utan även en hel del kreativitet. För nu står mycket hopp till att Aquilani eller Montolivo ska dirigera spelet och det kan kännas lite osäkert.

Till sist så har anfallet en hel del potential men det är ändå inget som känns vattentätt. Det gäller att spelare som Giovinco, Cassano och Rossi har ”sin dag” för att det ska bli någon kreativitet i det här laget. Sedan skulle man även kunna argumentera för att Gilardino inte skrämmer någon men han är trots allt en autentisk målgörare. En måltjuv som kan behövas där framme. Sedan blir det inte bättre av att Prandelli snickrat ihop sina egna regler och vägrar ta ut spelare som blivit avstängda i sina klubbar, därav saknas De Rossi och även Balotelli.

Enligt mig ett helt absurt resonemang när man redan har ett svagt landslag och det kan komma att skada sig mot ett hungrigt och talangfullt Slovenien.

/Gustav Östergren

Det här klippet säger en del om fotbollsspelare, men kanske mest om Mario Balotelli, eller?

/Gustav Östergren