När man snackar om Napoli är det lätt att enbart fokusera på deras offensiva tridente, som visserligen är helt magisk, men visst finns det så mycket mer som är värt att lyfta fram? För mig är det här klubben som ger mig hopp, en hel del underhållning och en resa 15 år bakåt i tiden. Inte för att de var som bäst då, nej, snarare för att de har alla ingredienser som påminner om den italienska fotbollens storhetstid. På den tiden det aldrig var några diskussioner om vilken liga som var nummer ett.

Napoli har en fanatisk publik, som faktiskt kommer till arenan (en miljon hittills under säsongen), de har ett av ligans intressantaste och mest stjärnspäckade lag och icke att förglömma den smått excentriska presidenten som har en långsiktig plan och gillar att röra om i grytan.

Det enda som egentligen saknas är en klockren bandiera med några hundra matcher i bagaget. För att hitta det behöver vi dock inte leta länge. Hans namn stavas nämligen Paolo Cannavaro. Problemet är bara att han lätt glöms bort bland konkurrensen från alla övriga namn. Trots att han personifierar staden Neapel och allting vad en bandiera ska stå för. Han är inte bara en gentleman och en bra fotbollsspelare utan han har även uttryckt sin strävan att få leda sitt Napoli på samma sätt som Totti gör med Roma.

I en intervju med radiokanalen Marte Sport Live berättar Cannavaro bland annat hur han har Neapel i själen, att han pratar napolitanska nere på plan och att han även börjat lära ut det till sin lagkamrat Hassan Yebda. Samtidigt påpekar han att det blir viktigt att se upp med Floro Flores, som i helgen återvänder till sin gamla hemmaarena. Det känns rätt gemytligt, eller surrealistiskt, när han berättar hur motståndaren är trevlig att umgås med, att de brukar spela lite skojfotboll tillsammans och att han ser honom som en av de mest kompletta spelarna i Serie A.

Trevlig prick den där Cannavaro. Och inte minst en riktig bandiera.

/Gustav Östergren

Den här bloggen gillade precis allting som Christian Vieri stod för på fotbollsplanen men när det gäller hans civila liv så känns det lite stökigare. Jag har tidigare berättat om att ‘Bobo’ la på sig tio härliga semesterkilon under en sommar och att han inte ens kunde åka vespa med sin Melissa Satta på grund av hans något oproportionerliga rondör. Sedan tog det slut mellan de två och det hela diskuterades lite varstans i italiensk media. Själva orsaken förblev dock ett mysterium.

Så då kan man undra om det var vikten som spökade till sist?

Nej, inte om man får tro det senaste skvallret. Det hela började nämligen med att ‘Bobo’ Vieri, som har en förkärlek till italienska modeller, fotograferades hemma hos Sara Tommasi och då började en spricka växa mellan det svartsjuka paret. Inte för att någon otrohet bevisades utan snarare av vetskapen att risken faktiskt existerade. Mitt i det här rabaldret så stack Melissa till New York i hopp om att det hela skulle lugna ner sig.

Fast en natt så tog det hela en oväntad vändning när hon väcks av ett SMS. Hon får rådet att gå in och läsa på Internet om vad som har hänt, där Vieri istället berättar till pressen att han gått och dumpat henne. Hon blir helt förskräckt, sitter framför datorn och bölar en stund innan hon bestämmer sig för att åka hem och konfrontera hennes ex-man. Väl där sitter han bara knäpptyst och mer eller mindre ignorerar henne.

Det är tydligen så han fungerar under svåra perioder, han sluter sig inåt och blir som en mussla. Melissa menar även att hon sett den mörka sidan förut och att hon inte fick uppleva ”gulderan” i Inter utan enbart den tråkigare perioden i slutet av sejouren. Trots det så stod hon vid hans sida och älskade honom och inte den stenrika fotbollsspelaren och därför förtjänar hon en bättre behandling. Slutligen avslutas intervjun med den klassiska frasen, är det här verkligen kärlek?

Jag vet inte, det går nog inte att förvänta sig så mycket när man dejtar en playboy som varit runt med halva den italienska kändiseliten. Däremot kan vi konstatera en sak och det är att Vieri var bättre på att avsluta på plan än vad han är vid sidan av. För att gå till pressen innan man snackar med Melissa i egen hög person håller knappt korpenklass.

/Gustav Östergren

Den här säsongen börjar lida mot sitt slut och nu så vågar nog till och med den mest extrema pessimisten konstatera att Milan vinner ligan. Eller som Allegri sa, det hade varit självmord att förlora titeln i det här läget. Det är rätt tydligt att det varit mottot under hela säsongen, när Berlusconi ständigt påpekat hans vilja att återta lo scudetto, samtidigt som ord blev till handling med en handfull kompetenta värvningar och det har lett till att man vinner även när spelet hackar.

***

Det känns som att den mesta spänningen lär kretsa kring den sista Champions League-platsen och bottenstriden.

***

Frågan är vad som avgör nu när Roma börjat närma sig Udinese och Lazio? Jag har länge sagt att Reja är en perfekt lagbyggare som aldrig vinner någon titel men det lutar nog åt att de kniper den sista platsen ändå. Och det tack vare hans erfarenhet som sedermera smittar av sig på laget och bidrar till ett starkt kollektiv och en helt annan stabilitet.

***

Men vad sysslar egentligen Vucinic med? Den här fullkomligt briljanta spelaren som verkar ha hamnat i fotbollens motsvarighet till Mordor.

***

Då är det annat med Fantasista Lodi som jag orerade om här. Gårdagens patenterade och poängräddande frispark kan inte göra annat än att befästa hans position som Mihajlovic efterträdare när det gäller den ädla konsten att smeka iväg en boll med vänsterfoten.

***

På med foliehatten nu – för fick inte Pozzo rätt till slut? Domare Valeri var nämligen ingen höjdare i helgen och det röda kortet osade katt på precis samma sätt som en uppsjö av andra beslut. Nu ryker chanserna på Champions League.

***

För att spinna vidare på konspirationsteorierna så känns det som att Bologna slängt in handduken för säsongen och börjat dela ut lite tjänster i hopp om att de ska gengäldas när det väl behövs.

***

Fast vänta nu, här ligger både Mihajlovic och Lodi i lä. Jag kan se om den här hur många gånger som helst.

/Gustav Östergren

Det är ingen hemlighet att undertecknad håller på Udinese och minst lika solklart är det att de slåss mot Lazio och Roma om den sista möjligheten till Champions League. Nu till helgen så möter laget Parma och inför den här matchen har det rörts upp en del känslor. Udineses ägare, Giampaolo Pozzo, har nämligen gått ut i media och sagt att det inte håller med en romersk domare när det gäller så mycket mot slutet av säsongen.

Det är ändå en hel del prestige, makt och pengar som står på spel. Jag måste dock poängtera att Pozzo väldigt sällan sysslar med liknande utspel i media.

Därför känns det helt rätt när han tar bladet från munnen i det här läget och särskilt när han lägger fram det på ett så pedagogiskt sätt. Han passar nämligen på att berömma domare Valeri och menar att det inte bara är för Udineses skull som det måste till ett byte utan även att minsta lilla felbeslut kommer att granskas och diskuteras hundra gånger mer än vanligt. I mina ögon så är argumenten både logiska och acceptabla.

Parmas president Tommaso Ghirardi verkar dock tycka tvärtom, då han har sagt att han satte frukosten i halsen och menar samtidigt att det är absurt av Pozzo att uttala sig som han gör. Det här motiverar han med att Udinese har presterat bättre än på bra länge, att de har dryga 60 poäng och därför har klubben ingen rätt att klaga. För mig låter det här absurt istället. Ska inte en lyckad klubb ha rätten att kritisera systemet? Och i samma veva så passar han på att höja Valeri till skyarna i hopp om några billiga poäng?

Det osar katt om hela den här soppan och vi kan väl bara hoppas att det inte blir några billiga straffsituationer som avgör slutstriden.

/Gustav Östergren

När Ranocchia spelade tillsammans med Bonucci i Bari så snackades det om ett radarpar av demoniska snitt, vilket visserligen kan bero på att det är rätt sällsynt med såpass unga mittbackar men det var ändå något speciellt. Senare gick dock Ranocchia sönder och missade resten av säsongen vilket innebar att succén hade nått vägs ände. Trots det så köpte Inter sin andra andra andel av honom och hittills har det uppriktigt sagt sett sådär ut. Bredvid en gigant som Lucio fungerar han okej men annars känns det rätt labilt.

Nere på plan är det någonting med hans positions- och passningsspel som inte stämmer. Han står eller löper ofta fel vilket antingen resulterar i baklängesmål eller att han tvingas till spektakulära glidtacklingar som en sista nödlösning.

Jag vet inte riktigt vad det beror på men idag snubblade jag över en gammal intervju med Ranocchias flickvän där hon beskriver honom som väldigt snäll, lite blyg och snudd på introvert. Det är dumt att dra några slutsatser av det uttalandet men det kan ändå vara en bidragande orsak. För som mittback, särskilt när Lucio inte stöttar dig, så krävs det oftast en viss pondus och utåtriktad image för att verkligen kunna dominera i sitt område. Och det har inte Ranocchia riktigt lyckats visa upp.

Nej, istället sitter han och lyssnar på Jovanotti innan matchsamlingen och kanske unnar sig en Tiramisú när slutsignalen ljudit. Det är visserligen upplyftande att alla spelare inte är stöpta i samma testosteronstinna och tv-spelande form men samtidigt hade Ranocchias timida karaktärsdrag passat bättre hos en offensiv elegant. Fast det är klart, han kanske växer in i någon sorts stereotyp av en mittback med åren men just nu känns det rätt långt borta.

Eller så sitter han hellre under sin korkek samtidigt som han lyssnar på Baciami ancora och umgås med sin ack så bildsköna Giulia Lucarini – det hade i alla fall jag gjort.

/Gustav Östergren

Vårens mest tråkiga följetång är väl ändå Sampdorias kräftgång och nu känns det nästan som att man har nått botten. Matchen mot Milan var verkligen bedrövlig, när de åkte till San Siro och knappt ställde ut skorna. Det var som om tränare Cavasin hade sagt att allt under 5-0 var godkänt och spelarna följde kommando genom att maska sig genom hela matchen. Helt osannolikt när man tänker på att det är samma lag som kvalificerade till Champions League i höstas.

Efter den matchen attackerade en grupp tifosi spelarbussen när den anlände till Genua samtidigt som man klev på densamma och mordhotade spelarna.

Nu har det stormat ytterligare kring klubben när en grupp ultras dök upp innan träningen och bland annat konfronterade tränaren Cavasin, som inte är känd för att hålla tillbaka sina känslor. Supportrarna krävde i alla fall hans avgång och att spelarna skulle visa lite mer hjärta mot slutet av säsongen. Då hettade det till och senare fick även ett par carabinieri gå emellan i hopp om att lugna ner stämningen. Vilket även lyckades men frågan är om det verkligen slutar här?

Visst, det är en positiv sak att supportrarna höjer sina röster och visar sitt missnöje men samtidigt borde det riktas mot Riccardo Garrone istället. Det var ändå han som sålde av Cassano och Pazzini under samma mercato och därmed släckte allt hopp om någon sorts idrottslig heder. När du tar ett så stort och avgörande beslut som högsta hönset är det nämligen oundvikligt att det även sipprar ner i organisationen och påverkar spelet på plan. I det här fallet kan det komma att kosta klubben sin plats i Serie A.

Måtte det inte bli så.

/Gustav Östergren

Det har mörkats, hymlats, varit klart, skjutits upp och nu sitter äntligen underskriften på det där pappret. För i fredagsnatt skulle det bli klart och inför ett hungrig pressuppbåd så presenterades DiBenedetto som ny ägare i Roma och med det hade den italienska fotbollskartan ritats om. Det har länge varit ett motstånd till utländskt ägande men nu är det, inte helt oväntat, en amerikan som öppnar pandoras ask.

Det ska bli intressant att se hur han mottas i Italien, särskilt då Berlusconi redan varit ute och påpekat att fotbollen bidrar med mycket lycka men påpekar samtidigt att det är inget som ger avkastning.

Det här är en rätt viktig poäng i sammanhanget för det här ändå ett av DiBenedettos ess i rockärmen. Enligt egen utsago ska han komma in i klubben med sitt affärssinne och sälja mer merchandise för att få snurr på klubben igen. Jag vet inte vad ni säger men i min bok så osar det katt om uttalanden av den här sorten. Inte blir det bättre av att man sätter som mål att vinna scudetton redan nästa säsong.

Så vad är problemet? Well, ska DiBenedetto komma in och göra en helrenovering i ledningen så kommer det att krävas tid innan allting sätter sig. Det är ett maktspel där det gäller att välja rätt vänner. Men den stora nöten att knäcka är nog den sportsliga biten, eftersom Roma kört samma spelare på tomgång i flertalet säsonger så har man dels gått miste om en generation talanger men även stannat upp i utvecklingen.

Lägg där till att Totti snart lägger av och då kan man fråga sig vem som ska bidra till den här ökade försäljningen och till att scudetton bärgas? Jag vet inte, DiBendetto vet än mindre så vi kan bara hoppas att Sabatini eller den framtida ledningen har en plan.

/Gustav Östergren

Stefano Fiore är född och uppvuxen längst ner på Italiens tå, närmare bestämt i Kalabrien och Cosenza. Det var här han fick sin grundläggande skolning innan han provade vingarna i Parma. Det var dock ingen vidare sejour och han hade stora problem att slå sig in i ett stjärnspäckat lag där bland annat Zola, Couto och Dino Baggio var några av affischnamnen. Så i hopp om att få lite mer speltid så lånades han ut till några mindre klubbar innan han återvända till Parma.

Det var främst hans stora spelsinne och förmåga att löpa in i boxen som gav honom chansen på nytt. Och den här gången tog han den.

Fiore var nämligen med och spelade i det Parma som gick hela vägen till final i UEFA-cupen där man senare vann mot Marseille på Stadio Luzhniki i Moskva. Men det var ändå ett viktigt lyft i hans karriär. Det var dock i Udinese som han tog det där sista klivet och hann även med att debutera i landslaget mot just Sverige innan han senare gick till Lazio och presterade äntligen sitt yttersta. Det var toppen på karriären. Sedan gick det lite trögare och 2009 var det så illa att han var tvungen att ringa upp klubbar och fråga om de ville ha honom.

Alla tackade nej och Fiore återvände till sin moderklubb Cosenza där målet var att sparka laget upp i Serie B igen.

Nu blev det inte riktigt så utan istället slåss man för att hålla sig kvar i Lega Pro Prima Divisione. Både på och utanför plan. Det har nämligen inte betalats ut löner på flera månader, de har fått fem poäng avdrag och ändå ser det ut som att Fiores uppenbarelse kan rädda laget. Trots obetalda löner har han gått in och svetsat samman gamla som nya spelare och även nätat i de två senaste matcherna. Drivkraften är att han är evinnerligt trött på att ägarsoppan i Cosenza ska behöva vara ett stående skämt i Italien.

Någonstans är det bara så vackert att han som blivit ratad av det moderna fotbollsetablissemanget kan gå in och göra så mycket nytta för den klubb som la grunden till hela hans karriär. Det är fotbollen i sin skönaste skepnad.

/Gustav Östergren