Hela Palermo hade gått och väntat på kvällens final i Coppa Italia, folk hade köat i 16 timmar för biljett och det sägs att minst 40 000 palermitani var på plats i Rom. Precis innan avspark stämde ett fullsatt Olimpico upp i nationalsången och det var upplagt för fest, vilket det även blev, om än med ett rätt tråkigt och förutsägbart slut. Det var nämligen Eto’o, som så många gånger tidigare, var tungan på vågen i den här matchen. För Palermo hade en hel uppsjö med chanser men lyckades enbart sätta en och då var det redan för sent.

Men spolar vi tillbaka bandet lite så kan det vara värt att poängtera att Goian gick ut skadad samtidigt som han blev ersatt av Carrozzieri.

Ja, ni som kan er fotboll vet vad det här är för typ. Det är en extremt stor och plufsig spelare med en rätt stökig historia. Dels har han varit inblandad i lite spelfiffel men hans bristande fysik grundar sig mest i att ha blivit avstängd efter att han testats positivt för kokain den 23:e april 2009. Då blev han avstängd från all fotboll inkluderat träning i två år. Hans polare Flachi var dock lite gladare i kokainet och åkte även dit en gång till, vilket innebär att han är avstängd från fotbollen fram tills 2022 (!) och då är han alltså 36 år idag.

Men nu åter till matchen. Det var nämligen den här stjärnan, Carrozzieri, som gick bort sig på 2-1 målet och det kom som en dödsstöt när Palermo haft så många chanser. Jag kan inte annat än undra vad Delio Rossi tänkte när han satte in en spelartyp av så bristande kvalitet och matcherfarenhet mot självaste Eto’o, kvicksilvret och finalmördaren numero uno. Men det straffade sig också och jag lider med Palermo och Miccoli samt Delio Rossi som inte kunde hålla tillbaka tårarna utan släppte ut alla känslor på en gång.

Kvällens final var med största sannolikhet deras sista match i Palermo och att förlora den på det här viset måste smärta mer än någonting annat. Så nära men ändå så långt borta. Därför kan vi bara hoppas att de ändå vaknar upp med ett leende på läpparna och inser storheten i den här resan. Att de vandrar vidare till en värdig destination och inte hamnar i något ryskt eller arabiskt pengagäng, då hade det varit bättre om Carrozzieri blivit deporterad till Kamtjatkahalvön istället.

/Gustav Östergren

Jag vet inte hur många gånger jag redan skrivit om projektet hos Roma och alla nya vändor. Då har det dock mest gällt ägarsituationen och nu när det satt sig vissa ledarstrukturer med Sabatini som direttore sportivo, så börjar det dra ihop sig på tränarsidan. Jag har länge varit övertygad om att Ancelotti är det namn som gäller men nu har det sipprat ut en hel del rykten som pekar åt ett väldigt oväntat håll. Det är nämligen den tidigare Real Madrid och Barcelona-spelaren Luis Enrique som sägs vara i princip klar som ny tränare.

För mig slår den här nyheten ner som en bomb och det känns nästan helt osannolikt.

Jag menar, vad är skillnaden mot Montella som redan sitter vid rodret? Luis Enrique har enbart tränat Barcelona B innan det här och i mitt tycke behövs det en mer erfaren tränare för att styra upp ett såhär stort och nytt projekt. Sedan skulle det sända ut lite fel signaler, här snackar Di Benedetto och Sabatini om revolution, världsklasspelare samtidigt som man bara kan locka till sig en reservlagstränare. Han har visserligen fört klubben till Play off i Segunda División men poängen är att det fortfarande känns fattigt.

Och hur skulle Sabatini sälja in det här till spelarna? ”Tjena grabbar, vi har en plan. Jag vet att ni alla connectat med Montella och är riktigt bra polare men jag har hittat en ännu skönare lirare, en spanjor vid namn Luis Enrique, som tränat Barcelonas reservlag”. Nja, i min bok så håller det inte och känslan är att han hade fått stora problem med att hantera omklädningsrummet. Kanske hade det fungerat när Totti slutat men absolut inte nu.

Den här trenden att anställa gamla spelare är även en anledning till att den italienska fotbollen sjunkit en del i status.

För det är ingen hemlighet att Italiens bästa tränare; Capello, Mancini, Ancelotti, Spalletti, Prandelli, Trapattoni, Zaccheroni och Lippi alla övergett den italienska klubblagsfotbollen? Istället sitter det tränare utan utbildning och erfarenhet på storklubbarnas bänkar och Allegri är den enda i Serie A som vunnit lo scudetto. Det säger en del om problematiken och det säger även en del om Luis Enriques chanser – om han nu tar över som ny tränare i Roma.

/Gustav Östergren

Många menar att Cavani var Napolis viktigaste spelare förra säsongen och det kan man väl köpa men enligt mig så var Lavezzi snäppet vassare. Det var han som var motorn, den som drog igång det där hysteriska tempot och levererade ytor som laget vann sina matcher på. Utan honom hade aldrig Cavani fått så mycket utrymme och alla bra bollar att jobba med inne i boxen. Men det är inte bara på plan som han är en stor karaktär utan även vid sidan av med alla sina tatueringar och galna upptåg.

Därför är det både sorgligt och snudd på overkligt att Lavezzis agent går ut och säger att han varken kan förneka eller konfirmera en eventuell flytt. Dessutom säger han att det är två-tre engelska klubbar som är intresserade och däribland Tottenham.

Det vore ju konstigt om Lavezzi skulle lämna Napoli, där han trivs som fisken i vattnet, samtidigt som de lyckats plocka en åtråvärd plats i Champions League. Därför kan nog uttalandet avfärdas som ett klassiskt agentutspel i hopp om att trissa upp priserna eller landa en större procentandel men det är ändå lite oroande. Engelsmännen har scoutat Lavezzi under en längre tid och med tanke på att det finns en utköpsklausul (€35m) så kan man aldrig hundraprocentigt avfärda en eventuell flytt.

I det här fallet har dock De Laurentiis sagt att han ämnar hålla kvar i majoriteten av spelarna och att klubbens projekt ska gå vidare. Det är riktigt bra att han sätter ner foten och visar vad som gäller, då det är extremt tråkigt när storklubbarnas utmanare blir sönderköpta. Särskilt när det gäller fixstjärnor som inte bara är betydande i sina lag utan lyfter hela Serie A. Med det sagt så hoppas vi att engelsmännen håller sina klor borta ett tag till, men varför kan aldrig alla giriga agenter vara inne på samma spår?

/Gustav Östergren

Trots att den sista omgången i mångt och mycket var utan betydelse så innebar den desto mer för Francesco Grandolfo, artonåringen som startade sin första match för Bari och satte ett hattrick i densamma. Det är stort, riktigt stort och då är det lätt att dra paralleller till Baris senaste stjärnskott, nämligen Antonio Cassano. Fast den jämförelsen är inte helt rättvis. Båda har visserligen spelat i Pro Inter men det är ungefär där liknelserna tar slut, både fotbolls- som personlighetsmässigt.

För Grandolfo är en mycket lugnare person, med båda fötterna på jorden och som kombinerar fotbollen med målmedvetna skolstudier.

Efter målen i söndags så njöt han dock mer av efterfesten, som pågick tills fem på morgonen, än själva matchen och det är väl förståeligt när hans älsklingsklubb redan var klara för Serie B. Det kan dock ge honom en klockren chans att utvecklas i lugn och ro. Så vem är egentligen fotbollsspelaren Grandolfo? Well, han liknar sig själv med Gilardino och Floccari även om han ser upp till Cassano. Det sägs också att han tidigare tackat nej till Liverpool och sagt att han hellre utvecklas vidare i Bari.

Just den här matchen gällde ingenting och det kanske är dumt att överdriva Grandolfos prestation men det är ändå en sällsynt sak att göra ett hattrick i sin debut. Den senaste som lyckades med bedriften i Bari var ingen mindre än Igor Protti, kanske den mest framstående anfallaren i klubbens historia och det var säsongen 92/93. Och det är även rätt ovanligt att så här unga spelare får och tar chansen i Italien. Därför har det blivit en stor snackis och många supportrar vill att just deras klubb landar Grandolfo i hopp om att han ska blomma ut till nästa storspelare.

Jag är dock blygsamt optimistisk men konstaterar samtidigt att det är trevligt att det fortfarande dyker upp lovande talanger med ett större hjärta än ego.

/Gustav Östergren

Då var säsongen slut och det är som sagt en bitterljuv känsla över det hela. Men ska vi försöka sammanfatta det med några korta punkter så kan vi konstatera att årets …

… spelare – Antonio Di Natale, det är nämligen rätt stort att tacka nej till Juventus och sen vinna skytteligan för andra säsongen på rad och samtidigt skjuta Udinese till CL-kval. Den senaste som lyckades med bedriften var Beppe Signori 92/93 och 93/94!

… tränare – Det kan bara bli Max Allegri. Vi visste redan att han var en kompetent tränare men att gå in och leverera redan första säsongen är starkt och nu är han alltså den enda tränaren i Serie A som vunnit lo scudetto! Champions League nästa?

… bästa värvning – Hernanes i Lazio! Helt magisk spelare och med bland det vackraste rörelsemönster jag någonsin skådat på en fotbollsplan.

… sämsta värvning – Trött, tröttare, Benitez. Utan den säsongsinledningen så hade kanske firandet sett helt annorlunda ut i Milano.

… internationella genombrott – Ignazio Abate, jag såg redan i Torino att det var riv i killen men den här säsongen har han växt ytterligare och även bättrat på sitt försvarsspel. Världens snabbaste ytterback och snart kanske världens bästa också.

… katastrof #1 – Sampdoria, orsakerna har redan ältats till leda.

… katastrof #2 – Palermos försvarsspel med Munoz i spetsen, ni vet, killen med två vänsterfötter och noll positionsspel.

… ”en svala gör ingen sommar” – Federico Macheda som fick bollen skjuten på sig i Manchester United och satte ett till klassmål, hamnade senare i Sampdoria, där han skrevs upp som bästa sortens frälsare av Riccardo Garrone. Hur det slutade vet väl alla vid det här laget.

… mesta italienare – Walter Mazzarri ser ut som en ung Dustin Hoffman men är italienaren personifierad. Oavsett väder slänger han av sig sin kavaj och jazzar runt i sina snövita skjorta, samtidigt som han antingen vevar febrilt med armarna eller står och slår på klockan. När det inte går vägen så river han istället sönder sitt taktikblock i ren frustration.

… bästa match #1 – Napoli mot Lazio (4-3) där bland annat ovannämnda scen utspelar sig, Brocchi har en boll som är ribba in men som inte döms mål och han förbannar gud som genast svarar och får Aronica att snubbla in ett självmål. Men det räckte inte hela vägen utan Napoli (Cavani…) vände som vanligt i slutminuterna.

… bästa match #2 – Palermo mot Udinese (0-7) som inte kan beskrivas med andra ord än lekstuga. Det här brukade vara en av de svåraste bortamatcherna men efter att Di Natale satt tre och Sanchez fyra så var den myten sönderslagen. Kanaler valde att avbryta sändningen för att bespara hemmalaget förnedringen och publiken applåderade Udineses uppvisning.

… hippaste nation – Slovenien! Palermo importerade halva landslaget i och med Ilicic, Andjelkovic, Kurtic och Bacinovic samtidigt som Handanovic storspelade säsongen genom i Udinese.

… färg – ljusblått, Lazio och Napoli imponerade stort på mig och visst är det något speciellt med deras tröjor? Stilrent och nostalgiskt. Nu ska de även visa upp sig ute i Europa, kul!

… ”who’s your daddy?” – Marco Rossi i Bari som först blir sänkt med ett knytnävsslag i huvudet av Chivu och blir på vårkanten även nedslagen av Zlatan.

… lag – säsongens bästa spelare rakt upp och ner, utan någon som helst balans.

Handanovic

Campagnaro – Lucio – Silva

Isla – Hernanes – Sanchez – Lavezzi

Di Natale – Cavani – Eto’o

Bänk: Abbiati, Lichtsteiner, Cannavaro, Pizarro, Pastore, Ibrahimovic.

Det var den säsongen det. Nu snurrar värvningscirkusen igång istället.

/Gustav Östergren

Ja, då var säsongens sista omgång här och det är alltid en lika bitterljuv känsla. I mitt fall kan det bli med en stark betoning på ordet ljuv men det lägger vi åt sidan ett tag. Jag ska nämligen försöka se objektivt på den här duellen som står mellan Udinese och Lazio. Om vi börjar med det matematiska så räcker det med en poäng för Udinese och då spelar resten ingen roll, Lazio däremot måste vinna borta mot Lecce för att överhuvudtaget ha någon chans.

När det gäller mötet mellan Udinese och Milan så känns det som att hemmalaget sitter i pole position. De har bland annat ett helt fulltaligt lag, efter lite skadebekymmer på bland annat Sanchez och Isla. Och när laget varit intakt tidigare under säsongen så har det sett riktigt, riktigt bra ut. Sedan är det både positivt och negativt att Milan redan vunnit lo scudetto, till att börja med har de firat ett bra tag och har ingen vidare motivation men samtidigt kan de spela utan någon större press.

Jag har hela tiden sagt att Lazio ska ta den sista CL-platsen men det börjar att se allt mörkare ut. För det är inte ens säkert att man slår Lecce, det har nämligen visat sig vara en av säsongens svårare bortamatcher och nu när allt sätts på sin spets kan gästernas försvar lätt darra till. Det verkar i alla fall som att Reja spelar Rocchi ensam på topp och det känns väl inte helt hundra? Låt gå att han brinner för klubben men han har likväl inte presterat särskilt mycket den senaste tiden.

Så hur slutar det då? Well, för att bespara mitt arma hjärta lite stress så hade det varit vackert om firma Di Natale och Sanchez kunde säkra det här redan i första halvlek. Men Guidolin har hela tiden sagt att det kommer avgöras i ligans sista spark och det skulle inte förvåna mig ett dugg. Båda utmanarna möter visserligen omotiverade motståndare men det finns ändå en heder att spela för och som vi lärde oss av Serie B igår, i Italien regisseras allt för att uppnå den maximala upplösningen.

Hoppas bara att det innebär ett klassiskt Hollywood-slut den här gången, där underdogen står segrande.

/Gustav Östergren

Jag har städat extra mycket, spanat in Giro D’Italia och även kikat på lite Serie B. Allt för att slippa tänka på morgondagens avgörande fight mot Milan. Så därför skjuter vi på det tills imorgon och betar istället av den benhårda striden om en sista plats i Play Off till Serie A. Det står redan klart att Novara, Varese och Reggina har sina platser men där bakom gör storklubben i sammanhanget, Torino, samt uppstickaren Padova upp om sjätteplatsen.

Idag sattes det hela på sin spets när Padova vände 0-1 och 1-2 till 3-2 på stopptid mot toppkonkurrenten Livorno. Det var kaptenen tillika den gamle mittfältsgeneralen Vincenzo Italiano som passande nog stänkte in en straff.

Nu är det en omgång kvar och då blir det, som vanligt i Italien, ett perfekt regisserat drama över 90 minuter när Padova tar emot Torino nästa söndag. Förutsättningarna är att Torino måste vinna för att gå förbi och således räcker det med ett ett kryss för Padova. Så vad är det för lag då? Jo, de har harvat i Serie C1 och C2 de senaste 10 åren och senaste sejouren i Serie A var 1995/96. Nu har man ett rätt skönt lag med unga talanger som Shaarawy, Hochstrasser och Di Gennaro blandat med mer erfarna som Italiano och Vantaggiato.

Torino å sin sida har både de ekonomiska musklerna och spelarmaterialet för att jogga hem den här serien men det har minst sagt varit en tumultartad säsong. Supportrarna har tröttnat på ägaren Cairo och att avancemanget till Serie A dröjer så. Vilket har lett till kraftiga protester under hela säsongen. Bland annat så attackerades han under årets minnesceremoni av Superga-katastrofen, flygkraschen där Grande Toro strök med. Och nu kommer allt alltså att avgöras i en match, där man ser ut att kunna missa säsongens sista chans.

Inte lär det bli lättare nästa säsong när starka lag som Sampdoria, Brescia och Bari ansluter. Jag hoppas i alla fall på Padova, hur coolt hade det inte varit om antingen nykomlingarna (Novara och Varese) i Serie B eller lilleputten Padova går upp i Serie A? Här snackar vi klubbar med arenor som tar 8000 respektive 10000 personer! Det säger en del om sensationen.

/Gustav Östergren

Det är en handfull Milan-spelares kontrakt som går ut till sommaren och det har satt igång en hel del spekulationer. Ska klubben rensa upp helt och skeppa iväg sitt underbara arv, eller ska man behålla ett antal viktiga beståndsdelar? Idag kom delvis svaret när Nesta skrev på för ytterligare ett år och så gör även Super-Pippo Inzaghi, som säger att han aldrig kommer glömma sitt inhopp mot Cagliari och att han alltid velat avsluta karriären i Milan.

Det är dock en som väljer att inte förlänga sitt kontrakt och det är en levande legend, som inte varit en del i Allegris lagbygge – nämligen mittfältskreatören Andrea Pirlo.

Jag tycker det är lite synd att han avslutar i klubben på det här sättet, men som sagt, det är rätt uppenbart att Allegri vill ha andra spelare på sitt mittfält. Han vill ha mer kraft, fysik och pondus samtidigt som resten av spelarna ska bidra med det kreativa. Det är dock oklart var Pirlo hamnar, det har ryktats en hel del om Juventus och det kan säkert vara ett alternativ. Frågan är hur bra han skulle passa in i Del Neris 4-4-2 om han sitter kvar?

Pirlo själv säger dock att han inte pratat med Juventus och för att knyta an till gårdagens diskussion om en eventuell revolution inom klubben så är det på sin plats att referera till Capellos dagsfärska uttalande. Han menar nämligen, som många andra, att de varken ska stressa eller satsa på kvantitet utan istället köpa två-tre campioni. Pirlo har visserligen vunnit mycket men nu för tiden är han sällan matchavgörande på samma sätt som exempelvis Zlatan, sedan skulle det krävas extremt mycket rörelse runt omkring, något som inte existerar i dagsläget.

Med det sagt ska man aldrig förringa det Pirlo åstadkommit, även om det känns som att han passade perfekt in i Milan. Och det är dessutom synd att inte Brescia klarade sig kvar, då kanske kungen hade återvänt hem till sin moderklubb. Nu vet man aldrig var det slutar.

/Gustav Östergren