Sedan Ekdal köptes till Juventus har han fått chansen i några enstaka matcher för att senare lånas ut till både Siena och Bologna. Inför den förra säsongen såldes även 50% av honom till Bologna och eftersom de inte kommit överens om hur de skulle göra med sina andelar, så gick det hela till en dold budgivning. Det här systemet med delägarskap och tillhörande snårigheter är förövrigt väldigt italienskt. Igår offentliggjordes i alla fall de båda klubbarnas bud och det framkom att Juventus bjöd €1.3 miljoner och Bologna €1 miljon för ena halvan.

Således återvänder Ekdal till Juventus, vilket kan tyckas vara kul för honom men det lär bara vara för stunden.

Hela det här upplägget att det går till dold budgivning tyder nämligen på att Juventus inte har särskilt stora ambitioner för honom. Det kommer nog förbli så att han ingår i lite affärer som goodwill, eller delbetalning, tills den dagen han slår genom på riktigt. Upplägget är givetvis inte optimalt för Ekdals personliga utveckling då han aldrig kan känna sig riktigt trygg och växa i sin egen takt. Det viktiga är dock att han får speltid och min känsla är att det löser sig bra även den här gången.

Så var hamnar han? Well, knyter vi ihop alla trådar så landar det i Cesena.

För det ser ut som att Cesena går miste om sin största juvel på mittfältet, Marco Parolo, som blivit ett hett villebråd i sommar och han verkar till slut hamna i Cagliari. Så där kommer det att finnas plats för honom, till skillnad från andra klubbar av samma storlek. Ytterligare en viktig faktor är att tränaren Marco Giampaolo, tidigare tränat Ekdal i Siena och då verkade de gilla varandra. Personligen tror jag att det är en perfekt destination för honom, klubbens ledning rattar det nya projektet på ett riktigt bra sätt och de har ambitioner som är exakt i samma nivå som Ekdals kunnande. Han skulle nog få en bra roll i klubben.

Vi får se var det slutar, Juventus lär det inte bli i alla fall.

/Gustav Östergren

De senaste decennierna har det kommit och gått ett stort antal brasilianare i Udinese, det är dock få som har etsat sig fast i supportrarnas hjärtan som Zico. Det var hans strålande frisparkar som motståndarsupportrarna hatade att älska, det var han som fick Stadio Friuli att koka som Maracanã och det var främst han som fick alla att drömma stort. Inte bara i Italien, utan även hemma i Brasilien. För 23 år senare var Zico den största anledningen till att en 21 åring vid namn Marcio Amoroso rev upp sitt liv och bytte eldiga Rio mot lantliga Udine.

Därför var det hans största ögonblicket i livet när han stod där på Piazza San Giacomo, bredvid Zico som öste beröm över honom samtidigt som tusentals förväntansfulla supportrar skanderade hans namn.Det var en kärlek som senare blev besvarad.

Första säsongen gick han in i Udinese och spelade tillsammans med Paolo Poggi och Oliver Bierhoff. En av de bästa anfallsuppsättningarna i klubbens historia. För Amorosos del var dock säsongen kantad av en del skador, bland annat ett brutet nyckelben och när han skulle göra comeback så spräckte han ett revben på direkten. Det bidrog till en något haltande insats men det slutade ändå med respektabla 12 mål och att laget plockade en femteplats, den bästa placeringen sedan 80-talet. Ja, just det – sedan Zico spelade i klubben.

Som ni förstår fanns det skäl till att drömma inför kommande säsong och det skulle även bli en av få gånger det verkligen slog in. Det slutade med en tredjeplats, vilket dock var Bierhoffs förtjänst med sina 27 mål och då hamnade Amoroso lite i skuggan. Först när han kunde kliva in som Bierhoffs direkta ersättare så skulle han leverera sitt yttersta, 22 mål och skytteligavinsten framför bland annat Batistuta. Det här var hans sista och bästa år i Udinese och det var nu som han utvecklade sin livslånga kärleksrelation till klubben.

Amoroso ser nämligen tiden i Udinese som den mest lärorika i karriären och både Zaccheroni samt Guidolin är de bästa tränarna han haft i Europa. Förutom det sportsliga så har han även en känslomässig koppling till regionen i och med att hans son föddes i Udine och han strävar hela tiden efter att båda sönerna ska spela i klubbens ungdomslag. Det sägs att han bland annat ringt sin gamla tränare Guidolin bara för att få se dem i Udinese-tröjan.

Jag hoppas i alla fall att det blir så, då får vi ytterligare ett tillfälle att drömma oss tillbaka till Zicos, eller snarare Amorosos, tid.

/Gustav Östergren

Jag skrev en lång och rätt hatisk harang om Moris Carrozieri och hans något tveksamma plats inom fotbollen. Det räckte liksom inte att åka dit i en spelskandal tillsammans med bästa polaren Flachi, nej de var även tvungna att köra lite kokain och givetvis visa positivt i en dopingkontroll. Nu ligger visserligen Palermo nära en klassisk transportsträcka, på vägen in mot världens mesta distributör i Neapel, där det bland annat sägs att man smugglat kokain i kristalliserad form i kablarna på en bil! Vilket är rätt klipskt, allt annat än man kan säga om dess brukare.

För nu har nämligen den här klumpedunsen till fotbollsspelare, som blott spelade 18 (!) minuter i Serie A förra säsong och dessutom byttes in och sumpade cupfinalen, bestämt sig för att gå i klinch med självaste Zamparini!

Det har självfallet blivit dags att förhandla om hans lön och med allting i bagaget kan man tycka att han ska nöja sig med det lilla. Icke då. Han har blivit erbjuden €100 000 + eventuella premier, vilket bör anses vara en helt rekorderlig timlön om man slår ut det på antalet spelade minuter, men Carrozzieri ser det annorlunda och vill mer än gärna dubbla lönen. Vad motiverar han det med då?

Jo, att han tidigare tjänade €500 000 och att ingen vettig spelare i Serie A tjänar mindre än så. Då kommer en följdfråga som ett brev på posten, kan verkligen en före detta speltorsk och pudernäsa som den gångna säsongen spelat 18 minuter i ligan kalla sig ”vettig spelare”?  Det rätta svaret är givetvis nej. Jag hoppas innerligt att Zamparini är Zamparini i sin allra renaste form under nästa förhandling och att han släpper ut all sin ilska åt ett håll.

Det är den här sortens girighet i dagens moderna fotboll som äcklar mig, trots att man spelar på nåder och supportrarna stöttar en i all motgång, så måste man kräva mer betalt. Helt bisarrt.

/Gustav Östergren

Den här boken är skriven av Alberto Testa och Gary Armstrong, som båda antagit en sociologisk inriktning i sin forskning och gärna med fotbollssupportrar som huvudspår. Den förstnämnda är, precis som namnet antyder, italienare och det är egentligen hans genuina fotbollsintresse i allmänhet och för Lazio i synnerhet som sådde det första fröet till den här idén. Han har nämligen växt upp med klubben, stått i Curva Nord och andats samma luft som dess ultras. Det är lite det som gör den här boken unik, att han har en inkörsport till den mest slutna kärnan.

Så, med sitt gedigna intresse och trovärdiga bakgrund intervjuar han ultras på alla nivåer inom både Lazio och även deras ärkerival Roma.

Det hela börjar med något sorts makroperspektiv, där författarna försöker skapa en helhetsbild av kopplingarna mellan fotboll, supporterskap och fascism. Det här görs genom rätt snåriga och historiska beskrivningar av fotbollens roll i Italien, vilka grupperingar som gör vad och hur utbredd den politiska kopplingen egentligen är till fotbollen. För mig kändes det lite överflödigt men det hjälper ändå till att sätta saker och ting i perspektiv. Sedan smalnar det av mer och mer för var kapitel som går och snart är man i princip nere på individnivå och det är egentligen här som det intressanta börjar.

Nu öppnas en ny värld för läsaren och ett flertal personer inom Irriducibili respektive Boys Roma ger svar på olika frågeställningar, levererar minnesvärda anekdoter och förklarar sin syn på fascismens roll inom supporterkulturen. När man läser deras uttalanden så är det rätt tydligt att politiken vandrar över gruppgränserna och att det är en väldigt viktig identitetsfaktor. Att få tal del av den här biten, som man sällan får göra annars, bidrar till att helhetsbilden klarnar och det ökar även bokens trovärdighet.

När det kommer till intrycket så ger sig författarnas bakgrund till känna, vilket speglar sig i ett rätt tradigt språk och ingen större finess i upplägget. Det känns mer som en doktorsavhandling och det drar ner omdömet. Vid sidan av det, så täcker den ett högaktuellt ämne och blandar upp det med en hel del intressanta småhistorier som rör både spelare, supportrar och Italien som nation. Med det i åtanke så passar nog den här boken bäst för dig som brinner för italiensk fotboll, mer specifikt Rom-klubbarna, då i princip all fokus riktas mot deras åtaganden. Och särskilt intressant blir det kring Lazio, då han samlat på sig rätt bra information under alla år.

Summa summarum, ”Football, fascism and fandom” är en bra bok men inget hårresande och föräras därmed med tre romerska örnar av fem möjliga i betyg.

/Gustav Östergren

I dagarna har det snackats en hel del om Leonardo, som fått ett riktigt bra erbjudande från sin tidigare klubb PSG, om att axla rollen som sportchef. Så det verkar som att han rör på sig och ingen kan egentligen klandra honom. Här får han ansvaret att ratta ett projekt som är i sin linda och han får lite drygt €150 miljoner att spendera över tre säsonger. Och visst känns det som att det passar honom bättre än själva tränaryrket? Att vara social, knyta kontakter och bygga relationer till unga spelare, något som han tidigare lyckats med. Nu blir Ganso målet.

Det här innebär dock att Inter ännu en gång står utan  tränare och det bådar inte gott för kommande säsong. Nu när man ska rusta upp för att återigen knäppa Milan på näsan.

När det gäller eventuella ersättare så är det framförallt ett namn som varit hetast och det är Chiles före detta landslagstränare, Marcelo ‘El Loco’ Bielsa, som hade bidragit till att återskapa Pazza Inter. Fast de spekulationerna varade inte länge, för Bielsa har redan nobbat erbjudandet och då är Moratti tillbaka på ruta ett igen. Vilket borde oroa en hel del, särskilt när namn som Gasperini, Ranieri och Delio Rossi dyker upp. Bland dessa är väl det sistnämnda mest troligt och han har själv sagt att ingen kan tacka nej till en klubb som Inter.

Men det här är bara toppen av isberget, för det har nämligen börjat ryktas om en hel del andra som kan tänkas lämna klubben. Inte vilka som helst, utan stjärnnamn som Sneijder och Eto’o, som aldrig tidigare ens hintat om en eventuell flytt. Det började när Sneijder gick ut och sa att ”enbart Gud vet var jag spelar nästa säsong”, vilket inte var särskilt populärt hos Moratti som är beredd att släppa honom för €40 miljoner. När det gäller Eto’o så har han sagt att han har en månads semester på sig att bestämma var han ska spela och att han har England i tankarna.

Nu är det givetvis mycket rykten och än är det inte klart att Leonardo lämnar, men en sak är säker och det är att många interisti lär svettas den här sommaren.

/Gustav Östergren

Det var ett tag sen bloggen hyllade våra gamla stjärnor och jag vill minnas att den senaste som fick den äran var ingen mindre än George Weah. Nu har stunden kommit till en av hans lagkamrater, nämligen Dejan Savicevic. Men om vi spolar tillbaka bandet några år så var det allt annat än frid och fröjd när han kom till Milan. Då var det rätt tydligt att det var Berlusconis värvning och inte Capellos, vilket kom att leda till en hel del konflikter.

Ett tag var det nära att Savicevic lämnade för Marseille men han övertalades och stanna bara för att senare lämnas utanför truppen till Champions League-finalen mot just nämnda fransmän.

Det här kändes som ett statement och det skulle dröja tills nästa säsong, när van Basten och Gullit lämnat, innan han kunde slå sig in på allvar i laget. Något som toppades med en av de bästa individuella insatser någonsin i den legendariska Champions League-finalen mot Barcelona som slutade 4-0 i Milans favör. Och senare var det tillbaka till samma gamla visa med lustiga petningar, skyllda på skador från officiellt håll, samtidigt som Savicevic hävdade att han var frisk.

Så det är ingen hemlighet att Capello hade problem med montenegrinens lite loja och ojämna insatser. Här på bloggen älskar vi dock den klassiska Balkan-estetiken som antingen renderar i fullkomlig briljans eller platt fall. Så här ger jag er den konstartens urfader;

/Gustav Östergren

Det är inte särskilt chockerande att Sanchez vara eller icke vara i Udinese skulle komma att bli en av sommarens långkörare. Med all rätt, för det är onekligen något speciellt över chilenaren. Han är inte bara extremt teknisk och spelskicklig utan han besitter även ett minst lika stort hjärta. Det är väldigt sällsynt med offensiva spelare som hjälper till så mycket i defensiven och det är en starkt bidragande orsak till hysterin kring honom. För vilken klubb vill inte ha allt samlat i ett litet kraftpaket?

Ja, Barcelona, Manchester United, City, Inter och Juventus vill det i alla fall.

Det senaste gällande cirkusen är att Gino Pozzo varit i Barcelona och diskuterat med de båda Manchester-klubbarna. Valet av läge är både av strategiska och av praktiska skäl. Familjen har nämligen stora ekonomiska intressen i Spanien och huserar där större delar av året. När det kommer till mötet så har det egentligen bara läckt information om Manchester City och deras bud. Uppgifterna säger att budet hamnade på €28 miljoner plus Vladimir Weiss på lån med utköpsklausul.

Det här accepterades dock inte, utan Pozzo menar att grundsumman måste upp till €33 miljoner för att en eventuell deal ska gå genom. I samma veva meddelade han att det är cirka 50% chans att Sanchez stannar i Udinese, särskilt om inga klubbar är villiga att bjuda de summorna som krävs. Men han medger även att City förmodligen ligger närmast till hans då de är den rikaste klubben av alla intresserade och som verkar värdera Sanchez som den campione han verkligen är.

Många tycker det är ett extremt överpris men ha då i åtanke all hans kvalitet och gedigna erfarenhet trots en ringa ålder. Dels har han spelat i River Plate och Colo Colo och förmodligen upplevt matcher som är bra mycket hetare än de i Europa, i Udinese har han spelat en betydande roll både i ligan och Europa-spel samtidigt som han briljerat i landslaget under fem år. Och då är killen 23 år, här kan vi snacka om valuta för pengarna. Vilken potential!

/Gustav Östergren

Handen på hjärtat, Miroslav Klose är en mäktig spelare, särskilt i landslaget men även i övrigt. Det är en stor målskytt som alltid står på rätt ställe och nu har han alltså landat i Lazio. Ett scenario som blev möjligt i och med att han ville ha ett tvåårskontrakt samtidigt som Bayern bara ville skriva på för ett år. Det här innebär att han kommer gratis och att förväntningarna på honom är skyhöga. För många menar att det här är exakt vad Lazio har saknat de senaste säsongerna.

Jag är inte den som strör mig med lovord och förhoppningar riktigt så snabbt. Det är nämligen en hel del frågetecken som måste rätas ut.

Först och främst, varför vill inte Bayern skriva på ett längre kontrakt? Det känns som att det har med Kloses skadebekymmer att göra och det kan nog komma att visa sig även i Italien. Min oroväckande känsla är att han kan gå sönder relativt fort, i Tyskland har han bara haft sporadiska inhopp i Bayern och nu ska han gå in som en tänkbar startspelare. Jag tror att det kan visa sig redan under Lazios ritiro som stundar och att det blir för mycket för Kloses rätt ålderstigna och sargade kropp.

Det har visat sig tidigare att det inte är någon walk in the park och många utländska spelare har gått bet på två veckor av stenhård konditionsträning. Med Kloses bagage så ligger han nog i riskzonen och det skulle inte förvåna mig om det slutar med att han drar på sig en skada tidigt på säsongen. Sedan blir det några sporadiska inhopp från vecka till vecka och som kanske även slutar i ett antal mål. Däremot har jag väldigt svårt att se Klose som någon framtida frälsare eller storsuccé. För det är en femma att prestera under några enstaka matcher i en landslagsturnering och en helt annan att hålla ut över en hel säsong.

En sak är dock säker och det är att han aldrig kommer att kallas flopp, då han faktiskt kom gratis.

/Gustav Östergren