Jag måste säga att Milan haft en riktigt bra mercato hittills, där Galliani varit helt hundra på vad som behövs och sen sett till att tidigt avsluta de affärerna. Dels har vi Mexes som säkerligen kommer att sväva mellan bänken och startelvan, Taiwo på vänsterbacken som länge varit en akilleshäl och sist men inte minst även El Shaarawy som kan blomma ut den kommande säsongen. Det är förstärkningar där det behövs. Kvar återstår bara det som länge myntats som Mister X, som sägs vara en mittfältare av den mer kreativa sorten.

Den här spelaren har nog satt griller i huvudet på en hel del där ute och därför är det väl lika bra att hänga på i diskussionen.

Först och främst så känns det rätt uppenbart att Mister X inte varit ett konstant namn utan att det ändrat sig med tiden, beroende på vem som är tillgänglig, intresserad av att komma till Milan och passar bäst in i lagets spelstil. Det är dock några namn som det ryktas mer frekvent om – det är Ganso, Montolivo, Pastore och Hamsik. När det gäller den förstnämnda känns det högst troligt att han anländer i januari så honom kan vi nog dra ett streck över. Vilket lämnar oss med tre alternativ.

Om vi börjar med Pastore så trivs han riktigt bra i Italien och han har personligen sagt att han gärna stannar och mognar i något år till. Det här är dock i rak motsats till Zamparini som vill undvika att hjälpa sina konkurrenter och säljer hellre utomlands. Det är en viktig faktor och priset likaså. Inte många klubbar har råd att betala de pengarna som Zamparini kräver (€40-50 miljoner) och särskilt inte Milan med Berlusconis skadestånd i åtanke. Därför kan vi nog utesluta honom också.

Samme Berlusconi gav även ett vallöfte till Neapelborna om att han inte skulle köpa Hamsik, det möttes givetvis av jubel men frågan är hur mycket man kan lita på det? Särskilt nu, när han deklarerat att han inte kommer ställa upp i nästa val. Hamsik spelar dock högre upp i banan och det är inte helt klart att de letar efter den spelartypen. Det skulle vara om Allegri spelar honom som trequartista och därmed förpassar Boateng till bänken. Oavsett vilket så känns det som att Napoli inte säljer den här sommaren, särskilt inte när de ska spela i Champions League och utmana om titeln.

Sist men inte minst så har vi Montolivo som valt att inte förlänga sitt kontrakt med Fiorentina. Det här bidrar till att han, i mina ögon, är den mest troliga kandidaten att vara Mister X. Trots att Allegri inte brukar spela med den sortens mittfältare. Montolivo kan nämligen spela högre upp i banan, något som Prandelli provat i landslaget och med tanke på de senaste mediala utspelen så verkar han onekligen vara på väg bort. Enligt mig håller han dock inte tillräckligt hög klass, han imponerade på mig 09/10 men dippade igen förra säsongen och stärkte bilden av sig själv som den eviga talangen.

Läget blev nog inte mycket tydligare men det är i alla fall mina tankar om Mister X.

/Gustav Östergren

Claudio Lotito har länge varit under hård press från klubbens supportrar, där den mest högljudda kritiken rör hans förmåga att göra sig ovän med spelare som älskar sitt Lazio och det har även handlat om hans oförmåga att rusta upp laget. Det må vara orättvist att jämföra hans insats med Cragnotti som skapade ett magiskt storlag i Rom men samtidigt är det uppenbart att storsatsningen uteblivit. Det här gällde fram tills i sommar, för nu har det rört på sig en hel del kring Lazio och mycket av klagosången har skiftat till förhoppningar om en ny plats i toppskiktet.

Jag vill dock vända på resonemanget och presentera en sorts nykter motvikt till den hybris som drabbat många.

Börjar vi längst bak i ledet så har Muslera sålts, som visserligen är rätt fladdrig men när han har sina dagar så är han helt klart en startmålvakt i Lazio. Han har ersatts med en, i mitt tycke överskattad Marchetti, som inte spelat på en hel säsong eftersom han blev girig och ville lämna Cagliari för större uppdrag. När det gäller ytterbackarna så har Lichtsteiner skeppats iväg och det känns väl vettigt med tanke på prislappen men i övrigt då? En Lulic som verkar rätt intressant, en Konko som knappast håller Lazio-klass och Stankevicius som är ytterst slätstruken.

Längre fram i banan så hittar vi bland annat Lorik Cana, en defensiv mittfältare som det snackats om sen han lämnade Marseille men efter den succén så har det bara blivit en säsong i Sunderland och en i Galatasaray. Har han attitydproblem? Är han girig? Vill han bara bo nära Albanien? Eller är han inte tillräckligt bra helt enkelt? När det gäller Klose så skrev jag ett inlägg om honom här och det räcker nog så. Det senaste tillskottet i Cissé håller en viss klass men kommer bara att producera om han verkligen trivs i landet, staden och laget. Sejouren i Grekland slutade precis så, där mottogs han som den gud han själv målar upp sig som.

Som ni ser är det en hel frågetecken och innan dessa har rätats ut så är det nog för tidigt att måla upp det som en given succé. För i dagsläget känns det som att många hetsar upp sig för att Lazio äntligen satsar och handlar på sig en mängd spelare snarare än att det innebär någon bensäker kvalitetshöjning.

/Gustav Östergren

Affären som skulle ta Gökhan Inler till Napoli har varit en av vårens och sommarens mest utdragna följetånger, idag gick det äntligen i lås. Det hela började när lagen möttes på San Paolo i mitten av april, säsongen var inne i ett avgörande skede och båda klubbarna kamperade om platserna till Champions League. Ställningen var länge 0-0 innan just Inler kliver fram, släpper lös sitt fruktade skott och gör ett drömmål utan dess like. Hela arenan tystnar i något sorts chockartat tillstånd och Inler likaså.

Det var här som allting började ta fart, det uteblivna målfirandet fyllde ryktena med substans och personligen förväntade jag mig att han skulle packa väskorna och dra så fort säsongen var över.

Fast nu när vi står här med facit i hand vet vi att det aldrig var så enkelt, nej, det var snarare extremt komplicerat. Udinese och Napoli var visserligen överens tidigt men det viktigaste är att spelaren signerar kontraktet. I det här fallet erbjöds det högre och högre lön i hopp om att göra Inler nöjd, som lämnade De Laurentiis i sticket och stack till Maldiverna i en vecka, innan han senare återvände och upptog förhandlingarna igen. Den svåraste nöten att knäcka verkar ha varit det sponsorkontrakt som Inler har och som han får bryta i och med övergången till Napoli.

Det sägs ha varit värt €500 000 per år och lösningen blev att Napoli betalar ut en extra stor bonus för att täcka den förlorade inkomsten.

Nu när kråkan sitter där den ska och allting är klart så har det rört upp en hel del känslor hos båda lägrens supportrar. I Udine är man allt annat än glad över sättet det hela skötts på, särskilt eftersom Inler själv säger att han valt att gå till Napoli redan den där magiska kvällen på San Paolo. Trots det har han hela tiden hymlat och gett hopp om att han ska stanna genom diverse kryptiska uttalanden. I Neapel å andra sidan mottas det med jubel och där köper de hans kärleksförklaring med hull och hår. Att han känner med supportrarna, att han ska vara klubben evigt trogen och att han ska göra allt för att spela hem titlarna.

För mig så känns det bara skönt att historien nått sitt slut och att Inler vandrat vidare, så alla parter äntligen kan sätta punkt och börja på ny kula.

/Gustav Östergren

Trots att det händer nya saker varje dag, snudd på varenda timme, så jobbar vi oss genom listan med officiella övergånger.

Lazio:

In – Klose (Bayern Munchen), Lulic (Young Boys), Lorik Cana (Galatasaray), Marchetti (Cagliari), Konko (Genoa).

Ut – Lichtsteiner (Juventus), Muslera (Galatasaray).

Kommentar: Även om inte pappersarbetet verkar helt klart på Cana – Muslera dealen så lär den bli av. I övrigt känns det som att värvningarna antingen kan bära eller brista, rätt många osäkra kort.

Lecce:

In – Di Francesco (tränare),  Brivio (Vicenza), Cacia (Piacenza), Esposito (Genoa).

Ut -Rosati (Napoli).

Kommentar: Lecce fiskar lite i skymundan av alla andra, bland annat i Udinese där man har siktet ställt på Mazzarani, Cuadrado och Muriel. Personligen så tror jag starkt på den förstnämnde så det hade varit ett spännande lån.

Milan:

In – Mexes (Roma), Taiwo (Marseille), El Shaarawy (Genoa), Amelia (Genoa), Strasser (Genoa), Zigoni (Genoa).

Ut -  Merkel (Genoa, lån), Vila (Espanyol, lån), Sokratis (Genoa), Pirlo (Juventus), Borriello (Roma).

Kommentar: Galliani och kompani har hittills förstärkt där det behövs, med stark betoning på försvaret och har även skeppat vidare en del spelare som inte behövs längre. Nu går alla och väntar på en kreativ, eller offensiv,  mittfältare och det återstår väl att se vem det blir.

Napoli:

In – Dzemaili (Parma), Mannini (Sampdoria), Donadel (Fiorentina), Cavani (Palermo), Fernandez (Estudiantes).

Ut – Quagliarella (Juventus), Pazienza (Juventus), Denis (Udinese), Yebda (Benfica), Blasi (Parma).

Kommentar: De Laurentiis verkar ha oförskämt svårt att landa dealen med Inler och det är frågan om det inte rinner ut i sanden nu. Snackas även om Sanchez. Risken är att han siktar på för stora namn och står utan någonting i slutet av augusti, samtidigt som större klubbar rycker i hans stjärnor.

Novara:

In – Paci (Parma).

Ut -

Kommentar: Det mesta fokus ligger nog på att säkerställa att förra säsongens lag hålls intakt, man har dock lyckats plocka över Milans ungdomsansvarig och det snackas en hel del om några av deras ynglingar på lån.

Palermo:

In – Milanovic (Lokomotiv Moskva), Pisano (Varese), Simon (Haladas), Cetto (Toulouse), Zahavi (Hapoel Tel Aviv), Di Matteo (Vicenza), Lanzafame (Juventus).

Ut – Cavani (Napoli), Rigoni (Vicenza).

Kommentar: Har inte värvat jättestarkt men man kan nästan vara säker på att ett av namnen kommer bli succé. Lite oroväckande att Pastore ryktena duggar allt tätare och att Zamparini är beredd att släppa honom. Det blir spännande efter Copa America.

Parma:

In – Giovinco (Juventus), Blasi (Napoli), Di Gennaro (Ascoli), Pellé (AZ), Sansone (Bayern Munchen), Fabbri (Cesena), Brandao (Siena), Borini (Chelsea), Galloppa (Siena), Palladino (Juventus), Rispoli (Brescia), Valiani (Bologna).

Ut – Dzemaili (Napoli), Candreva (Udinese), Rossi (Cesena), Angelo (Siena), Bojinov (Sporting Lissabon), Budel (Brescia), Cordova (Brescia), Pasi (Bologna), Pisanu (Bologna), Reginaldo (Siena), Volta (Sampdoria).

Kommentar: Mycket delägarskap som skulle redas ut här men Parma har hittills haft en stark mercato, att landa Giovincos sista halva för €3 miljoner måste ses som en klockren värvning. Återstår dock att se om Blasi är tänkt som Dzemailis ersättare eller om någon ytterligare ansluter.

Roma:

In – Borriello (Milan), Guberti (Sampdoria), Curci (Sampdoria).

Ut – Mexés (Milan), Bertolacci (Lecce).

Kommentar: Det är extremt mycket snack kring Roma och deras ”spanska satsning”, bland annat Bojan som i princip är klar men man väntar på att Sanchez ska anlända, sen en del snack kring målvaktspositionen och givetvis denne Erik Lamela. Jag är inte övertygad av satsningen än.

Siena:

In – Angelo (Parma), Reginaldo (Parma), Bolzoni (Genoa), Destro (Genoa, lån), D’Agostino (Udinese).

Ut – Brandao (Parma, lån), Galloppa (Parma).

Kommentar: Litet lag med relativt små resurser, basketlaget har högre prioritet. Har dock värvat bra hittills och D’Agostino har inte skrivit på än men det sägs at han gör det på lördag. En helt okej värvning.

Udinese:

In -Doubai (Young Boys), Sissoko (Troyes), Fabbrini (Empoli), Danilo (Palmeiras), Mazzarani (Modena), Denis (Napoli), Barreto (Bari).

Ut – Pepe (Juventus), Motta (Juventus), Forestieri (Genoa), Alemao (Vicenza), D’Agostino (Siena).

Kommentar: Det har ryktats friskt om både Inler och Sanchez hela sommaren men nu verkar det nästan som att affärerna rinner ut i sanden. Det surras även om att Zapata kommit överrens med Villarreal men att affären offentliggörs efter Copa America. Udinese har dock handlat förnuftigt och plockat hem rätt spelare genom delägarskapet.

Det var väl allt, än så länge. Säg bara till om jag missat någon.

/Gustav Östergren

Det har varit dålig uppdatering här i någon vecka men det är mycket att stå i, särskilt den gångna veckan då det var flyttstädning och packning inför Milano. Nu är jag hemma i Linköping några veckor innan det bär av och då kan förhoppningsvis bloggen få sig en skjuts också. Fast ska man vara helt ärlig så har det inte hänt särskilt mycket kring Serie A under den här tiden, några svallvågor från calciopoli har nått media men annars har det mest varit mycket snack och liten verkstad. Därför tänkte jag summera de övergångar som faktiskt är klara.

Atalanta:

In – Pierpaolo Marino, sportchef.

Ut – Fabio Ceravolo (Reggina), Alessio Manzoni (Parma)

Kommentar: Har hittills inte varit särskilt aktiva men lär bli det när Marino hinner få struktur på sina planer. Brukar även förlita sig på sin exceptionella ungdomsverksamhet.

Bologna:

In – Bisoli (tränare), Pisanu (Parma), Pulzetti (Livorno), Gillet (Bari), Antonsson (Köpenhamn), Rickler (Chievo).

Ut – Valiani (Parma), Viviano (Inter), Ekdal (Juventus).

Kommentar: Slarvade bort Viviano genom en miss i formalian men har hittat en snudd på likvärdig ersättare i Gillet, spännande med Antonsson som har goda chanser på startelvan.

Cagliari:

In – El Kabir (Mjällby), Astori (Milan), Ibarbo (Atletico Nacional).

Ut – Matri (Juventus).

Kommentar: Cellino har som vana att sälja dyrt och köpa billigt, det mesta pekar på att han håller fast vid den filosofin även den här sommaren.

Catania:

In – Montella (tränare), Lodi (Empoli).

Ut – Antenucci (Torino).

Kommentar: Lo Monaco har ännu en gång satsat på en rätt oerfaren tränare och vi får se om den argentinska koloniseringen håller i sig. Silvestri hetast villebråd i klubben.

Cesena:

In – Giampaolo (tränare), Parolo (Chievo), Malonga (Torino), Mutu (Fiorentina), Rossi (Parma), Caldirola (Inter).

Ut – Fabbri (Parma), Nagatomo (Inter).

Kommentar: Värvar bra och bör snart sätta sig som ett stabilt mittenlag i Serie A. Återstår att se var guldklimparna Parolo och Giaccherini hamnar, eller om de stannar.

Chievo:

In – Di Carlo (tränare), Rincón (Inter), Hetemaj (Brescia).

Ut – Parolo (Cesena), Constant (Genoa), Rickler (Bologna), Marcolini (Padova).

Kommentar: Tenderar att vara rätt anonyma på transfermarknaden men spelarna de väl köper brukar sluta lyckosamt. Vi får se hur Constant ska ersättas.

Fiorentina:

In – Romulo (Cruzeiro).

Ut – D’Agostino (Udinese), Mutu (Cesena), Donadel (Napoli).

Kommentar: Oroväckande start på den här sommaren, Della Valle har lovat att satsa men det här ingjuter inget större hopp i Florensborna.

Genoa:

In – Malesani (tränare), Constant (Genoa), Destro (Inter), Ribas (Dijon), Granqvist (Groningen), Merkel (Milan, lån), Forestieri (Udinese), Russo (Vicenza),

Ut – Criscito (Zenit), Rafinha (Bayern), Boateng (Milan), Fatic (Chievo), Floro Flores (Udinese), Oduamadi (Milan), Paloschi (Milan), Strasser (Milan), Zigoni (Milan), Bolzoni (Siena), El Shaarawy (Milan), Amelia (Milan).

Kommentar: Det ser ut som att de sålt av halva laget men merparten är spelare som man delägt och som spelade i andra klubbar under förra säsongen. Hittills har det varit en relativt stark mercato, Constant och Granqvist två extra spännande köp.

Inter:

In – Gasperini (tränare), Viviano (Bologna), Castaignos (Feyenoord), Nagatomo (Cesena),

Ut – Rincón (Chievo), Obinna (CSKA Mosvka), Destro (Genoa), Materazzi (-).

Kommentar: Lite oroligt läge kring många spelare, som står inför valet och kvalet att antingen stanna karriären ut i Inter eller prova lyckan i en annan klubb. Även ovisst kring nyckelspelare som Sneijder och Eto’o.

Juventus:

In – Conte (tränare), Almiron (Bari), Matri (Cagliari), Quagliarella (Napoli), Motta (Udinese), Pepe (Udinese), Ziegler (Sampdoria), Lichtsteiner (Lazio), Pirlo (Milan), Pazienza (Napoli).

Ut – Palladino (Parma), Giovinco (Parma), Salihamidzic (Wolfsburg).

Kommentar: Har en hel del halvdana spelare att göra sig av med, samtidigt som Marotta återigen verkar prioritera kvantitet före kvalitet. Det är väl i princip Pirlo av ovanstående namn som kan räknas som en riktig campione, resten är antingen habila spelare eller inhoppare. Alla väntar på en klassanfallare.

Om jag missat något är det bara att hojta till. Resten av lagen dyker upp senare idag eller imorgon.

/Gustav Östergren

Vi har hunnit med bland annat Rui Costa, Weah och senast ut var ikonen Savicevic. Nu är stunden kommen för ytterligare en skön lirare från förr, nämligen Juan Sebastián Veron, som i dessa dagar enbart häcklas för sin tid i England. Därför är det viktigt att lyfta fram hans storhet. Det var Svennis som gav Veron chansen i Italien med spel i Sampdoria, följt av en kortare sejour i Parma, innan hans stora genombrott kom i Lazio. På den tiden hade de ett fantastiskt lag med ett gäng utländska superstjärnor, däribland Boksic, Mihajlovic, Nedved, Salas och Stankovic.

Det här innebar att president Cragnotti behövde ta till några kreativa åtgärder och som vanligt landade det i det dubbla passet. Han hyrde således in en expert inom släktforskning som skulle gå genom Verons släktträd och se om någon hade italienskt påbrå. De hittade en Giuseppe Antonio Porcella som skulle varit född i Cosenza, dokumenten skrivs under och Veron kan kliva in som italienare nästa match. Ett år senare dyker det dock upp nya papper, som pekar på att de ursprungliga var förfalskade.

Således räknades Veron återigen som utländsk spelare men det gjorde egentligen ingenting, för han var så jäkla bra att han fick spela ändå och var värd vartenda öre. Det räcker egentligen att nämna vad han vann med Lazio, men spana in den här (halvdana) videon för ett litet smakprov. Magisk är ordet och otroligt att han spelar än, fortfarande med ett tillslag som sänt från ovan.

/Gustav Östergren

Sedan Ekdal köptes till Juventus har han fått chansen i några enstaka matcher för att senare lånas ut till både Siena och Bologna. Inför den förra säsongen såldes även 50% av honom till Bologna och eftersom de inte kommit överens om hur de skulle göra med sina andelar, så gick det hela till en dold budgivning. Det här systemet med delägarskap och tillhörande snårigheter är förövrigt väldigt italienskt. Igår offentliggjordes i alla fall de båda klubbarnas bud och det framkom att Juventus bjöd €1.3 miljoner och Bologna €1 miljon för ena halvan.

Således återvänder Ekdal till Juventus, vilket kan tyckas vara kul för honom men det lär bara vara för stunden.

Hela det här upplägget att det går till dold budgivning tyder nämligen på att Juventus inte har särskilt stora ambitioner för honom. Det kommer nog förbli så att han ingår i lite affärer som goodwill, eller delbetalning, tills den dagen han slår genom på riktigt. Upplägget är givetvis inte optimalt för Ekdals personliga utveckling då han aldrig kan känna sig riktigt trygg och växa i sin egen takt. Det viktiga är dock att han får speltid och min känsla är att det löser sig bra även den här gången.

Så var hamnar han? Well, knyter vi ihop alla trådar så landar det i Cesena.

För det ser ut som att Cesena går miste om sin största juvel på mittfältet, Marco Parolo, som blivit ett hett villebråd i sommar och han verkar till slut hamna i Cagliari. Så där kommer det att finnas plats för honom, till skillnad från andra klubbar av samma storlek. Ytterligare en viktig faktor är att tränaren Marco Giampaolo, tidigare tränat Ekdal i Siena och då verkade de gilla varandra. Personligen tror jag att det är en perfekt destination för honom, klubbens ledning rattar det nya projektet på ett riktigt bra sätt och de har ambitioner som är exakt i samma nivå som Ekdals kunnande. Han skulle nog få en bra roll i klubben.

Vi får se var det slutar, Juventus lär det inte bli i alla fall.

/Gustav Östergren

De senaste decennierna har det kommit och gått ett stort antal brasilianare i Udinese, det är dock få som har etsat sig fast i supportrarnas hjärtan som Zico. Det var hans strålande frisparkar som motståndarsupportrarna hatade att älska, det var han som fick Stadio Friuli att koka som Maracanã och det var främst han som fick alla att drömma stort. Inte bara i Italien, utan även hemma i Brasilien. För 23 år senare var Zico den största anledningen till att en 21 åring vid namn Marcio Amoroso rev upp sitt liv och bytte eldiga Rio mot lantliga Udine.

Därför var det hans största ögonblicket i livet när han stod där på Piazza San Giacomo, bredvid Zico som öste beröm över honom samtidigt som tusentals förväntansfulla supportrar skanderade hans namn.Det var en kärlek som senare blev besvarad.

Första säsongen gick han in i Udinese och spelade tillsammans med Paolo Poggi och Oliver Bierhoff. En av de bästa anfallsuppsättningarna i klubbens historia. För Amorosos del var dock säsongen kantad av en del skador, bland annat ett brutet nyckelben och när han skulle göra comeback så spräckte han ett revben på direkten. Det bidrog till en något haltande insats men det slutade ändå med respektabla 12 mål och att laget plockade en femteplats, den bästa placeringen sedan 80-talet. Ja, just det – sedan Zico spelade i klubben.

Som ni förstår fanns det skäl till att drömma inför kommande säsong och det skulle även bli en av få gånger det verkligen slog in. Det slutade med en tredjeplats, vilket dock var Bierhoffs förtjänst med sina 27 mål och då hamnade Amoroso lite i skuggan. Först när han kunde kliva in som Bierhoffs direkta ersättare så skulle han leverera sitt yttersta, 22 mål och skytteligavinsten framför bland annat Batistuta. Det här var hans sista och bästa år i Udinese och det var nu som han utvecklade sin livslånga kärleksrelation till klubben.

Amoroso ser nämligen tiden i Udinese som den mest lärorika i karriären och både Zaccheroni samt Guidolin är de bästa tränarna han haft i Europa. Förutom det sportsliga så har han även en känslomässig koppling till regionen i och med att hans son föddes i Udine och han strävar hela tiden efter att båda sönerna ska spela i klubbens ungdomslag. Det sägs att han bland annat ringt sin gamla tränare Guidolin bara för att få se dem i Udinese-tröjan.

Jag hoppas i alla fall att det blir så, då får vi ytterligare ett tillfälle att drömma oss tillbaka till Zicos, eller snarare Amorosos, tid.

/Gustav Östergren

Jag skrev en lång och rätt hatisk harang om Moris Carrozieri och hans något tveksamma plats inom fotbollen. Det räckte liksom inte att åka dit i en spelskandal tillsammans med bästa polaren Flachi, nej de var även tvungna att köra lite kokain och givetvis visa positivt i en dopingkontroll. Nu ligger visserligen Palermo nära en klassisk transportsträcka, på vägen in mot världens mesta distributör i Neapel, där det bland annat sägs att man smugglat kokain i kristalliserad form i kablarna på en bil! Vilket är rätt klipskt, allt annat än man kan säga om dess brukare.

För nu har nämligen den här klumpedunsen till fotbollsspelare, som blott spelade 18 (!) minuter i Serie A förra säsong och dessutom byttes in och sumpade cupfinalen, bestämt sig för att gå i klinch med självaste Zamparini!

Det har självfallet blivit dags att förhandla om hans lön och med allting i bagaget kan man tycka att han ska nöja sig med det lilla. Icke då. Han har blivit erbjuden €100 000 + eventuella premier, vilket bör anses vara en helt rekorderlig timlön om man slår ut det på antalet spelade minuter, men Carrozzieri ser det annorlunda och vill mer än gärna dubbla lönen. Vad motiverar han det med då?

Jo, att han tidigare tjänade €500 000 och att ingen vettig spelare i Serie A tjänar mindre än så. Då kommer en följdfråga som ett brev på posten, kan verkligen en före detta speltorsk och pudernäsa som den gångna säsongen spelat 18 minuter i ligan kalla sig ”vettig spelare”?  Det rätta svaret är givetvis nej. Jag hoppas innerligt att Zamparini är Zamparini i sin allra renaste form under nästa förhandling och att han släpper ut all sin ilska åt ett håll.

Det är den här sortens girighet i dagens moderna fotboll som äcklar mig, trots att man spelar på nåder och supportrarna stöttar en i all motgång, så måste man kräva mer betalt. Helt bisarrt.

/Gustav Östergren

Den här boken är skriven av Alberto Testa och Gary Armstrong, som båda antagit en sociologisk inriktning i sin forskning och gärna med fotbollssupportrar som huvudspår. Den förstnämnda är, precis som namnet antyder, italienare och det är egentligen hans genuina fotbollsintresse i allmänhet och för Lazio i synnerhet som sådde det första fröet till den här idén. Han har nämligen växt upp med klubben, stått i Curva Nord och andats samma luft som dess ultras. Det är lite det som gör den här boken unik, att han har en inkörsport till den mest slutna kärnan.

Så, med sitt gedigna intresse och trovärdiga bakgrund intervjuar han ultras på alla nivåer inom både Lazio och även deras ärkerival Roma.

Det hela börjar med något sorts makroperspektiv, där författarna försöker skapa en helhetsbild av kopplingarna mellan fotboll, supporterskap och fascism. Det här görs genom rätt snåriga och historiska beskrivningar av fotbollens roll i Italien, vilka grupperingar som gör vad och hur utbredd den politiska kopplingen egentligen är till fotbollen. För mig kändes det lite överflödigt men det hjälper ändå till att sätta saker och ting i perspektiv. Sedan smalnar det av mer och mer för var kapitel som går och snart är man i princip nere på individnivå och det är egentligen här som det intressanta börjar.

Nu öppnas en ny värld för läsaren och ett flertal personer inom Irriducibili respektive Boys Roma ger svar på olika frågeställningar, levererar minnesvärda anekdoter och förklarar sin syn på fascismens roll inom supporterkulturen. När man läser deras uttalanden så är det rätt tydligt att politiken vandrar över gruppgränserna och att det är en väldigt viktig identitetsfaktor. Att få tal del av den här biten, som man sällan får göra annars, bidrar till att helhetsbilden klarnar och det ökar även bokens trovärdighet.

När det kommer till intrycket så ger sig författarnas bakgrund till känna, vilket speglar sig i ett rätt tradigt språk och ingen större finess i upplägget. Det känns mer som en doktorsavhandling och det drar ner omdömet. Vid sidan av det, så täcker den ett högaktuellt ämne och blandar upp det med en hel del intressanta småhistorier som rör både spelare, supportrar och Italien som nation. Med det i åtanke så passar nog den här boken bäst för dig som brinner för italiensk fotboll, mer specifikt Rom-klubbarna, då i princip all fokus riktas mot deras åtaganden. Och särskilt intressant blir det kring Lazio, då han samlat på sig rätt bra information under alla år.

Summa summarum, ”Football, fascism and fandom” är en bra bok men inget hårresande och föräras därmed med tre romerska örnar av fem möjliga i betyg.

/Gustav Östergren