Jag skrev en lång och rätt hatisk harang om Moris Carrozieri och hans något tveksamma plats inom fotbollen. Det räckte liksom inte att åka dit i en spelskandal tillsammans med bästa polaren Flachi, nej de var även tvungna att köra lite kokain och givetvis visa positivt i en dopingkontroll. Nu ligger visserligen Palermo nära en klassisk transportsträcka, på vägen in mot världens mesta distributör i Neapel, där det bland annat sägs att man smugglat kokain i kristalliserad form i kablarna på en bil! Vilket är rätt klipskt, allt annat än man kan säga om dess brukare.

För nu har nämligen den här klumpedunsen till fotbollsspelare, som blott spelade 18 (!) minuter i Serie A förra säsong och dessutom byttes in och sumpade cupfinalen, bestämt sig för att gå i klinch med självaste Zamparini!

Det har självfallet blivit dags att förhandla om hans lön och med allting i bagaget kan man tycka att han ska nöja sig med det lilla. Icke då. Han har blivit erbjuden €100 000 + eventuella premier, vilket bör anses vara en helt rekorderlig timlön om man slår ut det på antalet spelade minuter, men Carrozzieri ser det annorlunda och vill mer än gärna dubbla lönen. Vad motiverar han det med då?

Jo, att han tidigare tjänade €500 000 och att ingen vettig spelare i Serie A tjänar mindre än så. Då kommer en följdfråga som ett brev på posten, kan verkligen en före detta speltorsk och pudernäsa som den gångna säsongen spelat 18 minuter i ligan kalla sig ”vettig spelare”?  Det rätta svaret är givetvis nej. Jag hoppas innerligt att Zamparini är Zamparini i sin allra renaste form under nästa förhandling och att han släpper ut all sin ilska åt ett håll.

Det är den här sortens girighet i dagens moderna fotboll som äcklar mig, trots att man spelar på nåder och supportrarna stöttar en i all motgång, så måste man kräva mer betalt. Helt bisarrt.

/Gustav Östergren

Den här boken är skriven av Alberto Testa och Gary Armstrong, som båda antagit en sociologisk inriktning i sin forskning och gärna med fotbollssupportrar som huvudspår. Den förstnämnda är, precis som namnet antyder, italienare och det är egentligen hans genuina fotbollsintresse i allmänhet och för Lazio i synnerhet som sådde det första fröet till den här idén. Han har nämligen växt upp med klubben, stått i Curva Nord och andats samma luft som dess ultras. Det är lite det som gör den här boken unik, att han har en inkörsport till den mest slutna kärnan.

Så, med sitt gedigna intresse och trovärdiga bakgrund intervjuar han ultras på alla nivåer inom både Lazio och även deras ärkerival Roma.

Det hela börjar med något sorts makroperspektiv, där författarna försöker skapa en helhetsbild av kopplingarna mellan fotboll, supporterskap och fascism. Det här görs genom rätt snåriga och historiska beskrivningar av fotbollens roll i Italien, vilka grupperingar som gör vad och hur utbredd den politiska kopplingen egentligen är till fotbollen. För mig kändes det lite överflödigt men det hjälper ändå till att sätta saker och ting i perspektiv. Sedan smalnar det av mer och mer för var kapitel som går och snart är man i princip nere på individnivå och det är egentligen här som det intressanta börjar.

Nu öppnas en ny värld för läsaren och ett flertal personer inom Irriducibili respektive Boys Roma ger svar på olika frågeställningar, levererar minnesvärda anekdoter och förklarar sin syn på fascismens roll inom supporterkulturen. När man läser deras uttalanden så är det rätt tydligt att politiken vandrar över gruppgränserna och att det är en väldigt viktig identitetsfaktor. Att få tal del av den här biten, som man sällan får göra annars, bidrar till att helhetsbilden klarnar och det ökar även bokens trovärdighet.

När det kommer till intrycket så ger sig författarnas bakgrund till känna, vilket speglar sig i ett rätt tradigt språk och ingen större finess i upplägget. Det känns mer som en doktorsavhandling och det drar ner omdömet. Vid sidan av det, så täcker den ett högaktuellt ämne och blandar upp det med en hel del intressanta småhistorier som rör både spelare, supportrar och Italien som nation. Med det i åtanke så passar nog den här boken bäst för dig som brinner för italiensk fotboll, mer specifikt Rom-klubbarna, då i princip all fokus riktas mot deras åtaganden. Och särskilt intressant blir det kring Lazio, då han samlat på sig rätt bra information under alla år.

Summa summarum, ”Football, fascism and fandom” är en bra bok men inget hårresande och föräras därmed med tre romerska örnar av fem möjliga i betyg.

/Gustav Östergren

I dagarna har det snackats en hel del om Leonardo, som fått ett riktigt bra erbjudande från sin tidigare klubb PSG, om att axla rollen som sportchef. Så det verkar som att han rör på sig och ingen kan egentligen klandra honom. Här får han ansvaret att ratta ett projekt som är i sin linda och han får lite drygt €150 miljoner att spendera över tre säsonger. Och visst känns det som att det passar honom bättre än själva tränaryrket? Att vara social, knyta kontakter och bygga relationer till unga spelare, något som han tidigare lyckats med. Nu blir Ganso målet.

Det här innebär dock att Inter ännu en gång står utan  tränare och det bådar inte gott för kommande säsong. Nu när man ska rusta upp för att återigen knäppa Milan på näsan.

När det gäller eventuella ersättare så är det framförallt ett namn som varit hetast och det är Chiles före detta landslagstränare, Marcelo ‘El Loco’ Bielsa, som hade bidragit till att återskapa Pazza Inter. Fast de spekulationerna varade inte länge, för Bielsa har redan nobbat erbjudandet och då är Moratti tillbaka på ruta ett igen. Vilket borde oroa en hel del, särskilt när namn som Gasperini, Ranieri och Delio Rossi dyker upp. Bland dessa är väl det sistnämnda mest troligt och han har själv sagt att ingen kan tacka nej till en klubb som Inter.

Men det här är bara toppen av isberget, för det har nämligen börjat ryktas om en hel del andra som kan tänkas lämna klubben. Inte vilka som helst, utan stjärnnamn som Sneijder och Eto’o, som aldrig tidigare ens hintat om en eventuell flytt. Det började när Sneijder gick ut och sa att ”enbart Gud vet var jag spelar nästa säsong”, vilket inte var särskilt populärt hos Moratti som är beredd att släppa honom för €40 miljoner. När det gäller Eto’o så har han sagt att han har en månads semester på sig att bestämma var han ska spela och att han har England i tankarna.

Nu är det givetvis mycket rykten och än är det inte klart att Leonardo lämnar, men en sak är säker och det är att många interisti lär svettas den här sommaren.

/Gustav Östergren

Det var ett tag sen bloggen hyllade våra gamla stjärnor och jag vill minnas att den senaste som fick den äran var ingen mindre än George Weah. Nu har stunden kommit till en av hans lagkamrater, nämligen Dejan Savicevic. Men om vi spolar tillbaka bandet några år så var det allt annat än frid och fröjd när han kom till Milan. Då var det rätt tydligt att det var Berlusconis värvning och inte Capellos, vilket kom att leda till en hel del konflikter.

Ett tag var det nära att Savicevic lämnade för Marseille men han övertalades och stanna bara för att senare lämnas utanför truppen till Champions League-finalen mot just nämnda fransmän.

Det här kändes som ett statement och det skulle dröja tills nästa säsong, när van Basten och Gullit lämnat, innan han kunde slå sig in på allvar i laget. Något som toppades med en av de bästa individuella insatser någonsin i den legendariska Champions League-finalen mot Barcelona som slutade 4-0 i Milans favör. Och senare var det tillbaka till samma gamla visa med lustiga petningar, skyllda på skador från officiellt håll, samtidigt som Savicevic hävdade att han var frisk.

Så det är ingen hemlighet att Capello hade problem med montenegrinens lite loja och ojämna insatser. Här på bloggen älskar vi dock den klassiska Balkan-estetiken som antingen renderar i fullkomlig briljans eller platt fall. Så här ger jag er den konstartens urfader;

/Gustav Östergren

Det är inte särskilt chockerande att Sanchez vara eller icke vara i Udinese skulle komma att bli en av sommarens långkörare. Med all rätt, för det är onekligen något speciellt över chilenaren. Han är inte bara extremt teknisk och spelskicklig utan han besitter även ett minst lika stort hjärta. Det är väldigt sällsynt med offensiva spelare som hjälper till så mycket i defensiven och det är en starkt bidragande orsak till hysterin kring honom. För vilken klubb vill inte ha allt samlat i ett litet kraftpaket?

Ja, Barcelona, Manchester United, City, Inter och Juventus vill det i alla fall.

Det senaste gällande cirkusen är att Gino Pozzo varit i Barcelona och diskuterat med de båda Manchester-klubbarna. Valet av läge är både av strategiska och av praktiska skäl. Familjen har nämligen stora ekonomiska intressen i Spanien och huserar där större delar av året. När det kommer till mötet så har det egentligen bara läckt information om Manchester City och deras bud. Uppgifterna säger att budet hamnade på €28 miljoner plus Vladimir Weiss på lån med utköpsklausul.

Det här accepterades dock inte, utan Pozzo menar att grundsumman måste upp till €33 miljoner för att en eventuell deal ska gå genom. I samma veva meddelade han att det är cirka 50% chans att Sanchez stannar i Udinese, särskilt om inga klubbar är villiga att bjuda de summorna som krävs. Men han medger även att City förmodligen ligger närmast till hans då de är den rikaste klubben av alla intresserade och som verkar värdera Sanchez som den campione han verkligen är.

Många tycker det är ett extremt överpris men ha då i åtanke all hans kvalitet och gedigna erfarenhet trots en ringa ålder. Dels har han spelat i River Plate och Colo Colo och förmodligen upplevt matcher som är bra mycket hetare än de i Europa, i Udinese har han spelat en betydande roll både i ligan och Europa-spel samtidigt som han briljerat i landslaget under fem år. Och då är killen 23 år, här kan vi snacka om valuta för pengarna. Vilken potential!

/Gustav Östergren

Handen på hjärtat, Miroslav Klose är en mäktig spelare, särskilt i landslaget men även i övrigt. Det är en stor målskytt som alltid står på rätt ställe och nu har han alltså landat i Lazio. Ett scenario som blev möjligt i och med att han ville ha ett tvåårskontrakt samtidigt som Bayern bara ville skriva på för ett år. Det här innebär att han kommer gratis och att förväntningarna på honom är skyhöga. För många menar att det här är exakt vad Lazio har saknat de senaste säsongerna.

Jag är inte den som strör mig med lovord och förhoppningar riktigt så snabbt. Det är nämligen en hel del frågetecken som måste rätas ut.

Först och främst, varför vill inte Bayern skriva på ett längre kontrakt? Det känns som att det har med Kloses skadebekymmer att göra och det kan nog komma att visa sig även i Italien. Min oroväckande känsla är att han kan gå sönder relativt fort, i Tyskland har han bara haft sporadiska inhopp i Bayern och nu ska han gå in som en tänkbar startspelare. Jag tror att det kan visa sig redan under Lazios ritiro som stundar och att det blir för mycket för Kloses rätt ålderstigna och sargade kropp.

Det har visat sig tidigare att det inte är någon walk in the park och många utländska spelare har gått bet på två veckor av stenhård konditionsträning. Med Kloses bagage så ligger han nog i riskzonen och det skulle inte förvåna mig om det slutar med att han drar på sig en skada tidigt på säsongen. Sedan blir det några sporadiska inhopp från vecka till vecka och som kanske även slutar i ett antal mål. Däremot har jag väldigt svårt att se Klose som någon framtida frälsare eller storsuccé. För det är en femma att prestera under några enstaka matcher i en landslagsturnering och en helt annan att hålla ut över en hel säsong.

En sak är dock säker och det är att han aldrig kommer att kallas flopp, då han faktiskt kom gratis.

/Gustav Östergren

Oj, oj. Det har hänt en del sen senaste uppdateringen. Jag vet inte riktigt i vilken ände vi ska börja men det bästa är väl att köra några korta blänkare för att komma ikapp igen.

Om vi börjar med Roma så är Luis Enrique officiellt ny tränare i Roma och för en vecka sedan skrev jag såhär i frågan. Ska vi utveckla det lite så känns snacket om ”piccola Barcelona” som snudd på äcklande, ska inte en klubb av Romas dignitet hitta en egen identitet? Särskilt när man har en så perfekt piazza som Rom att göra det på, bakläxa på Di Benedetto!

***
Pastore har kört en helomvändning och går ut och säger att han är redo att lämna Palermo. Så har det inte riktigt låtit tidigare och det återstår att se var han hamnar efter Copa America. Jag är inte helt såld på killen men det finns onekligen potential i honom och det hade varit trist om han lämnade Italien. Men lämnar Sneijder sitt Inter så hamnar han nog där.

***
Just det, Montella byter Roma mot Catania och det känns rätt spännande. Man måste ge cred till sportchefen Lo Monaco som vågar satsa på relativt nya tränarnamn som Marino när det begav sig och Mihajlovic, Simeone samt nu Montella på senare tid. Synd bara att ingen verkar bli långvarig i klubben, då hade nog kunnat bli ännu roligare.

***
När det gäller Alexis Sanchez så snurrar det rejält, jag har hela säsongen trott att han ska hamna i Barcelona men nu verkar det dyka upp en del störningsmoment. Klubbarna kommer inte riktigt överens om prislappen och samtidigt har Manchester City gett sig in i matchen och det vi alla vad det innebär – för att citera Aftonbladet – prischock! När det gäller de italienska klubbarna så väger de rätt lätt i konkurrensen och trots Moggi tror att Sanchez hamnar i Inter så känns det rätt långt borta.

***
Sedan har vi den tragiska olyckan i Argentina där Hugo Campagnaro förlorade en av sina bästa vänner och själv blev skadad men klarade sig förvånansvärt bra med tanke på omständigheterna. Han ska tydligen få lämna sjukhuset om några dagar och det är riktigt skönt, Campagnaro växte fram som en av mina absoluta favoritförsvarare i Serie A den gångna säsongen! Torna presto!

***
Sist men inte minst kan vi konstatera att Juventus inte siktar på en ”piccola Barcelona” utan en ”piccola Svizzera”. Lichtsteiner i princip klar, sedan vill man åt Ziegler på andra ytterbacken och sedan rycker man även i Inler. Bra spelare men är det några campioni? Den sistnämnda herren kan väl räknas in i den kategorin men de andra är högst tveksamma.

Imorgon blir det att reflektera lite över Kloses övergång till Lazio.

/Gustav Östergren

Denne Mario Balotelli, det är svårt att veta vilken ände man ska börja i. Är det inte bråk på träningar, så är det slängda tröjor efter viktiga segrar, eller fortkörningar och låtsaspistoler i bilen. Nu har det hänt igen. Idag har nämligen italienska tidningar publicerat polisuppgifter på att Balotelli rört sig i mindre smickrande sällskap i Scampia, en förort till Neapel. Nog för att han är kungen av all världens dumma beslut men vad skulle killen egentligen dit att göra? Det är inte så att han aktivt behöver uppsöka problem. Det är inte direkt så att han aktivt behöver uppsöka problem för att hamna i det.

För det var inga svärmorsdrömmar han hängde runt med utan det var folk med kopplingar till Camorran, en högt uppsatt i Lo Russo- och en i Scissionisti-klanen.

Balotelli själv menar dock att han inte hade en aning om vilka det var och att det var en hel uppsjö med människor runt omkring honom. Samtidigt som han skyller allting på sin polare och att han ville se scenerierna från filmen Gomorra med egna ögon. Frågar ni mig så är det givetvis en rätt lam ursäkt och det håller inte riktigt att ständigt bete sig urbota dumt och komma dessa halvmesyrer till uttalanden. Och nu kanske hans historia faktiskt stämmer men det är egentligen skitsamma för ingen tar honom på allvar längre.

Det finns dock en person som köper hans historia och det är, föga förvånande, Mino Raiola! Han varken dementerar eller konfirmerar uppgifterna men vidhåller att Balotelli enbart var i Scampia för att uppleva miljöerna. Samtidigt poängterar han att han absolut inte har någon koppling till spelskandalerna som pågår. En koppling som ständigt dyker upp i medierna nu för tiden. Men ska vi vara helt ärliga, så tror jag att Balotelli är för dum för att kunna vara involverad i en härva av den här kalibern.

/Gustav Östergren