Det blev ingen Mika Pyörälä i Timrå.

Inte helt oväntat, men jag hade förhoppningar om det. Speciellt efter måndagens samtal med Linkan där han själv nämnde att de pratat kontrakt.

Trist, men inte oväntat som sagt.

Hade läget dykt upp tidigare så är jag säker på att Timrå och Stefan Lindqvist hade kunnat lägga ett mer slagkraftigt bud. Men med endast en forwardsplats kvar att fylla, och med spelare som Mikko Jokela, Kim Hirschovits och Ilkka Pikkarainen på lönelistan redan, fanns det knappast några väldiga summor för vår sportchef att locka med.

Nu är jag övertygad om att Timrå inte står och faller med att Pyörälä inte dyker upp, då han aldrig varit att räkna med från början. Timrål edningen har byggt ett lag med många fina rollspelar, spets och tyngd.

Personligen ser jag fram emot att få se vad Antti Halonen kan prestera. Han kan mycket väl komma att stå för det som till stor del saknades i förra säsongens Timrå. Tuffhet och ett par ton jävlar anamma!

Det finns även några andra som det ska bli spännande att se vad de går för i vinter.

Kim Hirschovits har ett fint rykte som en riktig lirare. Han har de senaste åren producerat en stadig och rejäl poängstapel och kan förhoppningsvis fortsätta med det här i Timrå. Säsongen 2008-2009 vann han den finska poängligan med sina 66 poäng på 58 matcher. Hirschovits kommer även att ha en gammal stridskamrat från den säsongen med sig denna vinter i Timrå.

Ilkka Pikkarainen och Hirschovits spelade tillsammans i Helsingfors 08-09 och även Pikkarainen (vad får finnarna sina namn ifrån egentligen) fick till en hyfsad poängskörd med 37 poäng, därav 24 mål, på 54 matcher. Det skulle inte förvåna mig om dessa två spelar i samma kedja i vinter och varför då inte klämma in allas vår illerfinne Timo Pärssinen med dom. Timo kommer säkert  att få en nytändning med alla dessa nya finnar i laget och jag skulle nästan våga säga att det blir som att få in ett nyförvärv i truppen. Det känns som att han saknade den finska gemenskapen i truppen i fjol. Bastukvällar och lek på örnens ute rink med smågrabbarna hade blivit en livsstil för den gode Timo och utan det var det som att en del av honom själv saknades.

Men nu har han landsmän att munhuggas med igen och det kan vara just vad som behövs för att han ska komma tillbaka i gammal god målform. Jag hoppas i alla fall det.

På måndag är det dags för den officiella ispremiären. Nu har ju med all säkerhet laget redan varit på is några ggr, men ändå. Det är skoj att få en liten presentation av de nya och allt det andra som hör detta spektakel till. Det är ju sällan något som helst allvar i det hela men fansen gillar det och det brukar vara hyfsat med folk.

Jag tar med mig lillen dit för att spana in de nya och vi får väl se om det dyker upp någon överraskning även på årets ispremiär. Förra året presenterades ju helt oväntat Niklas Anger som nyförvärv just denna kväll.

Sen kan vi ju glömma hur det gick vidare under Angers tid i laget.

I förra inlägget nämnde jag till största del om hur unga lovande killar ror över pölen så fort någon viftar med en dollarbunt, även om de är långt ifrån redo för det, och därmed går en osäker framtid till mötes.

Men NHL är inte det enda hotet vid horisonten.

De senaste åren har KHL roffat åt sig mer och mer av vår svenska ishockey. I ryssarnas fall handlar det väl kanske oftast inte om unga talan. För även om de gärna försöker knyta dessa till sig, så lockas ungtupparna fortfarande mer av spel i Nordamerika och ”världens bästa liga”.

KHL bossen Alexander Medvedev har med gas och oljepengar försökt att skapa en liga som ska kunna konkurrera ned NHL om just den titeln. Det har dock fastnat en hel del grus i det maskineriet av helat andra orsaker än det rent hockeymässiga. Ryssland har helt enkelt inte det som behövs. Visst, pengar finns det kanske gott om, men det är inte gemene man som har dom. Så gott som hela Rysslands finansiella tillgångar kontrolleras av en mycket liten kärna som styr och ställer som de vill.

Att medelryssen däremot hankar sig fram på det han kommer över av resterna från gräddan, gör att styrkan saknas för en rysk superliga i ishockey.

För vem ska gå och titta på matcherna?

Entrépriserna till matcher i Kontinental Hockey League är på en sådan nivå att de flesta ryssar får spara bra länge för att få ihop det till att kunna se en enda match. Publiksnittet i hela ligan ligger därför mycket lågt och man skulle i princip lika gärna kunna säga att vissa lag spelar inför tomma läktare, med tanke på deras totala publikkapacitet.

Som jag nämnt så är det ju inte direkt junisar som lockas av KHL och spel i Sibirien.

Istället har ryssarna fått koncentrera sig på att köpa de spelare som redan gjort sig ett namn och därmed redan gjort färdigt en stor del av sin aktiva hockeykarriär.

Det är spelare som lirat många år i NHL, Elitserien och SM-liiga. Men även här är KHL lite snett ute. Dessa grabbar ser sin chans att på bekvämt sätt spela till sig ett badkar med pengar genom att spela ett par säsonger i Ryssland. Visserligen i ett land med dålig standard på i princip allt och ofta med familjen kvar på hemmaplan, men det är det värt för att vara ekonomiskt oberoende efter hemkomsten.

Just detta faktum inverkar också på att KHL tappar i spelkvalitet. Dessa ”äldre” spelare har redan slitna kroppar som inte klarar samma påfrestningar som unga killar. De ger helt enkelt inte lika mycket  av rädsla för att skadas. För vilken nytta har dom av det där badkaret med pengar, om de inte kan ha glädje av slantarna på grund av att dom är hockeyinvalider.

Nu ska jag naturligtvis inte dra alla över en kam, men ser man till helheten så är det så det ligger till. KHL har mycket kompetens i sig, men den används för vårdslöst och ogenomtänkt.

Hur kan då denna skitliga vara ett hot mot svensk hockey?

Jo, så här är det.

Eftersom de yngre killarna simmar över Atlanten, och ryssarna köper allt rutinerat folk de kan komma över, så återstår det till slut bara medelmåttorna här på hemmaplan. Inte för att jag klankar ner på de spelare som är kvar, men man måste vara realist. De spelar ofta kvar i Elitserien i flera år,  just för att de inte är så bra att de kan ta klivet utomlands till bland annat  NHL.

Så istället för att kunna behålla våra juniorer och sedan locka hem våra ärrade, rutinerade proffs, dräneras svensk ishockey på kompetens. Inte för att den svenska serien i grunden är dålig, utan för att de andra ligorna bestämt sig för att roffa åt sig allt dom kommer över och detta helt utan ansvar. KHL behandlar sina spelare som sopor och råkar de gå mållösa ett par matcher, så får de sparken och kastats i rännstenen. Helt skoningslöst.

NHL i sin tur stjäl all talang genom löften om guld och gröna skogar, och sen dömer dom alla som inte lever upp till förväntningarna, till spel i skärselden och farmarlagen. Där håller spelkvaliteten inte på långa vägar samma klass som i ”världens bästa liga”. Spelet är brutalt och skoningslöst. Skadenivån ökar flera hundra procent och detta i ett läge då spelarna kastats mellan hopp och förtvivlan. Mellan NHL och AHL. Så stor skillnad är det på dessa två ligor.

Nu ska vi alla vara tacksamma att inför just denna säsong så har ovanligt få spelare från den svenska ligan valt att lämna för KHL. Bara 12 spelare, varav 5 med svensk nationalitet, har valt att flytta österut. Åt det andra hållet är det värre, där hela 24 spelare, varav hela 19 är svenska, lämnar för Nordamerika.

Visst värvar även Elitserielagen en del från just dessa ligor också, men inte på långa vägar i samma utsträckning. Från KHL kommer det i och för sig hela 10 spelare i höst, men bara 2 är svenskar. Från NHL kommer det 7 spelare varav 6 svenska.

Då graden av återvändande svenska är så fruktansvärt låg, innebär det att de svenska klubbarna får sikta in sig på spelare av annan nationalitet. Det är mycket därför det i år är rena rama invasionen av utlänningar i den svenska Elitserien. 26 spelare av utländsk härkomst är hittills värvade utöver alla de som redan fanns här på kontrakt.

Jag har inget alls emot dess utländska inslag då de är minst lika bra hockeyspelare som några andra, men det som stör mig är att för svensk hockeys del är det ett stort avbräck att alla våra bästa spelare flyr landet hals över huvud så fort de får chansen. Till och med när det är på mycket lösa grunder.

Så vad ska vi göra?

Säg gärna vad ni tycker om det här problemet. Så länge det bara är en liten grupp som får säga sitt så kommer aldrig problemen att lösas. Idéer behövs från alla håll.

Det fullkomligt dräller av icke svenska spelare i årets Timråtrupp. 8 lirare av utländsk härkomst hittills, och om Sonnenberg ramlar in är det 9. Även i flera av de övriga Elitserielagen är det gott om utlänningar. HV har 8, SSK 9, Brynäs 6 osv.

Flera av de mest tongivande spelarna under fjolsårsäsongen var just spelare med ett annat modersmål. Ofta finnar och tjecker, men det fanns även andra. Vart har då alla svenska lirare som höjer sig över mängden tagit vägen?

Jo, de spelar utomlands så klart. Precis som de jag nämnt ovan. De har tagit klivet ut i Europa, över Östersjön och över Atlanten för att pröva sina vingar och tjäna några skottkärror med pengar. Framför allt då de som lämnat för spel i KHL. Där är det stora skottkärror även om både livskvaliteten och standarden på ligan kan ifrågasättas.

Egentligen borde man väl inte bekymra sig över att seriens största profiler är från andra länder än Sverige, men samtidigt är det den pågående trenden som ser bekymmersam ut. Yngre och yngre talanger och även en del icketalanger, erbjuds feta utlandskontrakt. Många tar chansen bara för att den finns och sticker på lösa boliner bara för att det är stora pengar och låter bra. Men det är en chansning.

Allt för många spelare har höjts till skyarna då de som sistaårsjunior gjort fina säsonger i sina Elitserielag. Media fjäskar för dom, klubbarna fjäskar för dom och alla andra fjäskar för dom eftersom de är sååå talangfulla. Grabbarna får hybris av det och tror att nu, nu är dom minsann fullfjättrade hockeyproffs som klarar vad som helst.

Efter säsongen slänger NHL klubbarna ut en hel hög med kontrakt för att knyta till sig alla dessa talanger innan någon annan gör det. Och naturligtvis nappar småpojkarna som hungriga tusenbröder, då de i sin ännu ofullständiga tankeverksamhet tror att de blir NHL spelare direkt. Visst finns det många som blir det utan bekymmer också, men hur många har vi inte sett som åker över, hamnar i farmarligan, gråter sig till sömns och saknar mamma och sen kommer hem efter ett par år med förstörd självkänsla.

Det är väl för tusan inte så konstigt.

Många av de här grabbarna har aldrig behövt lyft ett finger för att klara sig själva i det verkliga livet förut. De har sen de började krypa fått det mesta serverat på blänkande silverfat. Pappa som har koll på varenda träningstid, mamma som packar väskan, skjuts vart till träningar och allt annat och dessutom aldrig ens tittat åt en tvättmaskin eller liknande. Det har ju morsan fixat.

Nu ska dessa tonåringar helt plötsligt greja allt det där själv, flera hundra mil från mamma och pappa. Visst, pengar löser mycket, men inte de små vardagsbestyren som hör vuxenlivet till.

Varför är det då på det här viset?

Ja om jag det visste.

Visst har de stora pengarna sin betydelse, men jag tycker samtidigt att förbund och klubbar har ett ansvar. Det gäller att pränta in i dessa ungtuppar att de vid 18 års ålder kanske klarar sig bra här i Elitserien där de får all hjälp de behöver, men då de kommer ”over there” är de ensamma på nytt och kanske inte på långa vägar den största talangen i laget. Där krigar de med kandicker, jänkare, tjecker, finnar, ryssar och kanske en och annan slovak om ett fåtal platser. Även dessa stora junistalanger som är där på samma villkor.

Jag är övertygad om att spelare som Markström, Pääjärvi och Tedenby klarar sig galant, men det är mer tveksamt med killar som Wesslau, Läck och Josefson. Visst är även dessa mycket talangfulla spelare, men jag tror helt enkelt inte på att de har kapaciteten redan att slå sig in i Nordamerika. En annan sak i sammanhanget som är värd att uppmärksamma, är att inte mindre än 6 unga talangfulla svenska målvakter lämnar landet för att korsa Atlanten. Sverige dammsugs på målvaktstalanger och jag kan bara hoppas att de inte blir förstörda där borta. För det är trots allt större konkurrens på målvaktssidan i NHL och även dom ska slåss med finnar, tjecker och ryssar om sina platser. Än mer anmärkningsvärt är att det i många fall handlar om killar som haft kanske max en enda säsong där de innehaft en betydande roll för sina lag. De har med andra ord väldigt liten erfarenhet av att hantera hetluften och ändå väljer NHL att locka dom. Bara för att ingen annan ska ha dom liksom.

Det hela påminner om fotbollens Milan i början av 90-talet, då de köpte alla de bästa bara för att ingen annan skulle ha dom. Sen satt den ena världsstjärnan efter den andra på avbytarbänken och lyfte sanslösa löner. Måste ha varit världens genom tiderna dyraste avbytarbänk.

Det måste ju vara mer lönsamt även för NHL att deras draftade talanger får spela och utvecklas tills dom är redo, istället för att nöta bänk och tappa stinget.

Kanske vore det läge att ha en gräns där man säger att fram till 21 års ålder så ska spelaren spela minst en säsong till i den inhemska serien efter att kontrakt med utländsk klubb skrivits.

Kanske är det översitteri, men samtidigt måste något göras på svensk hockey år efter r dräneras på alla någorlunda talangfulla spelare redan i junioråren. Den trenden måste brytas för att svensk hockey ska utvecklas och då kanske det är så att extrema åtgärder är just det som behövs.

Jag är inte någon allsmäktig hockeyguru i den här frågan, men jag ser ju bara hur illa det börjar bli.

Något måste göras!

Är det inte typiskt? Den eviga Timråsagan.

Laget har inte ens hunnit samlas efter semestern så går den första pjäsen sönder. Det är ju så att man kan bli gråtfärdig. I dag stod det att läsa i Sundsvalls Tidning att den nygamla Medelpadskillen Alexander Larsson har gått och gjort illa sig. Det är två ledband i handen som har gått av och därmed är centern, som närmast kommer från norska Sarpsborg, borta i uppemot två månader. Högst troligt är alltså att Elitseriepremiären är i farozonen.

Hur ser det ut i övrigt med skador då?

Pär Styf har opererat sin fot och kör rehab med den. Han kan kanska vara med redan i SCA-cupen, men det återstår att se.

Anton Axelsson har även han opererat sig, men där är det axeln som renoverats och riskerar också att missa inledningen av serien.

Annars ska det rulla på för de flesta. Den 27  juli är det samling av truppen för att köra igång med försäsongsträningen. Förhoppningsvis kan då Linkan också presentera vem som ska fylla den sista forwardsplatsen och kanske även en back till. Det återstår att se.

Tänkte att jag skulle försöka få mig en pratstund med honom och några andra utvalda i laget inom en snar framtid för att pejla läget lite inför den stundande säsongen.

I övrigt så är sommaren fortfarande i sitt esse och jag längtar inte alls efter att krypa in i en kall ishall. Är ganska nöjd med de… (kollar termometern)… 27 grader som råder ute just nu. I grannhuset har de grillfest på gården och jag funderar starkt på att knalla ner med en pilsner och fråga om man får slå sig ner.

För än så länge har jag semester, och då har jag semester på riktigt.