”Ring in det gamla och ring ut det nya…”

Aftonbladet spekulerar i Stefan Löfvens lagbyggande och det är inte för inte som jag börjar tänka på den där dikten om Nyårsklockan, fast tvärtom. Känslan är att Stefan Löfven ringer in det gamla och ringer ut det nya. Chansen att förnya spolas ner i avloppet när gamla gråa sosse-eminenser dammas av för att ta plats efter de spännande – och förvisso oftast helt misslyckade – nykomlingarna som företrädaren Håkan Juholt plockade in.

Sven-Erik Österberg, lika spännande som nattlivet i Skinnskatteberg. Ylva Johansson, Ibrahim Baylan och Mikael Damberg – sossar som funnits med länge men inte satt några avtryck i den politiska historien. Det är fyra personer som Stefan Löfven sägs luta sig mot när han skall skapa sitt eget lag. Erfarenheten kliver in i form av det gamla gardet, Perssons pack – och alla som drömmer om en ny, mer pragmatisk socialdemokrati kan vända sig om och somna igen…

Det finns, om Aftonbladets siande stämmer, dock ett undantag som ändå inte förmår förändra bilden av de tröttas återkomst i spåren efter den överaktiva Juholt. Den övertrötte Stefan Löfven sägs fundera på Magdalena Andersson som partiets ekonomiska tänkare. Att Magdalena Andersson idag är överdirektör på verket för att ta så mycket som möjligt av skattebetalarnas pengar – Skatteverket - kanske kan ge en antydan om varthän Löfven vänder blicken när han stirrar in i framtiden. Magdalena Andersson är det enda namnet som andas fräschör och har ett nyhetsvärde, men positionen hon kommer ifrån säger att det är samma gamla sosseri som formerar sig för ytterligare en rond i politikens boxningsmatch.

Socialdemokratin är svensk politiks antikvariat. Ju längre man har varit sosse desto mer värdefull är man, och är man ny i gänget så har man inget värde. De Löfven nu sägs vara på väg att knyta upp är de som tillsammans med Göran Persson förlorade 2006 och som med Mona Sahlin presterade historiskt uselt 2010. Men de har varit med länge, de är värdefulla för Löfven och den oro jag kände när SIFO presenterade sina senaste siffror försvinner så sakteliga.

Det finns dock en oro som biter sig kvar, men den har inte så mycket med oro över det politiska motståndet att göra. Det handlar snarare om att vi i Alliansen snart är precis lika ospännande som de vi slåss mot. Var finns förnyelsen i svensk politik nuförtiden? Är det förnyelse när KD överger kravet på tvångssteriliseringar på könsbytare eller när Löfven går tillbaka till 1980 och funderar på att trots allt avveckla kärnkraften med förnuft? Är det förnyelse att förvalta eller att damma av gamla misslyckade politrucker som gång på gång har varit med om att sänka sin partiordförande…?

Är detta vad som väntar svensk politik kommer det bli en jobbig tid att blogga om densamma fram tills det stora valåret 2014. Gud vad jag saknar Håkan Juholt…

Länkar: SvD, DN, AB, SVT,
Bloggar: DHE,

Ulf Kristersson har sagt förlåt, förlåt och ursäkta mig – och alla tidigare eniga och välsynkroniserade oppositionspartier blir med ett oeniga. Sossar, vänsterpartister och miljöpartister tycker att man kan vara så snälla och acceptera ursäkten och ge förlåtelse till en man som var nära att skicka sin tid som minister in i historieböckerna. Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna tycker inte så. De har ingen lust att ha vänliga veckan och gilla läget, alls…

Ulf Kristersson upplever nu, tillsammans med regeringen, effekterna av att faktiskt vara en minoritetsregering. Man kan inte göra vad man vill och hursomhelst. Sätter sig alla andra på tvären så får det konsekvenser. Det vi ser nu kommer säkert att upprepas flera gånger innan vi väljarna går sida vid sida till vallokalerna för att välja den som de har förtroende för.

Själv är jag absolut inte i form för att blogga, det är så många tankar som snurrar i skallen och tomheten sedan Juholt lämnade är som ett svart hål för min kreativitet. Grubblerierna tar sig många konstiga uttryck, och kanske är mina funderingar över det som nu spelas upp i svensk politik just en effekt av att glädjen är borta – att allt är svart…?

Fredrik Reinfeldt vs Ulf Kristersson. Det är en match som utkämpats förr, långt upp i norr och om vem som skulle bli MUF-ordförande. Reinfeldt utmanade Kristersson, vann en förnedrande seger och splittrade MUF i det närmaste SSU:s falangstrider som man kommit. Kristersson kände sig förrådd. Reinfeldt pinkade in ett revir han än idag härskar inom. Jag blev förvånad över att det var Kristersson som tog över som socialförsäkringsminister efter Husmark-Pehrsson. Jag var inte förvånad över att Husmark-Pehrsson fick foten, men jag var förvånad över att en tidigare ”fiende” helt plötsligt blev en allierad.

Det sägs förvisso att det rökts fredspipa efter det, men fan vet om jag tror på det. Någon man är på god fot med ger man inte jobbet som socialförsäkringsminister, möjligtvis försvars- eller finansminister. Någon man vill göra illa kan få ett riktigt jobbigt jobb, som ibland måste kännas helt omöjligt i ett land där alla ingrepp i socialförsäkringssystemen är att jämställas med folkmord och krigsförbrytelser av politiska motståndare och i media.

Socialförsäkringsminister.

Ulf Kristersson. Grattis?

För inte kan Husmark-Pehrssons gamla kontor anses vara ett lätt eller attraktivt arbete att ta sig an för någon annan än den som längtar efter ett befriande misstroendevotum? Eller är jag helt fel ute? Ingen tvingade ju Ulf Kristersson att ta uppdraget, han kanske sökte den yttersta utmaningen för en svensk politiker. Det handlar ju i den rollen inte om att göra rätt eller fel – bilden är redan satt, och allt är bara fel när det egentligen är rätt nära rätt…

Länkar: SvD, SvD, SvD, DN, AB, Expr, SVT,  
Bloggar: Kent, Westerholm, Andersson, Böhlmark,

Hur hade brölet från vänsterkanten låtit ifall det hade varit ett moderat kommunalråd som på de sociala medierna hade ventilerat att en numera död kvinna var en usel mamma, en mamma som hade sig själv att skylla för allt elände och det slutgiltiga slutet? Bilden hade satts av ett kommunalråd som föraktade de som var svagast, den som var mest utsatt och de som hade hamnat så snett. Nu verkar empatin ha lämnat kommunalrådets kontor i Umeå…

Borgmästaren i Umeå, socialdemokraten Lennart Holmlund, spånar om det på sin blogg. Lennart kastar sig med tangentbordet som vapen över den nyss avlidna sångerskan Whitney Houstons liv och livsgärning för att i efterhand banka in lite vett och sans i den numera likstela kroppen av ett tragiskt människoöde. Lennart Holmlund är som kommunalråd i Norrlands största stad en representant för sitt parti – ett parti som numera tycker att alla sorgliga människoöden får skylla sig själv när de börjar knarka, kör sina barns liv i botten. I Lennart Holmlunds värld verkar det inte finnas något som kan förklara att inte ens en gudabenådad sångerska hamnar så snett hon bara kan hamna.

Whitney Houston gick från en förebild till ett tragiskt och avskräckande människoöde. Whitney Houston köpte en herrans massa knark för de pengar som kom från det hon var bäst på – från sjungandet. Whitney Houstons liv slutade på ett sätt som kändes förutbestämt. Men är orsaken till tragedin enbart ett resultat av viljan att knarka och ett fett bankkonto, eller kan det finnas något annat som Lennart Holmlund vägrar se som ligger i bakgrunden…?

Lennart Holmlund får naturligtvis tycka och tänka precis vad han vill, och för oss som älskar människor känns det trots allt skönt att det uppenbarligen finns högt uppsatta företrädare på motståndarsidan som inte älskar alla människor. I Lennart Holmlunds värld får den drogande stjärnsångerskan skylla sig själv, precis lika mycket som den där knarkande och bostadslösa kvinnan till snattare som lever i skuggan av Umeås björkar. Alla som knarkar får skylla sig själva, ingen har tvingat dom att börja och ingenting i världen kan förklara att vissa flyr en verklighet de inte orkar med.

Whitney Houston må skilja sig rejält från de som finansierar sitt missbruk genom prostititution eller stölder, men i grunden finns alltid samma jobbiga förklaring – att man inte orkar med kraven eller livet. Lennart Holmlund sitter på sitt kontor och skriver bloggar där han dömer både levande och döda. Lennart Holmlund ger sken av sakna empati och förståelse för att även en tillsynes framgångsrik människa kan hamna så fel, så fel…

Länkar: AB,
Bloggar: Holmlund,