Gott Nytt År vänner och ovänner! Gott Nytt 2012 är det väl på sin plats att tjoa ut när man sitter framför datorn med några sjuprocentiga cider i skallen tillsammans med en halv flaska skumpa. Gott Nytt År, och må det nya året bli bättre än det som vi nu räknar ner- även om jag tror att det blir precis tvärtom…

Kanske är det min promillehalt som får mig att överreagera, kanske  är det mina snurrande ögon som får mig att läsa fel när jag ögnar igenom SvD efter de sista nyheterna på Svenskans hemsida. Bloggen Alliansfritt Sverige tar plats och tjafsar med folkpartisten Fredrik Malm om hur LO har placerat medlemmarnas pengar. Alliansfritt Sverige begär replik och får replik. Alliansfritt Sverige skickar fram två skribenter som inte någon någonsin, någongång eller någonstans har hört talas om. Alliansfritt Sverige skickar fram Anders Schröder och Misja de Rond att svara på Malms generalangrepp på det fackliga hyckleriet, och frågan jag ställer mig medan en kall pilsner fuktar min strupe är: Vilka är det?

Titta på Alliansfritt Sveriges senaste 25 inlägg i den politiska debatten på nätet. Hur många gånger finnas Anders Schröder med? Svaret är noll gånger. Hur många gånger finns Misja de Rond med som aktiv skribent i den nära nutiden? En gång…

Faktum är att Alliansfritt Sverige är Björn Fridén, Kawa Zolfagary och Robin Zachary nuförtiden, nu när Anders Utbult skriver tal till Håkan Juholt och levererar ‘one-liners’ till sin ledare i stil med ”Vi hade bombat sönder Tripoli om inte jag hade satt ner foten!” Misja de Rond finns knappt, Anders Schröder ännu lite mindre på Alliansfritts redaktion. Lik förbannat är det de två figurerna man skickar fram som alibin när man skall fightas med en riksdagsman.

Försvarstalet är att LO:s oetiska aktier bara uppgår till 0.00575% av alla aktier som LO köpt för två miljarder av medlemmarnas pengar, alltså de slantar som inte har gått till politisk propaganda och socialdemokratiskt ”hålla-under-armarna-i-valrörelsen-bistånd”. Det är nästan exakt samma procentsats som det bidrag de Rond och Schröder ställt upp med på Alliansfritt Sveriges fina hemsida. Påstår de att 0.00575% av oetiska aktieköp från LO inte betyder ett skit så betyder sålunda deras insatser som skribenter på Alliansfritt precis lika lite, typ…

Det handlar inte om decimaler eller delar av promille. Det handlar om LO som arbetstagarnas moraliska väktare. Köper LO aktier i dubiösa företag, som Lundin Oil nu påstås vara, för 0.00575% av sina slantar så är det 0.00575 för mycket pengar – det handlar om tresiffriga belopp i miljoner kronor.

Ölburken ekar tom ungefär samtidigt som ”Du gamla du fria” hörs i repris från TV:n och hockey-VM för juniorer. Lika tomt ekar faktiskt Alliansfritt Sveriges försök att ta plats på endebattsida när man skickar fram två personer som ingen har hört talas om och som står för 0.00575% av Alliansfritts samlade värk för att i gammelmedia sprida evangeliet om att 115 miljoner minsann inte är något av bli upprörd över.

Hade jag varit sosse hade jag älskat Alliansfritt Sverige. Jag hade gett mina testiklar för att få vara med där och skriva ner den regering man isåfall hade velat byta ut. Björn Fridén är ett geni. Anders Utbult den skarpaste kniven i den Juholtska bestickslådan. Robin Zachari är träffsäker som få och Kawa Zolfagary hade ju halva inne i Bo Kaspers fru redan i färjetreminalen i Nynäshamn innan Almedalens köttmarknad tog fart på allvar. Jo, jag var avundsjuk på Kawa som fick Lena Sundström att åma sig som en Mars-katt medan vi andra köade, och ja – jag hade kunnat spela kommunist för att få de där blickarna som Kawa fick när den enda blick jag fick var biljettkontrollantens buttra blick när min utskrivna biljett var suddig efter en resa med SL till Batljan-land. Alliansfritt var och är ett föredöme. och hade jag hatat den Allians som jag trots allt gillar så hade jag spelat fickpingis till de där herrarnas postningar. Faktiskt.

De är fyras gäng är folk som satt avtryck i Alliansfritt Sverige. De fyra är folk som borde ha stått upp i en debattartikel på SvD på självaste nyårsaftonen. Istället skickar de fram två stackare som ingen hört talas om och som ingen bryr sig om – nästan lika lite som någon bryr sig om Fredrik Malm och hanses åsikter om 0.00575% av LO:s erkänt oetiska akiteinköp i dessa dagar då ingen bryr sig om nyheter på nätet. Frågan är vad Fridén, Zachari och Kawa gjorde för att inte kunna skriva under? Kawa har jag mina aningar om vad han gjorde, de andra två måste ha varit dyngraka. Snart är jag där också…

Länkar: SvD, SvD,
Bloggar:

Jag brukar tillbringa dagarna kring det nya året för att skriva jättelånga inlägg om året som gått i krönike-format. Idag tänker jag fatta mig mycket kortare, men det beror ju inte på att ingenting har hänt – snarare tvärtom. På några få stycken tar jag upp fem händelser som bidrog till att jag även under 2011 orkade lägga ner tid på bloggandet…

Är det något jag minns med 2011 är det en varm, underbar sommardag när jag satt på en brygga vid Tyresö slott. Sönerna badade i vattnet medan jag surfade på mobilen. Allt var underbart, tills jag halkade in på Aftonbladets site och såg en flash om ett bombattentat i Oslo. Det hade nyss hänt, informationerna var vaga men det verkade handla om en stor bilbomb i de centrala delarna av den norska huvudstaden.

Jag tänkte nog samma tanke som de flesta andra där och då – Norge hade mött sin Taimour Abdulwahab. Men där vår egen självmordsbombare bara hade lyckats med en öppen gastroskopi på Bryggargatan så lyckades den här ”bättre”. Regeringsbyggnaden var en ruin, oskyldiga civilister var döda och Norge var ett land i chock, en känsla vi i omvärlden delade med våra bröder och systrar.

Jag slet upp ungarna från bryggan, åkte hem och började blogga. Att man fastnade framför nyheterna var ofrånkomligt, och en allvarlig nyhetsuppläsare började prata om skottlossning på en ö i Norge och terrordådet växte i styrka. Mardrömmar under natten men till frukosten blev katastrofen i Oslo och på Utöya närmast omöjlig att förstå. Det var så många oskyldiga, unga politiskt aktiva som fått ge sitt liv för det som är demokrati. Det var ohyggligt många unga AUF:are som fick plikta med livet när den blonda, ur-norska mannen Anders Behring Breivik tyckte att ett massmord var rätt väg. Norges Taimour Abdulwahab var blond. Norges Anders hade en annan agenda men med samma mål – fruktan.

Det som hände i Norge var det som präglade mitt 2011 mest av allt. Norge som nation enades i sorgen, vi i Sverige stod bredvid och höll i handen när det behövdes. Norge fick en riktig landsfader i Jens Stoltenberg, socialdemokratisk statsminister.

I Sverige fick vi 2011 en ny social demokratisk partiordförande efter många om och ännu flera men. Socialdemokraterna fick sin Håkan Juholt i present av Berit Andnor och valberedningen, och de sociala demokraterna föddes redan under linjetalet. Håkan Juholt är en väldigt duktig talare. Linjetalet var utmärkt, det visade vad han ville och varför. Håkan Juholt ville tillbaka till en tid då Domus hette Domus, då apoteksmonopolet garanterade människovärdet och då återreglering blev ett mode-ord. Men Håkan Juholt lyckades väl sisådär, och 9 månader efter partiledarvalet känns ordet fiasko som befogat.

Aldrig någonsin, någonstans eller någon gång har sossarna varit svagare än vad de är idag. Aldrig någonsin, någonstans eller någon gång har de haft en ledare som varit mer ifrågasatt än vad Håkan Juholt är idag. Men Juholt själv ser sig som bäst, som partiets Zlatan och hoppet om ett snabbt tillfrisknande parti finns bara i den fantasivärld där Rörelsens dynamiska duo i form av Juholt och Waidelich lever…

År 2011 var även året då kärnkraften hamnade i fokus igen. En tsunami in över kraftverket i Fukushima, och härdsmältorna kom och kontaminerade den japanska landsbygden. Tanten Angela Merkel i Tyskland tyckte med tanke på jordbävnings- och Tsunami-risken i Tyskland att alla tyska kärnkraftsverk skulle stängas. Även hemma i Sverige bubblade debatten upp om att avveckla kärnkraften utan förnuft.

Visst kan den vara farlig, kärnkraften. I fel händer, på fel plats i fel situation kan katastrofer som Tjernobyl och Fukushima inträffa. Själv har jag mer förtroende för våra kärnkraftsverk än vad svensken i gemen har för Håkan Juholt. Ge oss något bättre, säkrare som kan ge lika mycket el till samma kostnad för den som skall betala elräkningen så är jag med på noterna. Tills dess, är kärnkraften det bästa vi har – faktiskt…

Det bästa SD hade var nog inte William Petzäll även om hans avhopp från Sverigedemokraterna hedrar honom. Dock har jag problem med att han sitter på en stol där väljarna hade det dåliga omdömet att välja in en Sverigedemokrat. William Petzäll sviker de väljare som röstade på honom i tron att han under fyra år skulle följa i Björn Söders ledband och sida vid sida med Jimmie Åkesson. Nu gör han inte det, William är vild efter ett vilt år.

William Petzälls liv och leverne under 2011 var en aldrig sinande källa till inspiration. Så länge William var SD-riksdagsledamot så var jag jätte-elak när jag skojade med Williams natt i fyllecellen eller en taxiresa utan betalning, när William blev vilde var de egna mycket mer elaka än vad jag hade lyckats med, och inte ett dugg skojiga faktiskt. William Petzälls tragiska öde ledde honom till ett LVM-hem och tvångsvård, och lite dum kände jag mig när jag hade haft det dubiösa omdömet att driva med en man med de problemen. Men hur skulle jag kunna veta när inte ens Petzälls eget parti verkade veta vem de hade placerat på Helgeandsholmen? Hur skulle vi kunna veta att Williams twitter-konto hade kapats i något som blev de sociala mediernas politiska snackis under året 2011…?

Slutligen, mitt eget bloggande. En liten skitfråga, och bara ett bevis på min egen hybris när jag lyfter fram mitt skapande under 2011 som en av de fem största händelserna under året. Allt ligger i betraktarens ögon. och jag betraktar 2011 som ett år då mitt skrivande bekräftades som helt okej. I Almedalen utsågs Tokmoderaten som den näst bästa bloggen beträffande rapportering från politiker-veckan i Visby. Det var stort, jag var stolt men absolut inte nöjd med en silverplakett. Nästa år är målet att vinna eller försvinna.

I månadsskiftet november/december tog jag klivet in till Nyheter24. Jag lämnade blogspot.com och började skriva mina alster på en nättidnings sida – för att få en slant för det jag gör, få ännu några fler läsare och dra nytta av en nytändning. Där är jag nu, det är där jag skapar och det var där som jag under natten fick min sexhundratusende läsare. Att Nyheter24 ville ha mig under sina vingar var väl också någon sorts erkännande, speciellt när de fick tjata som de fick göra.

Jag tackar alla som läser, som följer och interagerar med bloggen på ett eller annat sätt för ett gott samarbete under 2011. Jag hoppas att Ni följer med in 2012 vad än det året tar oss och mig. Så, ett riktigt Gott Nytt År till er allihop…

Länkar: SvD, DN, AB,
Bloggar: LÄS Västros, Böhlmark, Högberg, DHE

Håkan Juholt vill vara precis lika duktig som alla andra duktiga kulturarbetare, trots att han bara har kulturarbetande som en autodidaktiv bisyssla. Håkan vill vara precis lika bra som Janne Malmsjö när ha står där på Skansen och pompöst ylar fram Alfred Tennysons ”Nyårsklockan” inför en berusad och påtänd publik. Håkan kör sin egen variant från en balkong på Vasaloppsvägen, inför grannar och andra nyårsfirare – alla de som bor bland statyerna i Västertorp och som gillar Håkan mest av allt i världen.

Men Nyårsklockan framstår som tråkigt konservativ, en text som inte följt med i tiden på det sätt som Håkan vill att den skall följa med. Den är alldeles för opolitisk, alldeles för positiv till den morgondag då Fredrik Reinfeldt och Anders Borg kommer att göra sitt bästa för att ställa till ännu mer elände för de svenskar som inte förstår sitt eget bästa. Den är alldeles för negativ till den gårdag då Elvis ekade ur radions högtalare, då Domus hette Domus och då ett statsägt Apoteksmonopol med sina helgstängda filialer garanterade människovärdet. Därför har Håkan en egen version som han till Västertorparnas fylleskrålande och fyrverkeriernas krevader låter eka mellan de husväggar som alldeles nyss övergavs av de politiska journalisterna och paparazzi-fotograferna…

”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot Rörelsens norrskenssky och Systembolagets kö,
det gamla året lägger sig att dö…
Ring själaringning över land och vatten!

Ring in det gamla och ring ut det som är nytt
i årets första, skälvande minut.
Ring lögnens makt från tidningarnas ledarsidor ut,
och ring in sanningens till oss som ännu inte flytt.

Ring rätta tankar in i våra politiska talanger,
och ring hugsvalelse till fattigt barn.
Ring hatet in mellan rik och arm
och ring försoning in till Partiets falanger.

Ring ut ett dödsdömt partis desperation,
och forngestaltningar av split och kiv.
Ring in ett ädlare, ett högre liv
med bättre syften, en ännu högre ambition.

Ring ut de illusoriska bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad SCB, SIFO och Demoskop,
men ring till Jerker Virdborg skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
borgarmedias lömskhet, Lena Melins försåt.
Ring in de rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens röda fanor.

Ring, klocka, ring… och politikens krankhet viker,
det dagas, Partiet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen opinionsundersökningarnas år,
ring in de tusen dagarna till den dagen då väljarna inte sviker!

Ring in den tid, då arbetarna vandrar stolt
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur vårt land,
ring honom in, den bidade Håkan Juholt!”

Länkar: SvD
Bloggar: