Sven-Erik Österberg, socialdemokratins egen tomtefar med sitt ansade gråa skägg, är frustrerad över att allt han säger uppenbarligen misstolkas. Tydligen är det där något smittosamt som går i det röda partiet, för man har ju en ledare i Håkan Juholt som av sitt fotfolk sägs vara ett under av tydlighet men som alla andra har svårt att begripa sig på…

Juholt missförstås, Österberg misstolkas och ingen vet längre vad som gäller annat än att det finns en handfull tillfrågade sossar av högre dignitet som trots idogt frågande vägrar svar på om de har förtroende för partiledaren, för personen, för opinionsbildaren Håkan Juholt. Svaret blir detsamma vilken hög sosse man än tycks fråga – de har förtroende för sitt verkställande utskott som i sin tur mumlade något om att de hade förtroende för Håkan Juholts ledarskap.

Östros började, Österberg följde efter och innan dess hade det framgångsrika kommunalrådet i Sigtuna – herr Johansson – ventilerat på sina känslor i ett sms som blev offentligt. Idag sluter även Ardalan ”Käkagratis” fram och svammlar precis lika obegripligt som alla de andra. Det verkar nästan som de är rädda att falla ner och dö om de bara yppar meningen inför en journalist eller en rullande kamera – ”Jo, jag har fullt förtroende för Håkan Juholt!”

Istället väver de sig ett eget nät, där de fastnar i otydligheter och med så mycket mer skrivet mellan raderna i intervjuerna än det som står på desamma. Håkan Juholt är lämnad åt sitt öde, han är övergiven och ingen kan ta de där orden i sin mun, de där orden han behöver höra för att kanske börja må lite bättre – ”Jo, jag har fullt förtroende för Håkan Juholt!”

Problemet är att Håkan Juholt själv inte gör mycket rätt för att återvinna eller behålla det där förtroendet som en gång fanns, som finns kvar hos de som inte inte bara har förtroende för VU. Juholts senaste groda tycker jag förvisso är rolig, jätterolig – och charmig. Det handlar om Håkan Juholt och det italienska språket. Juholts senaste groda är skön, den ger mig hopp om att svensk politik kan krypa ner innanför byxlinningen på folk, få folk lite fuktiga i ögonen och lite - småkåta? – när de tänker på politiker…

Platsen var gasklockan i Gävle. Håkan Juholt ville be även några italienska besökare om ursäkt och förlåtelse för att han hade bett om ursäkt och förlåtelse när han inte hade gjort något fel alls beträffande riksdagens betalande av kulbons del av den gemensamma hyran ute i Västertorp. Efter alla ursäkter så frågade iallafall Juholt två saker – sin syn på arbetsmoral och sin förmåga att alltid säga fel saker vid rätt tillfällen.

Efter att ha frågat de italienska ungdomarna om de lärt sig någon svenska konstaterade Juholt helt korrekt att ”The most important swedish word is fika”. På italienska betyder fika det där f-ordet, som slutar på …itta och som anses vara en grövre och mer vulgär variant av slida, kvinnans könsorgan och det vackraste som finns. Jag vet inte om de italienska ungdomarna satte sin fika i halsen när Juholt visade upp sina språkliga prioriteringar, men ett kan vi nog räkna med. Väl hemma i det stövelformade landet kommer de unga italienarna storögt att berätta att de mött Berlusconis svenska motsvarighet i fråga om snusk, i en gasklocka i Gävle av alla ställen… 

Länkar: SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, Expr, AB, AB 
Bloggar: Böhlmark, Westerholm, Andersson, Anybody