Det är lördagen den tredje december. Håkan Juholt kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är kyligt och mörkt, ungefär lika kyligt och mörk i sinnet som Håkan känner sig den här lördagmorgonen. Men något är konstigt, den här tredje dagen i december. Håkan har ännu en gång hela mustaschen full av raklödder.

Julstressen har satt sina klor i Håkan. Det finns så himla mycket som måste hinnas med innan julaftonen, och det samtidigt som Juholt skall hinna med att be varenda en av partiets medlemmar om förlåtelse för att han sade förlåt när han inte behövde förlåtelse. Håkan för fingrarna genom mustaschen, och återigen kommer kulbon in i sovrummet med en gammal blåvit rakhyvel. När kulbon ser att Håkan står och sträcker på sig framför fönstret och beundrar Västertorp i sin fulla prakt så sätter hon sig på sängkanten och börjar raka de redan släta benen torrt. Håkan suckar, och frågar Åsa om hur fasen raklöddret kunde hamna där i hans mustasch över natten. Han drack ju bara en drajja igår kväll…

Just denna här lördagen tänker Håkan Juholt skicka iväg sitt julpaket till Polen, till fackföreningen Solidaritets legendariska ledare Lech Walesa. Det är Västertorps sosse-förenings gamla kopiator som Håkan har skruvat ner i små beståndsdelar och stoppat ner i små madrasserade kuvert. Några delar blev så stora att det krävdes lite större paket, men det borde inte gå att ta miste på Håkans högre ambitioner – det här är ett slugt uträknat smugglingsförsök. Juholt tänker på hur glada den där fack-polacken kommer att bli när han får så många paket från sin beskyddare i Sverige.

Håkan sätter på sig sin röda plyschpyjamas med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet. Eftersom det är julstress och så många paket som skall bäras till Postverkets kontor i Västertorp vill Håkan komma iväg så snabbt som möjligt. Eftersom Åsa har ont på smalbenen så besparar Håkan henne denna arbetsuppgift. Istället tänker Håkan på sin bästa kompis, på Tommy Waidelich. ”Tommy kan ju allt mellan himmel och jord, naturligtvis kan Tommy hjälpa mig med det här! Han har ju dessutom varit brevbärare!” tänker Håkan medan han greppar Kobra-telefonen, vänder den upp och ner och börjar snurra på nummerskivan.

Tommy Waidelich svarar, men sitter fast framför en inspelad variant av ”På Spåret” från digitalboxen. Inte ens med de bästa övertalningsförsöken får Håkan sin kompis Tommy att lätta från soffan i den där villan i Duvbo. Tommy kommer att ha så mycket viktigare saker att göra än hjälpa Håkan med sådant han jobbade med i tre-fyra dagar innan han blev heltidspolitiker. Håkan frågar ifall Tommy vet vad postkontoret i Västertorp ligger och möts bara av ett obegripligt hånskratt. Det sista Håkan hör ur Kobra-telefonen är hur Tommy gällt vrålar ”Jag hade minsann också vunnit den här tävlingen om jag hade fått vara med! De som tävlar borde tacka Göran Persson för sin seger! Det är säkert Görans gård tåget passerade alldeles nyss! De är på väg till Stjärnhov! Eller Sparreholm!…”

”Carin!” tänker Håkan snabbt, medan nummerskivan börjar snurra igen. Håkan förstår inte hur han kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Carin Jämtin svarar, suckar uppgivet när arbetsbeskrivningen delges henne och låter helt slutkörd men lovar ändå att komma ut till Västertorp för att hjälpa Håkan att bära post så fort hon bara kan. ”Packa bara ner paketen i några COOP…, förlåt Konsum-kassar så skall jag hjälpa dig!” är det sista Håkan Juholt hör innan han ställer ner Kobran på telefonbänken.

Håkan Juholt tar fram några antika Konsum- och Domuskassar från en av lådarna under diskbänken, påsar han har sparat för att de är så fina. Han brukar be att få grannarnas ICA-kassar att slänga soporna i. Alla små paket med en ”lånad” kopiator packas ner i påsarna och Juholt börjar klä på sig för promenaden till postkontoret. Det är ju lördag, då brukar ju posten i det heliga människovärdets namn stänga klockan 13 eller 14, så lite bråttom är det. Medan Håkan står och knyter skorna tänker han på hur fantastiskt snäll han är som hjälper polacken, och då det ringer på dörren. Utanför dörren på Vasaloppsvägen står redan Carin Jämtin och väntar.

Carin greppar tre påsar, Håkan tar två och så ger de sig iväg österut – mot Västertorps fina centrum. Men av någon anledning så är Carin Jämtin på väg in på en utsugande kapitalists lilla butik som heter Direkten som ligger på Störtloppsvägen. Håkan vill inte gå in utan stannar utanför av skäl som handlar om monopol och människovärde. ”Men kom nu Håkan! Ville du inte skicka iväg dina paket eller…?” tjoar Carin, och Håkan ser frågande ut när han svarar på sjungande småländska ”Inte skicka, posta på Posten!”

Men det här är Posten, eller iallafall ett ställe där man kan lämna in sin post för Posten att skicka iväg mumlar Carin något om medan hon skakar uppgivet på huvudet. Håkan börjar vråla hysteriskt så alla människor i Västertorps Centrum vänder sig om – ”Det här är för bövelen inget postkontor! Ett postkontor skall stänga klockan 13, eller senast 14 och bara ha hand om brev, paket och för att betala räkningar! Dom här stänger ju klockan 23! Vilket förakt för människovärdet! Vilket förakt! Vad är den gula skylten med det blåa hornet, var är den gråa kärringen som med bister min tar hand om de som stör henne i manikyren? Jag vägrar lämna posten till något annat än ett riktigt postkontor, ett postkontor som är ett postkontor! Punkt!” Carin vänder på klacken, greppar en gråtfärdig Håkan i rockärmen och leder honom mot tunnelbanan,

Färden går förbi Hägerstensåsen, Liljeholmen, under Södermalm och till Fridhemsplan. Många är de kollektivtrafikanter som tittar förundrat på mannen som sitter med flera gamla Konsum-kassar och gnyr om att ”Posten skall vara Posten!”. Vid Fridhemsplan lämnar mannen med mustaschen vagnen med sin ledsagare och tar kurs på blåa linjen mot Västra Skogen – och Tomteboda postterminal…

De går ner för backen mot det futuristiska huset med postens logga på fasaden och Håkan fylls av värme. Där finns människovärdet, där finns resterna av det trygga monopolet! Där finns de som skall se till att Håkans paket till Polen kommer fram innan tomten lämnar Gdansk i Nordpolen. Medan Håkan går med glada steg ringer Carin upp personalrummet på Tomteboda och beskriver läget, och en gammal gråsosse ur sorteringspersonalen lovar att hjälpa till trots att det är lördag.

Vid entrén till Postterminalen som ligger i skuggan av det futuristiska huvudkontoret möts Håkan och Carin av en man som starkt påminner om Juholts idol på TV, Gustaf Svensson. Postgubben tar med ett brölande ljud emot påsarna, kastar dom i en gallervagn han har med sig och rullar in i lokalen utan en tillstymmelse till ”God Jul” eller så. Håkan är nöjd, paketen är på väg men skall det verkligen behöva vara så här svårt att skicka ett paket med Posten?

Carin och Håkan lämnar Tomteboda med lite lättare steg och oändligt mysket lättare packning. Resan går i retur, och Carin följer med till Västertorp för att se till att Håkan kommer hem. Resan går bra trots att Håkan sitter och grubblar på hur festbögen till landstingsråd har kvaddat den kollektiva trafiken. Väl hemma säger Carin ”Hej!” när Håkan omedelbart styr in i sovrummet. Carin fick i uppdrag av Håkan att formulera ett pressmeddelande om återskapat människovärde genom ett återskapat, riktigt Postverk – så hennes dag är inte slut bara för att partiordföranden tänker sova.

Carin lämnar Västertorp, 80-talet och beger sig till Sveavägen 68 för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Håkan lägger sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Västertorp. Månen vandrar sin tysta ban över alla Håkans favoritstatyer. Snön lyser inte alls vit på fur och gran, snön lyser ej vit på taken. Endast Juholt är vaken…

Länkar: SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, AB, AB, Expr, Expr  
Bloggar: Kent, Böhlmark, Min ledamot, Västros, Högberg, Westerholm, PLC, DHE,